Marcus Birro bloggar om italiensk fotboll

30 Augusti - Premiär - Som En Bön Till Rätt Helgon Strax Intill Skymningszonen

Första veckan hos Expressen snart slut. Jag är nöjd. Startade lite trevande men kom sedan igång. Jag skriver i samma anda som här och det går rakt in i tidningen. Ingen som censurerar mina texter. Fantastiskt. Jag älskar att jobba under press, med höga ambitioner. Jag älskar att veta att det jag skriver kommer bli läst av många.

Jag blir väldigt glad när människor hör av sig och berömmer. Jag har fått revidera, ändra, alla mina fördomar om hur en kvällstidning jobbar. Jag känner stolthet och är glad över att få den här chansen att sprida il calcios evangelium. Expressen äger!

Den 18 maj i år, i ösregnet i Parma, avgjorde Zlatan förra säsongen. Det är bara drygt tre månader sedan. Ingen tid alls i världen. Men liv hinner förändras.
Människor jag känner blir nyktra, tar återfall, blir sjuka, gifter sig, skiljer sig, får cancer, blir friska, religösa, troende, flyttar hem eller bort.

Marcus Allbäck spelar i Öis igen. Mycket och ingenting har hänt. Men håll med om att det känns som en evighet sedan.

Jag har trampat runt som Thorsten Flinck på avtändning hela dagen.

Jag har dammsugit hela lägenheten, vädrat mina fotbollstrjöjor. Sedan har jag skurat golven, diskat, handlat, skrivit lite på min kommande roman, lagat mat, bryggt kaffe och hela tiden sneglat på klockan med knarkarögon, med oroliga blickar.

I förrgår fick vi åka upp akut till sjukhuset. Min sambo fick sammandragningar och vi är bara i vecka fjorton. Vi har ju en kolsvart historia med två för tidigt födda barn bakom oss. De dog. De hann aldrig bli färdiga barn. Men det är de ändå, för oss.

När man lever så nära skräcken är det ibland som om man knuffas in i skymningszonen.

Skräcken lägger en förvriden mask över allting. Den här gången var det falskt alarm och vi åkte hem igen. Långsamt gled tillvaron tillbaka i synfältet. Långsamt avlägsnade sig skuggorna och klorna, drakens väldiga svans drogs in igen, in i mörkret.

Jag har aldrig varit så rädd som just nu. Rädd för att vi ska drabbas en tredje gång, rädd för vad som kommer hända med mig då, med oss; kommer vi få hjärtan av pansar? Kommer vi våga igen? Kommer vi överleva, bli tokiga, börja knarka?

Klart vi överlever. Livet segrar över allting. Jag älskar livet som jag älskar Totti.

Det är ungefär då det slår mig; när jag saktar ner stegen på torget. Vi lever varje sekund, alla vi, med skymningszonen strax bredvid, som en skugga, som en osynlig hand runt vår strupe.

Vi har låga stränder vi alla. Vattnet hotar oss varje dag. Det finns egentligen inget annat sätt att leva sitt liv än att leva det som en missbrukare; en dag i taget, hela tiden en dag i taget.

Italien och den italienska fotbollen är som ljus hud mitt i mörkret, en glänta plötsligt, en varsam kvinnohand när man ligger i trassliga lakan och febern förvirrar en.

Il calcio är bröd och skådespel. Men det är också något mycket mer. Det är en verksam och varsam dröm som faktiskt är sann. Vi drömmer den där grönvitröda drömmen tillsammans. Skitsamma vilket lag vi håller på. Vi är en del av något större, en hemlighet, en skattkista.
Vi har ett kryss på vår karta och den leder oss alltid rätt.

Just ställd i skuggan av en ständigt hotande katastrof, som hotar ödelägga våra liv, blir en sådan futtig sak som premiär i Italien, ett skyddande smycken, en bön till rätt helgon, ett tänt ljus i en kyrka som det sveper änglar in i utan att vi ser det, utan att vi märker det.

Jag ber de änglarna ner på mina axlar.

Nu börjar Serie A. Vi är alla välkomna.


28 Augusti - Lottningen

På ett ställe i närheten av där jag bor jobbar en kille som håller på Fiorentina. Han vinkade mig till sig, tvärs över gatan häromdagen.

- Jag lovar dig Birro, kom ihåg var du hörde det först; Fiorentina vinner ligan. Sedan log han. Bredvid satt en stor kille i Torinojacka. Han vände bara ryggen åt och fortsatte käka sin macka.
- Nja, sade jag, men Champions League är stort.

Och det är det ju. Fiorentina har alla chanser att gå vidare. Inter lär göra det.
Juventus möter Real Madrid och det är som en pil mitt i tavlan, den matchen. Som att vara nära att pissa på skorna men ändå till sist hinna slänga ut den rakt ner i pissrännan. Som att gå på nattklubb i Rom och hångla med en tjej på översta våningen och en annan längst ner medan flickvännnen står i mitten och fortfarande vara 20 år och därför komma undan med det.

