Historien fortsätter efter kriget. En långsam uppstart av fotbollsspelet i England hade givit FA-cupen och en mängd träningsmatcher runt om i landet medan arenor återställdes, lag samlades ihop, soldater kom tillbaka och samhället började fungera. Arenorna fylldes under säsongen 1945/46 och crescendot var FA-cupfinalen mellan Derby och Charlton på Wembley som fick 98,000 åskådare. Alla var där. Kungafamiljen, ministrar, militärens högsta befälhavare, politiker och en enorm folkmassa på läktaren och utanför. Portsmouth vann FA-cupen före kriget och hade lyckats gömma undan pokalen utan skråmor.
När sommaren 1946 kom, så drog ligan igång. Arsenals lag var i princip helt nytt. Som tidigare sagt så hade många av de tongivande spelarna slutat eller lämnat fotbollen. Arsenals tid som dominerande klubb kändes förbi. George Allison var kvar som manager, men var trött på det mesta och hade en önskan att avsluta sin tid på tronen, men ville hitta ersättare och avsluta ståndsmässigt. Laget hamnade långt ned i tabellen tidigt och slogs med lag runt nedflyttningsstrecket när man gjorde några avgörande val. Två värvningar av överraskande mått. Först kom Joe Mercer. Sedan Ronnie Rooke.
För att förstå deras betydelse så behöver man nog beskriva dem.
Joe Mercer var 32 år gammal när han kom till Arsenal. Före kriget gjorde han fem landskamper för England och vann mästerskapet med Everton. En kvalitetsspelare och ledarfigur på mittfältet som klev in i laget i november 1946. Han tog kaptensbindeln direkt.
Ronnie Rooke var 35 år gammal när han kom till Arsenal. Han värvades från Fulham, där han hade varit division två-lagets bäste målskytt under tre raka säsonger. En straffområdesspelare och skarprättare som högg som en kobra, urstark och skulle göra 21 mål på 24 matcher under säsongen.
Med dessa två värvningar tog Gunners fart och man klarade av ligaspelet utan problem, men landade på en försmädlig 13e plats.
Inför säsongen 1947/48 såg det intebhelt ljust ut således och när George Allison slutligen tog beslutet att kliva av som manager, så fanns ersättaren sedan flera år tillbaka i klubben redan. Hans namn? Tom Whittaker. I en senare artikel skall jag djuploda i denna eminenta personlighet.
Förväntningar
1946/47 vann Liverpool med en lysande Alfred Stubbins och Jack Balmer. Här fanns också Manchester United och Wolverhampton, ledda av en fantastisk Stan Cullis såg mycket intressanta ut inför 1947/48. Bakifrån kom även Blackpool.
Arsenal hade som sagt tagit in Joe Mercer och Ronnie Rooke, men även yttern Archie MacAuley och centern Don Roger. Kvar i laget fanns Bröderna Leslie och Denis Compton, backen Wally Barnes, forwarden Reg Lewis och Jimmy Logie
Med Joe Mercer som kapten dundrade säsongen igång och som det gjorde det. Tom Whittaker skördade omedelbart av det som Allison hade sått. Whittakers bakgrund som massör, fysioterapeut och med läkarutbildning gav en annan dimension till laget och han höll spelarna skadefria. Gång på gång gick samma elva ut till matchen. Succén uteblev inte. 17 raka matcher utan förlust. De sex första matcherna var segrar. Gunners gick på knock. Motståndet var inte ens uppe på nio och om så skedde, så rullade Gunners boll, så att det blev knock igen. 6 raka segrar inledde sviten och längstr fram hade Lewis-Rooke lekstuga. I slakten av Charlton på Highbury med 6-0, gjorde Lewis 4 och Rooke två.
Gunners fantastiska fotbollsäventyr lockade folk minsann och med ett sönderbombat London och brist på annan sysselsättning, så kom över 60 000 till matchen mellan Chelsea-Arsenal på Stamford Bridge och hör och häpna - över 27 000 såg reservlagsmatchen.
Efter 17 matcher ledde man ligan obesegrat före Burnley. 6 poäng var avståndet.
Den 29 November på Baseball ground var dock sagan över. Derby segrade med 1-0. Men Gunners gav inte tappt. Segertåget fortsatte och när nyåret kom ledde Gunners klart för ett koppel jagande lag med Burnley och Liverpool främst.
På nyårsdagen var det kallt i England. Men efter några äggtoddy och en lång promenad, så vankades det match i Lancashire. Alltid så svårspelade Bolton stod för motståndet och med Reg Lewis i målform, så var det "ain't stoppin' us". 37årige George Male fick vikariera på backen. Male var en av endast två kvar från storhetstiden under 30-talet. Målskytt igen var Lewis och han följde upp med ytterligare ett när onsdagslaget från Sheffield slogs med 3-2.
Efter att ha blivit utslaget från FA-cupen, så följde en historisk match. 17 Januari samlades nämligen 83260 personer på Maine Road för att se matchen mellan Manchester United och Arsenal. Uniteds plan var sönderbombad och man fick spela hos konkurrenten. 83260 är rekord för ligafotnoll i England. Matchen slutade 1-1.
Efter att ha slagit Burnley med 3-0 på Alla Hjärtans dag, ledde Gunners med 8 poäng och det något ålderstigna laget var på väg att göra något mycket oväntat. Det var dock över dussinet matcher kvar. Men långsamt började laget tappa fart. Tom Whittaker försökte hålla upp spelet, men efter två förluster på fyra matcher, så började motståndet närma sig. På långfredagen tog dock Gunners revansch med 7-0 på Middlesbrough. The teesiders målvakt Bob Anderson debuterade i ligan, släppte in sju mål och återvände aldrig. Rooke gjorde tre.
Matchen efter förlorades igen, men då man på de sista sju matcherna endast förlorade en match, så hann motståndet aldrig upp Whittakers lag. Redan med fem matcher kvar, så öedde Gunners med nio poäng och trots endast en pinne hos Huddersfield, så var seriesegern klar.
Den sista matchen mot Grimsby spelades inför 35000 åskådare. Gunners avslutade säsongen med att göra 8-0. Ronnie Rooke gjorde fyra mål och som 35 åring gjorde han 33 mål och vann skytteligan. Skaplig värvning av Whittaker.
Sammanfattning Tom whittakers geniala värvning av Joe Mercer och därtill Ronnie Rooke tillsammans med flertalet andra målskyttar som Don Roper, Jimmy Logie och Reg Lewis gjorde att laget hade en mycket stark offensiv. George Swindin i målet stod alla matcher under året och med endast nitton spelare tog Whittaker titeln. Bryn Jones, som värvades under pompa och ståt sommersättare för Alex James under 30-talet fick sin enda guldmedalj och George Male avslutade en lång karriär med sitt femte ligaguld.
Gunners på tronen igen.
