England
2008-09-05 01:59
The England View - The beginning
Efter ett långt sommaruppehåll och ett EM utan England så har fotbollssäsongen äntligen gjort sin entré på allvar. Den fotbollstokiga ön har blomstrat ut i all sin prakt och släpper lös en energi som bara återfinns just här. Det är nu det gäller. Det är nu vi ställer oss frågan om Fabio Capello har vad som krävs. The England View gör härmed säsongsdebut och slår direkt några riktiga luftpastejer.
Magnus Nyström
Till skillnad mot tidigare artiklar på redaktionen för Manchester United ska jag i The England View försöka att hålla mig kort. Men bara försöka. Att bli erbjuden uppdraget att följa den engelska fotbollen lite närmre och annorlunda var mycket smickrande. Det var bara att acceptera utan eftertanke. Hur den här följetongen kommer att ta form får vi dock avvakta och se. Mystikens alla rum är som sagt outforskade och inom detta område är jag blott en enkel vägvisare - på mitt sätt.
De engelska fotbollsligorna har redan tagit oss med all sin charm. Vi blir erbjudna ett smörgåsbord som ingen annan liga kommer i närheten av och den sträcker sig ända till maj 2009. La Liga, Serie A och alla de andra kan dra något gammalt och mörkt över sig. Det är i England som fotbollen lyser. Tänk efter en stund, nästan tio månaders konstant kramp. Underbart. Och vi älskar det. Oavsett färg och klubb. Stor som liten. Vår kärlek till detta land med all sin härliga kultur gör sig påmind och fyller de små tomrum som vi alla bär på.
Om Premier League
Spekulationerna inför den här säsongen har nästintill varit en upprepning av de senaste årens mönster. The Big Four ska det handla om igen. Tråkigt. Tragiskt. Men jag själv ställer mig till den lilla skara som ser en trend som faller. En av klubbarna kommer att snubbla och ställa till oreda på bl.a. vårt kära Stryktips. Vem det blir får vara osagt men magkänslan säger att denna säsong kommer att erbjuda flera överraskningar.
Att Anfield längtar efter en ligatitel behöver vi inte fördjupa oss i. Det vet alla. Inga titlar i Europa kan få Liverpool att känna sig tillfreds förrän de har erövrat en engelsk ligatitel igen. Det är väl 19 säsonger sedan sist? Med ytterligare (fel)satsningar (?) på spelarmaterial som blir rätt (?) ska Rafael Benitez frälsa den forna storklubben för evigt. Då kommer alla röda i staden att glömma 19 år väldigt fort...
Hur Arsene Wenger funderar idag tycker jag själv är svårtolkat. Hans Arsenal som spelade en bländande fotboll, främst på hösten förra säsongen, går en intressant säsong till mötes. Många har förväntningar, det "unga" Arsenal ska leva upp till höga krav och frågan är vad som händer. De behöver ju titlar. Nyförvärvet Mikael Silvestre från konkurrenten Manchester United var en stor överraskning. Det gick mot väldigt många teorier men fransmannen står idag på Emirates och verkar få ett högt förtroende hos sin landsman.
Skillnaden mellan Chelsea och Manchester United denna säsong är väl hittills att Roman Abramovitj fortsätter att köpa spelare på rullande band till Stamford Bridge. Bosingwa, Deco tillsammans med den hyllade nya managern Scolari gör att pressen självklart är större i London än Manchester. Såpoperan Dimitar Berbatov resulterade tillslut i att Dimitar Berbatov fick gå till Manchester United för drygt 30 miljoner pund, samt lånet av talangen Frazier Campbell i ett år.
Jag ser med nöje fram mot hur Kevin Keegan ska lyckas med sitt Newcastle under en hel säsong (om han nu får stanna kvar), hur Martin O´Neill och hans Aston Villa ska klara sig utan bl.a. Olof Mellberg, hur Ramos med sitt Tottenham till slut ska lyckas i ligan, vad som kommer att ske med Manchester City och deras ägare, hur nykomlingarna med bl.a. Hull ska klara en säsong och vilka lag, spelare och tränare som kommer att sticka ut lite extra.
Hundratalsmiljoner har investerats även denna sommar i jakten på att erövra Premier League. Pressen att misslyckas blir allt större, att chansa finns inte på kartan och de som blir lidande är naturligtvis de yngre förmågorna. Det största problemet som England ser med det, och som många även erkänner, är att det är de egna talangerna i landet som inte får den utveckling man söker. Således blir alltså landslaget lidande ju längre tiden går, något som den nye förbundskaptenen Fabio Capello redan känner av.