Det är en specialskuren kostym när man öppnar limon och känner röda mattan bölja under fötterna. Real-Juve är tusen ryska dockor med glittrande guld. Real-Juve kommer bli grymma matcher.

Liksom Chelsea-Roma. Fatta vilken match. Roma som stångat sig blodiga mot United två år i rad flyttar nu ett vasst hack snett neråt. Men inte mycket neråt.

Det känns som om tomtarna haft fylleslag och börjat regna ner från himlen med renar, säckar, paket och skit redan i slutet av augusti. Först alla desa grymma matcher att se fram emot och snart bara timmar kvar till världens elegantaste liga startar.

För övrigt är det patetiskt att engelsk media hela tiden försöker avfärda Serie A. Ödmjukhet hör inte till britternas mer framträdande drag. Man bör akta sig. När man låst in alla kriminella, köpstarka, okunniga, arroganta, efterlysta, mutanklagade, oförskämda fotbollspresidenter kanske den stora ballongen spricker och då står ni där med kidneypaj i ansiktet och skrattar kanske inte lika högt längre.

Framgång bör alltid gå hand i hand med ödmjukhet. Känner man ständigt behovet av att kaxa sig är man inte så framgånsgrik som man kan bli eller kanske tycker att man borde vara,


28 Augusti - Champions League-bordet Ska Dukas

Snart rullar ballar och bollar igen.
Om två timmar ska CL lottas. Italien serverar fyra eleganta rätter; Inter, Roma, Juve och Fiorentina. De två sistnämnda hälsar vi välkomna tillbaka till fotbollens absoluta finrum där kristallkronorna lyser i taken och de röda mattorna är perfekt kammade.

Grande!

Italien har ju revansch att kräva efter förra säsongens snedsegling och toala orgie i fettdrypande chips and fish propaganda. Två engelska lag i en final i Ryssland. Vars rikaste man äger en av klubbarna som är i final. Ock så skriker de åt mig att Italien är ett besynnerligt fotbollsland?!

Hur kan man äta ap-friterad fisk i drypande olja inslaget i smutsigt tidningspapper tillsammans med (ännu mer) cancerdrypande friterad potatis (så kallade chips) och skölja ner skiten med ljummen bärs? Bara en stilla fråga i all enkelhet. Jag lovar er, innan ni sätter er vid era nedfläckade tangentbord, jag hatar inte, jag bara undrar...

När det finns kniv och gaffel, menar jag?!
När det finns långbord i skuggan. När mänskligheten kommit dithän att vi faktiskt utvecklat ett visst civiliserat sätt att sitta och äta?!

Inte ens mina desperat hungriga silverfiskar inne på dass skulle röra skiten. Till och med bananflugorna i mitt kök är smartare än så.

Jag hoppas på väl avvägda delikata rätter för våra italienska lag. Men spara champagnen. Skruva på locket till kaviaren. Släpp ut luften ur ballongerna. Jag väntar mer än gärna på storlagen till kvarst- och seminfinal.

I dag sjöng stormen egna sånger här ute på torget. Jag lät det hända. Man har ju inget val. Regnet strilade nerför fönstren och jag stod där länge och undrade vad Fabio Grosso gjorde just då.


26 Augusti - Pallplats För Den Här Bloggen!

Samma dag som mitt samarbete med Expressen presenteras, lanserar Lars Nylin sin egen topplista; de 25 bästa sportbloggarna i landet. Han gör det i Sportmagasinet. Eder ödmjuke poetdräng hamnar där på en hedrande tredje plats. Före mig i kön har jag bara Rydström och Per Bjurman. Men före alla på teve 4. Det är roligt tycker jag. Pallplats för fan. Bronsmedalj.

- Alltid något att visa upp för morsan när man skitit i det blå skåpet, som min vän Morgan brukade säga förr i tiden.

Nylin är en utomordentlig skribent (jag är tillräckligt gammal för att ha läst mycket från hans penna och mitt omdöme vilar alltså inte på dagens utdelade tredjeplats) så det klart att det är roligt. Det är samtidigt en rättvise-kram till alla oss som älskar den italienska fotbollen. Vi tas på allvar. Vår kärlek går inte att vifa bort längre.

Och nu anfaller jag alltså på flera fronter. Den här bloggen fortsätter under hösten. Två gånger i veckan skriver jag om italiensk fotboll för Expressen och varje söndag finns jag med i Canal+.
Denna vecka är det dock från och med onsdag krönika varje dag i Expressen.

Jag tycker om att ha känna flera sorters dansgolv under fötterna. Att ha ägg i tusen korgar. Att möta olika sorters läsare.

En skön grej med pallplatserna på den där listan att alla vi tre överst är riktiga nördar, icke-balla bönder med mer passion, intresse, kunnande och hjärta än stilrena kavajer, hippa polare och rätta kontakter. Rydström är ju från Kalmar, Bjurman är från Borlänge och jag bor i Norrköping. Ingen av oss hänger på de hippa krogarna runt Stureplan. Vi bor inte ens på Söder, dårå...

Jösses...
Vart är det här landet på väg?


25 Augusti - Totti, Stand By Your Man!

I en halvlek är De Rossi sämre än en svensk olympiker.
Hela Roma står still. Laget alltså, Man springer inte. Inter springer lite mer. Zlatan är stark som en sådan där gammal arbetshäst. Han är stark som en torpare.

Men Roma kämpar sig tillbaka in i matchen och kvitterar i slutminuten. Sedan kommer stormen, vågorna som sköljer upp tjugo års straff-terror på stranden och jag är en idiot så jag kan inte låta bli att gå dit och pilla. Straffar är terror. Man borde FRA-spana på straffar. Förbjuda. Roma förlorar altid på straffar.

I andra halvlek är De Rossi sig själv igen. Han är överallt. Det är fantastiskt att se honom även om han är en spelare man bör se live. Han täcker ytor stora som svartsjuka. Han står alltid rätt i en perfekt linje mellan försvar och anfall.

Hela San Siro hedrade Sensi med en applåd och en tyst minut. Magiskt. Hoppas den gode Pontus Kåmark kollade. Det finns människor med klubbformade hjärtan!

I pausen innan förlängningen sjöng Romaklacken skiten ur Interfansen med sin Roma, Roma. Mäktigt. Inter är så nära ett engelskt lag i Italien man kan komma.

Man ska alltid stå rak i ryggen för sina hjältar. När Totti går fram för att slå den där straffen sänker jag ner ljudet och känner hur hjärtat slår mig. Hjärtat är alltid rött. Vinrött.

Jag ser ut genom fönstret. Det är tomt på torget. Vänder mig om mot teven igen.
Jag sneglar mellan fingrarna. Han skjuter stenhårt i ribban.

Totti skjuter den där straffen som man skjuter ifrån sig en äcklig tallrik med sniglar. Han vill bara ha det överstakat. Jag jämförde blicken med den han hade innan straffen mot Australien i VM. Det är en helt annan blick,

Men jag älskar den jäveln. Kärleken är stryktålig. Precis som i den där matchen i våras blev det grandiost mästerliga Zanetti som fick skrika högst och skrika sist.
Grattis Inter.

Jag stängde fort av teven. Bara satt där i min Totti-tröja. Önskade att man kände honom så man kunde skicka ett sms och trösta. Innan jag somnar lyssnar jag på Stand by your man på max volym. Katten spinner vid mina fötter och jag klappar honom innan jag går och lägger mig.
Hänger upp Tottitröjan på en galge så att den ska bli det första jag ser när jag vaknar.
Lidandet är en del av kärleken.



24 Augusti- Ökenvandringen Över- Final Direkt

Alla fick ha med sin favoritskiva till skoldiscot.
Jag tog med Ebba Gröns "Profit."
Ingen dansade. Inte ens jag. Jag stampade takten med ena benet. Robban (skolans mobbare) gick förbi och hällde sockerdricka i mitt hår.
- Ebba Grön är kassa, sade han och hans lilla hov av knähundar skrattade rått.

Jag vet inte vad som hände men jag rusade på honom, skallade honom och sparkade hans pungkulor ända upp i arselgången på honom. Jag fick sitta med under extra insatta kvartsamtal. Robban? Han mobbade vidare.

Jag minns hur långsamt tiden gick de där åren. Man satt på en bänk i flera dygn fast det bara gick en halvtimma. Världen var indelad på ett annat sätt. Ikväll möter Inter-Roma.
I dag har jag gått runt som en pissnödig babian hela dagen.

Kollat klockan. Kollat West Ham. Kollat Chelsea. Men det fungerar inte. När jag ser West Han ser jag bara lagkpaptenen Neill (som var han som fällde Grosso i åttondelsfinalen i VM) och så börjar bilderna från sommaren 06 att måla sig själva.

Tv 4 visar Holland-Italien från EM i repris och det skär som en kniv bara att hastigt minnas den där jävla matchen.

Säsongen kickar igång med en final direkt i kväll. Det ska bli mäktigt.
Det är märkligt med tid; märkligt med det där lätt fårade ansiktet i spegeln; det är ändå ett barns längtan efter den första, viktiga matchen för säsongen. Vissa känslor förblir konstanta genom hela livet; förväntan, förälskelse, ilska.

Jag är äldre. Men fortfarande ett barn. Det kommer bli magiskt att få se Inter-Roma i kväll. Det känns som om det var hundra år sedan. En hel sommar sen sist. Ett EM. Ett avslaget OS. En hel massa sol-regniga-blåsiga semesterdagar som blir som de blir men aldrig som vi vill ha dem.