Om England
Vi har hört och läst italienaren om hans första tid i England. Trevliga bemötanden, ett evigt resande, lektioner i engelska - och så var det just det här med landslaget. England. Under det första halvåret har han haft tillfälle att se sitt nya landslag spela fem landskamper med ett facit på tre vinster, en oavgjord och en förlust. Han själv anser att det blir bättre och bättre för varje match. Han har redan lovat nationen en VM-plats i Sydafrika år 2010. Det är starka ord.
Den tidigare rutinerade klubbtränaren har haft en smekmånad på brittisk mark men inom kort stundar allvaret. Ett VM-kval ska genomföras och första motståndet är Andorra på bortaplan den sjätte september. Strax därefter möter man Kroatien. Har han pusselbitarna på plats månntro? Vi andra söker faktiskt fortfarande efter en förändring men inte på någon speciell front ser vi det vi vill ha. De osäkra korten lyser oss rätt i ansiktet bland det grådaskiga vädret. Är det möjligt att förneka att England just idag känns väldigt instabilt?
Jag ser fortfarande ingen lösning på målvaktsfrågan. Det inre mittfältet saknar balans trots att några av världens bästa finns i England. Och på forwardssidan finns det inte heller någon riktig kombination som lyckas. Det sägs att det inte spelar någon roll vem som gör mål, visserligen sant, men under Fabio Capello har knappt en enda forward gjort mål. Det måste kännas. Att Capello tar det lugnt, anser att landslaget bara blir bättre och lovar en plats i VM känns mest som ett vallöfte signerat en pressad presidentkandidat från USA.
På återseende
Så avslutningsvis kan jag bara konstatera att allt är om det ska. Community Shield är avgjord, The Championship har inlett kampen mot toppen, Silly Season har dämpats i takt med att Premier League gjort avspark, Champions League och dess första kvalrunda är över och nu är det bara landslaget kvar. Detta år lär en stor fokus ligga just på England´s VM-kval och ingen kommer undgå den mediahysteri som inom kort kommer att drabba Fabio Capello. Ord är en sak. Nu är det upp till bevis.
Vem som gör vad i Premier League känns just nu ganska svalt att diskutera. Poäng kommer att fördelas både hit och dit. Det viktiga är att fotbollsnationen nummer ett har gått i land, de har satt in sina trupper och börjat bearbeta de första hindren. Med sånger och fullsatta läktare så tar det brittiska imperiet åter ett fast grepp om vilken nation som fängslar oss mest.
Jag själv ska ta mig i kragen och läsa boken "1958 - När folkhemmet fick fotbolls-VM" av Arne Norlin som jag till min glädje beskrev oerhört mycket om den brittiska fotbollen runt denna tid. Det får räcka för mig för tillfället. Go´natt.
De engelska fotbollsligorna har redan tagit oss med all sin charm. Vi blir erbjudna ett smörgåsbord som ingen annan liga kommer i närheten av och den sträcker sig ända till maj 2009. La Liga, Serie A och alla de andra kan dra något gammalt och mörkt över sig. Det är i England som fotbollen lyser. Tänk efter en stund, nästan tio månaders konstant kramp. Underbart. Och vi älskar det. Oavsett färg och klubb. Stor som liten. Vår kärlek till detta land med all sin härliga kultur gör sig påmind och fyller de små tomrum som vi alla bär på.
Om Premier League
Spekulationerna inför den här säsongen har nästintill varit en upprepning av de senaste årens mönster. The Big Four ska det handla om igen. Tråkigt. Tragiskt. Men jag själv ställer mig till den lilla skara som ser en trend som faller. En av klubbarna kommer att snubbla och ställa till oreda på bl.a. vårt kära Stryktips. Vem det blir får vara osagt men magkänslan säger att denna säsong kommer att erbjuda flera överraskningar.
Att Anfield längtar efter en ligatitel behöver vi inte fördjupa oss i. Det vet alla. Inga titlar i Europa kan få Liverpool att känna sig tillfreds förrän de har erövrat en engelsk ligatitel igen. Det är väl 19 säsonger sedan sist? Med ytterligare (fel)satsningar (?) på spelarmaterial som blir rätt (?) ska Rafael Benitez frälsa den forna storklubben för evigt. Då kommer alla röda i staden att glömma 19 år väldigt fort...