Ikväll är ökenvandringen äntligen över.



19 Augusti- Marcello Lippi- Ett Genis Drömmar

När man lämnar Rom är det alltid med en känsla av otrohet.

Man vet ju att man hör hemma där i gränderna, under gatlytkorna, i den ljumma brisen, i den varsamma kyssen som är sensommarnatten längs kanalerna, i gränderna eller på piazzorna.

Man vänder sig om en sista gång och där står Rom på sina sju kullar, som ett genies drömmar. En mäktig Gud har tänkt fram en halvö av skönhet och när stålfågeln tar mark med två studsar är det alltid med en känsla av solidaritet man kliver av och smådansar nerför flygplanstrappan.

Marcello Lippi gjorde sin senaste match som förbundskapten den 9 juli 2006.
VM-guld.
Tutto Vero!
Det är verkligen sant, allting!
Det perfekta slutet.

Men Lippi är som alla idrottshjältar. Han vill tillbaka. Som Stefan Holm som kunde nöja sig med folkets kärlek och det där OS-guldet för fyra år sedan men i längden inte kunde stå emot den inre rösten, demonen med gula vassa tänder.

Därför är Marcello Lippi förbundskapten för Italien igen. Lippi måste ha forumlerat för sig själv helt andra, helt egna mål. Annars skulle han inte ta det här jobbet. Han vet ju att han bara kan förlora. Egentligen. Men det där är inte sant. Det är hur vi utifrån ser det.
Lippi har sina egna skäl till att ta det här jobbet. Ingen kommer smyga in till honom om natten och sno det där VM-guldet. Det sitter djupare än en Matrix-tatuering. Lippi kommer alltid vara förbundskaptenen som vågade gå emot hundra års italiensk fotbollstradition och bytte in tusen anfallare i semifinalen mot Tyskland. Lippi kommer alltid vara mannen som ledde Italien till det där fantastiska VM-guldet. Nu har chansen (och tar risken) att bli något annat också. Jag kan inte annat än beundra en sådan man. Det är stort. Det är oerhört modigt.

Lippi vet att när man slår igen en bok, ligger det en annan strax bredvid som vänar på att bli läst. Och det bästa som finns är att ha läst en bok som man länge tycker är den bästa man läst tills man plötsligt hittar en ny, som man upptäcker bräcker allt man tidigare varit med om.

Marcello Lippi har låtit drygt två år smälta in. Han har stått på toppen och tittat ut över landskapet. Men han har kommit att sakna allt där nere, värmen från husen, människorna, stigarna, sammanhangen. Han har stirrat sig blind på den vackra utsikten.
Nu vill han ner bland folket igen, och ner till alla fotbollsspelare han saknat så. Kanske bara för att hitta nya vägar till andra fantastiska utsikter.

Marcello Lippi är en grandios medmänniska. Han är också en av geniets verkliga drömmar. Få oss att drömma igen! In Lippi we trust!



17 Augusti - Serie A I Blodet

Jag har sett på och talat till Gud som en avbytare, som en av de längtande längs sidlinjen, en av vattenbärarna.
Vi har stått där vid sidlinjen och sett de stora, starka, rediga pojkarna spela från start och alltid ta chanseen, aldrig passa fel eller göra självmål. Vi har stått där med vatten i händerna och med längtande blickar mot tränaren som alltid ber de andra värma upp. Jag har sett på Gud som en förlorare med överdragsväst som innerst inne hoppas att det där jävla laget han spelar för får storstryk så att man får chansen någon gång.

Jag har burit allt mitt hopp i mina händer som en skopa vatten.

Det ösregnar i Norrköping och jag känner mig som minuten innan jag ska gå upp på en scen. Hösten rasar in som en fyllesjuk polare. Den går inte att hindra. Ena dagen är de sommar och sol och nästa dag ligger hösten där i soffan med en flottig pizzakartong och undrar om det finns mer ved till den öppna spisen. Katten sticker ut nosen genom fönstret men går och lägger sig under sängen igen.

I dag vid 1500 gick plötsligt pulsen upp. Jag stod och bryggde mig en kopp kaffe och undrade vad det var, varför jag kände mig så fokuserad, så koncentrerad, så målmedveten. Det är ju Serie A tid, klockan 1500 på en söndag. Alltid.

Jag har Serie A i blodet och denna kärlek fäller ut sina små vingförsedda änglar och krigare varje söndag klockan 1500, också när serien inte startat ännu. I England har de börjat spela. Engelsk fotboll är kul. Men engelsk fotboll är ett tevespel. Det är vackert, snabbt, häftigt, proffsigt, men engelsk fotboll saknar lite närvaro, saknar ett gastkramande grepp om ballarna och hjärtat. Jag ser gärna engelsk fotboll. Men jag lever inte engelsk fotboll. Jag lever och andas Italien.