Hur Arsene Wenger funderar idag tycker jag själv är svårtolkat. Hans Arsenal som spelade en bländande fotboll, främst på hösten förra säsongen, går en intressant säsong till mötes. Många har förväntningar, det "unga" Arsenal ska leva upp till höga krav och frågan är vad som händer. De behöver ju titlar. Nyförvärvet Mikael Silvestre från konkurrenten Manchester United var en stor överraskning. Det gick mot väldigt många teorier men fransmannen står idag på Emirates och verkar få ett högt förtroende hos sin landsman.
Skillnaden mellan Chelsea och Manchester United denna säsong är väl hittills att Roman Abramovitj fortsätter att köpa spelare på rullande band till Stamford Bridge. Bosingwa, Deco tillsammans med den hyllade nya managern Scolari gör att pressen självklart är större i London än Manchester. Såpoperan Dimitar Berbatov resulterade tillslut i att Dimitar Berbatov fick gå till Manchester United för drygt 30 miljoner pund, samt lånet av talangen Frazier Campbell i ett år.
Jag ser med nöje fram mot hur Kevin Keegan ska lyckas med sitt Newcastle under en hel säsong (om han nu får stanna kvar), hur Martin O´Neill och hans Aston Villa ska klara sig utan bl.a. Olof Mellberg, hur Ramos med sitt Tottenham till slut ska lyckas i ligan, vad som kommer att ske med Manchester City och deras ägare, hur nykomlingarna med bl.a. Hull ska klara en säsong och vilka lag, spelare och tränare som kommer att sticka ut lite extra.
Hundratalsmiljoner har investerats även denna sommar i jakten på att erövra Premier League. Pressen att misslyckas blir allt större, att chansa finns inte på kartan och de som blir lidande är naturligtvis de yngre förmågorna. Det största problemet som England ser med det, och som många även erkänner, är att det är de egna talangerna i landet som inte får den utveckling man söker. Således blir alltså landslaget lidande ju längre tiden går, något som den nye förbundskaptenen Fabio Capello redan känner av.
Om England
Vi har hört och läst italienaren om hans första tid i England. Trevliga bemötanden, ett evigt resande, lektioner i engelska - och så var det just det här med landslaget. England. Under det första halvåret har han haft tillfälle att se sitt nya landslag spela fem landskamper med ett facit på tre vinster, en oavgjord och en förlust. Han själv anser att det blir bättre och bättre för varje match. Han har redan lovat nationen en VM-plats i Sydafrika år 2010. Det är starka ord.
Den tidigare rutinerade klubbtränaren har haft en smekmånad på brittisk mark men inom kort stundar allvaret. Ett VM-kval ska genomföras och första motståndet är Andorra på bortaplan den sjätte september. Strax därefter möter man Kroatien. Har han pusselbitarna på plats månntro? Vi andra söker faktiskt fortfarande efter en förändring men inte på någon speciell front ser vi det vi vill ha. De osäkra korten lyser oss rätt i ansiktet bland det grådaskiga vädret. Är det möjligt att förneka att England just idag känns väldigt instabilt?
Jag ser fortfarande ingen lösning på målvaktsfrågan. Det inre mittfältet saknar balans trots att några av världens bästa finns i England. Och på forwardssidan finns det inte heller någon riktig kombination som lyckas. Det sägs att det inte spelar någon roll vem som gör mål, visserligen sant, men under Fabio Capello har knappt en enda forward gjort mål. Det måste kännas. Att Capello tar det lugnt, anser att landslaget bara blir bättre och lovar en plats i VM känns mest som ett vallöfte signerat en pressad presidentkandidat från USA.
På återseende
Så avslutningsvis kan jag bara konstatera att allt är om det ska. Community Shield är avgjord, The Championship har inlett kampen mot toppen, Silly Season har dämpats i takt med att Premier League gjort avspark, Champions League och dess första kvalrunda är över och nu är det bara landslaget kvar. Detta år lär en stor fokus ligga just på England´s VM-kval och ingen kommer undgå den mediahysteri som inom kort kommer att drabba Fabio Capello. Ord är en sak. Nu är det upp till bevis.
Vem som gör vad i Premier League känns just nu ganska svalt att diskutera. Poäng kommer att fördelas både hit och dit. Det viktiga är att fotbollsnationen nummer ett har gått i land, de har satt in sina trupper och börjat bearbeta de första hindren. Med sånger och fullsatta läktare så tar det brittiska imperiet åter ett fast grepp om vilken nation som fängslar oss mest.
Jag själv ska ta mig i kragen och läsa boken "1958 - När folkhemmet fick fotbolls-VM" av Arne Norlin som jag till min glädje beskrev oerhört mycket om den brittiska fotbollen runt denna tid. Det får räcka för mig för tillfället. Go´natt.