Jag föddes med navelsträngen runt halsen. Ingen berättade det för mina föräldrar utan min mamma hittade av en slump (om det nu finns en sådan) min journal på sjukhuset och där stod det att jag vara nära att dö vid födseln. Det förklarar rätt mycket. Det förklarar mitt supande under femton år, det förklarar min rädsla för allting, det förklarar min längtan att få känna det här märkliga livets allra innerst nervtrådar, att få röra mig på botten av allt utan karta eller kompass utan vara med ett bultande hjärta som guide i en skog och en värld som blir allt mer besynnerlig. Det förklarar min längtan att hamna vilse med flit.

Jag har Italien och Il Calcio i blodet. När jag dricker mitt kaffe blandas det kolsvarta med det röda och längtan efter seriestarten är som flugpapper, allt fastnar där; vad jag än talar om, vem jag än träffar, vad jag än ska göra; allt kretsar kring den italienska fotbollen.

Gud är alltid avbytare. Gud går aldrig på röda mattan. Gud gömmer sig bland kamerablixtrana. Gud får inga förstasidor eller mittuppslag. Gud är inte Ronaldo.
Gud är längtan efter fullbordan.

Serie A är som rosenblad innanför allting.


16 Augusti - En Stor Fet Jävla Skandal

- Det riskerar bli en tråkig match, sade Glenn Strömberg för någon dag sedan.
Han fick fel.

David Fjäll och Thomas Wernersson guidade oss briljant genom en känslomäsig terror, en sedvanlig förbannad tortyr och orgie i skandaler, nonchalant italienskt spel, och vansinniga domarbeslut. En resa längs hopp och förtvivlan med en enda skylt kvar till sist, inåt, neråt, rakt in i mörkret.

Man kan ju bara tänka sig den svenska radhusfacismens medelmåttiga skadeglädje över att Italien åker ut ur OS-turneringen på två halsbrytande, sinnessjuka, vansinniga, vedervärdiga, horribla, obegripliga domartabbar.

Jag hoppas brottar-Ara satt i sina trikåer och gladdes åt den argentinska domarens tabbar. Jag hoppas alla ni som på arbetsplatser och på skolgårdar frustat om "förbannade spaggar", alla ni som mailat mig och skrikit ut er vällinggrå, avskärmade, trötta och blaskiga avsky mot korrupta, facistiska, rasistiska italienare, reagerar med samma styrka, samma Lasse Anrell-skelande enögdhet på de två domslut som fällde avgörandet i matchen mellan Belgien och Italien.

Det är inte första gången Italien tvingas spela mot fler än elva motståndare. Minns Moreno 2002. Minns sista kvalmatchen mot Skottland när Italien fick ett regelrätt mål bortdömt och ett av Skottlands mål var offside.

Den här gången får Belgien helt obegripligt ett mål som inte är ett mål och dessutom förvägras Italien en av världshistoriens tydligaste straffar och den argentinske domaren varnar istället Ross felaktigt för filmning. Hela målvaktens hand var runt smalbenet på Rossi. Givetvis solklar straff.

Skandal! Men nu har jag ju galningarna inom svensk brottning gått ut och beskyllt italienarna för att vara en samling jävla maffiosos så vad ska vi kalla den här skandalen?
Nu har ju Pelle Svensson och andra mumier vaggat ur grottan och hävdat att italienare liksom av naturen är korrupta så vad ska vi kalla det som hände i dag? Hämnd? Har Ara köpt domaren? Hmmm....

Samtidigt, och detta är lika viktigt, all heder till Belgien som krigar sig till den här segern. Grattis säger jag.

Jag hoppas verkligen alla högljudda, gapande, småsinta jävlar som de senaste dagarna gottat sig i förakt inför allt italienskt efter brottarhistorien riktigt njuter av den allra mest småsinta sortens glädje, skadeglädjen. Ni kan gott behöva skratta lite.

Hade fotbollen inte varit styrd av ett stenåldersförbund hade vi haft målkameror och hade vi haft målkameror och en icke-korrupt (helst inte från Sydamerika) domare hade Italien varit vidare i OS. Frågan är sedan om man hade förtjänat det. Men det är inte en värdelös domares uppgift att förvägra ett land den rätten.

Hur man vrider och vänder på detta så står det klart att detta är en domarskandal. Jag håller mig dock för god för att anklaga Argentina för maffiametoder. Jag vet att detta inte var en konspiration mot Italien. Jag är inte på samma krälande nivå som visst SVT-folk och krönikörer som faktiskt försvarade Ara (och vill ge honom bragdguldet till och med) för att han kastat en medalj och gick, för att han anklagat ett helt land, ett helt folk. Aldrig har jag varit med om en värre uppjagad neandertalar-hets som efter Aras match. Så vill jag inte ha det. OS handlar om allting annat än sådana beskyllningar. Samtidigt är det ju klart som fan att man är besviken att en domare avgör en sådan här match. Men!
OS handlar om att utsträckta händer. Jag sträcker båda mina mot Belgien och gratulerar dem med öppet hjärta. Är det inte gräs i vattnet så är det förkylningar eller trasiga simkläder eller korrupta spaggar. Alltid är det något.

Jag konstaterar bara att Italien ännu en gång felaktigt, vedervärdigt, horribelt och orättvist blivit hemskickade från en stor turnering i fotboll efter felaktiga, misstänkta, horribla domarbeslut. Detta är fakta. Att man sedan spelade som bakfulla scouter med skavsår på ballen i första halvlek är en annan historia.

De missunsamma jävlarnas skadeglädje får jag hacka i mig. Det hör till.


15 Augusti-En Maffiosos Försvarstal!

Pelle Svensson förklarar brottarregler för kungaparet borta i Peking.
Svenska brottare känner att de är utsatta för "italiensk maffia." En snubbe som är från Schweiz men talar italienska är inblandad. Alla jävla spaggar är involverade. Till och med om de är från Schweiz...
Alla är maffia. Svenskarna klagar på allt. Det är mutor, korruption, skandaler, ett helvetes liv.

En kvinnlig kanotpaddlare lämnar in en protest, det har tydligen varit gräs (!) på hennes vattenremsa under tävlingen. Abrahamian lämnar in protest och kastar sin medalj. Alla är köpta. Särskilt italienarna. Jävla fuskare allihop. Från lerskytte till brottning. Alla italienare är köpa gangsters.

Pelle Svensson vacklar på tunga ben ut från anonymitetens skugga och hävdar att det alltid varit så här. Han satt i brottningens finrum i 16 år. Först nu säger han något. 2000 när Ljungberg vann sade han ingenting. Under 16 år öppnade han inte sin käft. Men nu jävlar. Givetvis faller inte en enda skugga på honom själv. Han är ju svensk gudbevars och svenskar är som Kevin Costner, De Omutbara. En svensk (han kan heta Johansson i Uefa eller Svensson i brottning) är själva viktiga och centrala delar av den eventuella korruption de hävdar finns men de är aldrig inblandade, aldrig själva där med handen i syltburken. Det är alltid alla andra som fuskar.

För det vet man ju hur spaggarna är. Hela mediavärlden skriker ut sin okunniga avsky mot ett land och ett samhälle som totalt havererat.

Under tiden ligger Italien femma i medajligan. Sverige är några rullor längre ner.

Det tar på krafterna att vara hela världens samvete, att vara vita som snö, utsända av Gud. Det tar på krafterna att vara lite, lite bättre människor än alla andra.
Dåliga förlorare fick just en ny innebörd.


13 Augusti- ...Som En Azurblå Fjäder I Ett Svart Rum

Det har varit en lång dag.
Jag sitter i mitt burspråk med min kopp te och ska snart gå och lägga mig och läsa. Världen är lätt att fly ifrån. Man bara slår upp en bok och låter hjärtat drömma iväg längs sidorna. Men Gud straffar oss för det vi inte kan föreställa oss. Vi är ett under som överlever dag från dag. Vi är ett under. Punkt.

Jag ser att De Rossis hustrus far hittats mördad. Det skymmer hastigt. Nästan samtidigt drar ett oväder över hustaken. Folk hukar längs husen. Spårvagnarna ser ut som lysande maskar genom ösregnet.

Meningslösheten. Skräcken. Frågorna. Sorgen. Inte alltid i den ordningen.

Alla förväntningar man byggt upp sedan EM rasar av för ett tag; man blir lättare, nästan viktlös. Man blir en azurblå fjäder i ett svart, slutet rum, utan fönster eller dörrar. Man hänger av sig all som inte betyder något på en krok i hallen.

Jag frågar mig själv: " Vad i allt detta är av egentlig betydelse i ditt liv? Om det börar brinna, om någon dör, om du står vid randen av en katatsrof... Vad är viktigt? Vad är så viktigt att du inte kan hänga av det för att gå lättare och rakare in i nästa sekund?"

Ikväll har jag inget bra svar på någon av de frågorna.

All min omtanke och kärlek går ut till hela familjen De Rossi.




13 Augusti - Men För Fan, Italien - Vad Sysslar Ni Med?!

Jag minns de där dagarna nere i Schweiz.
Jag gick runt som en äggsjuk höna, som Christer Pettersson på avtändning.
Hjärtat slog sina slag uppe i munnen på mig. Jag fick knappt någon luft. Då kom nyheten att Holland skulle ställa över varenda jävel och ställa sina nedbrutna morsor på plan i matchen mot Rumänien. Eller så uppfattade en hypernervös, rättshaverist till Italia-älskare nyheten att Van Basten skulle vila några toppspelare.

Det gick ju bra ändå. Holland spelade finfin fotboll (för sista gången i den turneringen) och Italien vann mot Frankrike. Allt snack om läggmatch kom på skam. En fråga om heder! Grande Holland.

I dag är det inte lika kul att sitta bakom tangentbordet när man sett Italiens OS-lag icke-spela sig till 0-0. Det är en skam. Det är tragiskt. Det är sånt här som man gör att man ser ut som en avlång idiot med pappersstrut på skallen när man reagerar på att Tre Kronor förlorar med vilje i hockeyn, när Sverige-Danmark spelar 2-2 eller när svenska förbundskaptener försöker psyka underlägsna motståndare. Italien är för fan regerande världsmästare! Det här laget är ett annat lag men det klart att det rinner över på alla landslag i alla sporter.

Italien har det inte lätt. Stora delar av Europa älskar att avsky landet. Man står bländad för det storslagna med skrattar nervöst åt statsskicket, maffia, döda flickor på stranden och allting annat. Vad Italien behöver är en rättvis bedömning. Men vad Italien också behöver är att gå ut på plan och låta briljansen dansa skitspåren ur kalsongerna på varenda motståndare. Att icke-spela som mot Kamerun är att bjuda in hela världen till en U2-konsert och släpa upp Darin istället.

Det är att säga till världen "kolla vad kassa vi är som måste bete oss som rövhål istället för att sätta full fart och ha roligt."

Jag minns att jag i teve4 strax före kvartsfinalen mellan Spanien-Italien sade att jag hoppades att Italien skulle gå ut och visa vem som är bäst i världen. Det hände ju aldrig. Istället kom ett gäng likbleka, livrädda, strandlängtande multimiljonärer ut och slog enklaste passningen hela tiden. Det blev 0-0 och man öppnade alla dörrar mot demonerna när det blev straffar.

Italien borde håla sig för god för detta. Varför svina ner sig? Varför frivilligt klä av sig naken och springa genom dyngan, alla andras dynga dessutom?

I missbrukarkretsar kallar man detta för ett återfall. Man får inte återfall, man TAR sig ett återfall.
Jag hoppas Italien gör det enda rätta, och lär sig av detta och går ut och spelar ut Belgien efter noter på lördag. Italien är vackrast och bäst. När man pissar ner sig själva så här blir man genererad och beklämd.


10 Augusti- Usel Damfotboll!

Det pratas nästan bara om Brasilien och Argentina i samband med fotbollen under OS. Men Italien trummar på. I skrivande stund har man 2-0 mot Sydkorera och man slog enkelt Honduras med 3-0.

Annars är OS som en stor filt över världen, en ångbastu-fuktig, kliande filt av simning, cykel, tyngdlyftning, fäktning och friidrott. En fantastisk filt.

Jag har kollat på damfotboll. Jag har alltid försvarat damfotbollen mot sinnesslöa killar som hö-hö-hö-hävdat att det är en annan sport när tjejer spelar, att vilket hyggligt juniorlag som helst skulle spöa landslaget med 10-0 och andra sådana där pubertala, hormonstinna argument.

Jag är överens med Jennifer Wegerup för en gång skull. Trodde jag.

Nu har jag specialstuderat några matcher och måste konstatera att lidandet är oerhört. Det är dåligt helt enkelt.
Utmärkta Chris Härenstam gör vad han kan och den förträfflige Glenn Strömberg verkar mest sur över att behöva kommentera snedsparkar, uselt tempo och sådan där galen kallabalik man endast ser lågstadieklassser på skolgårdar spela. Det är genant uselt.

Men ingen skriver det. Alla sitter och hycklar i kapp. Damfotboll just nu är så dålig att det är svårt att ta sporten på allvar. Men ingen verkar vilja berätta hur patienten mår. Alla står och småvisslar mot taket och låtsas som det regnar, eller som om det faktiskt är ganska okej, trots allt. Det är det inte. Det är väldigt, väldigt dåligt.

Trött blir man också när förbundskaptenen Thomas Dennerby innan matchen mot Argentina har mage att förminska en på förhand oändligt mycket sämre motståndare med sedvanliga, öppet rasistiska, argument: "Argentina spelar alltid fult, det är spark på smalben och ryck i tröjor.Precis som italienskorna."

För det första; hur ynklligt är det inte av en förbundskapten att försöka psyka ner en underlägsen motståndare. För det andra; det var inte sant.
Jag såg matchen när den sändes direkt och såg också reprisen för säkerthets skull; Argentina spelade i själva verket mindre ojust än Sverige.

Jag är upprikitigt aptrött på att helhylle-svennar ideligen kommer undan med att redan på förhand, innan matchen spelats, häva ur sig rasistiskt skitsnack, fördomsfulla luftslott som aldrig är sanna.

Ingen ställer Dennerby mot väggen! Ingen följer upp hans trötta uttalanden. När en lögn får stå oemotsagt tillräckligt länge blir den en sanning.

Slätstrukenheten är total. Ingen skriver eller säger det de tänker på. Alla fegar med. Alla sitter med det ena benet över det andra och låtasas att de tycker damfotboll är på riktigt. Damfotboll är en regression, en tillbakagång. Vill ni se fult spel, så kolla in Sydkorera i matchen mot Italien. Men man bör alltid SPELA matchen först innna man beskyller folk för att vara på ett eller annat sätt. I Sverige kan man ibland få intrycket av att inskränktheten är sanningar!

Damfotbollen i Sverige har fått alla chanser. Nu måste man bevisa för mig och för alla andra att man är värd ännu en.

Fantastiskt att se Jesper Blomkvist leva upp i Teve 4:s Italien-extra i morse. Men stal showen gjorde givetvis Paolo Roberto som lagade mat, slängde käft, och hällde upp vin med elegant rörelseschema. Han är fantastisk den jävlen. Jag funderar på att köpa en Roma tröja och skicka till honom...(Så kan han kasta sina Napoli-tröjor...)

Snart startar Serie A och Zlatan ser starkare ut än någonsin. "Som en tjur" säger hans svenska läkare och det är bara att hålla med.

Att ärligt erkänna att damfotboll just nu håller en låg nivå är INTE samma sak som att inte ta den på allvar, tvärtom!

Mäktigt av publiken på Old Trafford att hylla Del Piero. Hade man gjort samma sak om det varit Totti? Stort var det hur som helst. Fotbollsvärlden behöver mer gränsöverskridande kärlek.

Min längtan till Italien tar sig astronomiska proportioner, i natt drömde jag att jag flög (!) i en gondol mellan Venedig och Rom. Jag vaknade och satte mig upp och höll en osynlig paddel mellan händerna.

Snälla Serie A, kom fort!

3 augusti - Drömhatarna är Som Använda Kondomer

Kolla, lagen rör på sig. Matcherna är i gång. Det är ju helt grymt.

Det är som att stå svajande i gryningen och hångla igen. Det är som att kyssa en främmande flicka i en främmande dans på en främmande krog i en främmande stad.

Det är som att vända ut och in på hela sitt liv, ställa tillvaron på skallen och spinna loss och se guldmynt trilla ur fickorna. Det är som att vakna i ett kvavt sovrum och inte minnas sitt namn, sitt yrke eller sin själ, men så drar man upp rullgardinen som smattrar mot taklisterna och man kisar ner mot fönstret och öppnar det där fönstret och solen har en mjuk varsam hand som leder en till en dag full med magi och överraskningar.

Jag har längtat efter det här. Juventus extratröjor har samma färg som de där hjälmarna som segrarna i Elitserien i ishockey brukar ha. Milan är sig lika. Elefanttrötta och eleganta och Ancelotti rör inte en min. Han har gått igenom hela sitt liv utan att röra en enda min. Till och med när han rör en min rör han inte en min...

Det är fantastiskt att få se lite obekymmrad försäongsfotboll på bästa sändningstid. Unge herr Ekdal tar rättmätig plats på Juventus mittfält och jag funderar lite på om han nyper sig i armen varje morgon, hur det känns att jogga in på en fullsatt arena mot Arsenal när han för bara några varv sedan harvade runt på fotbollens bakgård här hemma i Sverige.

Ekdal är ett bevis för att drömmar kan bli sanna om man är beredd att lägga allting man har i de där drömmarna och när man väljer att vägra lyssna på alla jävlar som i sin egen brist är så snabba att ta de där drömmarna ur dig. Låt de förtvivna ut ur ditt liv! Låt de försvinna!

De är som fiskar på torra land. De är som använda kondomer. Spola ner alla jävlar som vill plocka drömmara ur dig. Spara de där drömmarna, trä dem på ett strå, se dem bli vackra smultron i ditt liv. För det är bara du, du, du som kan leva ditt liv.

När Mellberg spelade i Aston Villa tänkte jag inte så mycket på det men nu ser han lätt klumpig ut, som en stor skäggig älg på en tebjudning på Östermalm.

De finlemmade damerna (med och motspelare) står häpna med spretande lillfingrar. Det är lite rörande. Mellberg är som ett barn som vill visa världen att han faktiskt duger i Italien också. Jag hoppas han tar chansen. Men det ser lite stolpigt ut.
Han stångar sig liksom fram och sparkar bort bollen. Men Juventus har alltid spelat en jordnära försvarsfotboll. I går såg det faktiskt tryggt ut, även under andra halvlek när Arsenal fick mer fart i spelet. Så länge Juve håller nollan får älgen Mellberg riva ner hur mycket porslin han vill...

Ranieris kostym är så elegant att jag glömmer bort att andas.
Zlatan är fri från sitt svenska landslagsfängelse och rör sig fritt igen.
Den här säsongen kan bli den häftigaste på mycket länge.