Pagellone della stagione #2: ”Korthuset rasade utan klister”

Säsongens profil?



— Det är väl svårt bortse från Gasperini som en ständig profil i den här klubben. Om det så handlar om att han börjar bråka med spelare, säger något klumpigt på en presskonferens eller får ett utbrott vid sidlinjen. Hans vara eller icke varande till kommande säsong har ytterligare kryddat den här profilstatusen. Honorable mentions till Matteo Ruggeri som alltid levererar BANGERS till låtar till sina inlägg på Instagram och till Marten de Roon som är kroniskt oseriös i varenda inlägg på sociala medier. Det piggar upp bland alla polerade inlägg från matcher med “Important 3 points” eller något annat slätstruket och sömnigt. /Sofia Skarin



— Cesc Fabregas har under den här vårsäsongen fått den uppmärksamhet han själv tycker han förtjänar. Leverkusen, Leipzig och kanske framför allt Roma sägs ha dragit i honom den senaste månaden. Trots att han har sagt att han både ska och vill stanna så lär det sista ordet inte vara sagt. Med allt det sagt är Fabregas givetvis den stora profilen som den här klubben behöver just nu. /Malte Solfors


— Tidigare nämnde Esposito kommer att gå långt. Om han får chansen blir det spännande att se vad han kan åstadkomma i en klubb som Inter. /Oskar Örn


— Utan tvekan Kean. Han har gått från 0 mål i Serie A förra säsongen till 27 mål för klubb och landslag denna säsongen. Fiorentina har äntligen hittat sin bomber igen och han har omfamnat klubben och staden med glädje. En karaktär både på och utanför plan. /Torsten Armini


— Så profillöst som Hellas varit den här säsongen var det längesen man såg. Stora saker har dock hänt under säsongen då Maurizio Setti - president sen 13 år tillbaka - sålde alla sina aktier i klubben till Presidio Investors, där nu den nya verkställande direktören är Italo Zanzi. Amerikansk ägo nu i Hellas och vad det kommer att innebära vet vi inte riktigt än. Även on Zanzi inte gjort väsen av sig än så är det ändå starkaste profilen i klubben just nu.  /Johan Stistrup


— Säsongens profil blir på något sätt Acerbi. Mannen som har besegrat cancer och även var avdankad när han spelade i Lazio. Kom till Inter för en billig peng och spelar sitt livs bästa fotboll. Förutom att han har stoppat världsanfallare i sin egen ficka så var det även han som smällde dit 3-3 mot Barca./Pablo Grondona Umana


— I ett lag som skriker sig hesa efter just profiler är det en lurig fråga att svara på. Ingen har direkt utmärkt sig på planen och ledningen är ganska profillös även den. Så jag får nog svara Igor Tudor! Han tog bilen hela vägen från Kroatien när Juventus behövde hans hjälp. Det säger ganska mycket om hans Juvehjärta. Jag ska inte säga att han kom in och vände upp och ner på allt, så bra har han inte varit. Men han fick jobbet gjort i och med den säkrade fjärdeplatsen, det var det viktigaste. Det var fint att se honom fira med laget efter matchen mot Venezia, det betydde nog lika mycket för honom som för oss supportrar. Oavsett om han får fortsatt förtroende eller inte så har han numera blivit en del av Juventushistorien även som huvudtränare. Tudor ska ha ett stort tack för att han limmade ihop spillrorna som Motta lämnade efter sig. /Mikael Noaksson



— Få har utmärkt sig positivt och det är många på andra hållet , det lätta och enda svaret blir Reijnders. Hans insatser har varit genomgående bra till mycket bra beroende på var han får spela. Även här har tränarna ibland laborerat bort honom i vissa matcher. Han tog ett eget varv efter Monza med sitt barn. Svårt att inte läsa in i detta men om klubben säljer honom så förväntar jag mig vääääääääldigt mycket pengar sett till hans kvalitet och hans långa kontrakt. Vi tog upp spelare i ungefär samma position denna säsong med liknande poängskörd i senaste Podcast Rossoneri, summorna för spelarna kring honom är höga. Varför skulle Reijnders vara värd mindre? Tvärtom! Botman och Tonali i byte så har vi en deal säger jag som inte varit sämre sportchef än nuvarande. Igle Tare, nja, vi får se vad han gör. /Mikael Kristersson


— Daniele, ett ungt fan av laget som fick chansen att umgås med spelarna ett antal gånger under träning och inför matcher. Daniele hade sedan 2023 fått träffa laget och spelarna och hade blivit som en lillebror och maskot till både spelarna och tränarna. Han gick hastigt bort i vintras och både Conte och Anguissa, bland andra, var påtagligt berörda och kameruniern dedikerade många av sina spelmål (som av en händelse också var betydligt fler i den perioden) till honom. /Payam Zethab


— Svårt att ta fram ett seriöst svar här så jag går med brassen Hernani och hans inspirerande dedikation när det kom till att ta hand om frisparkar och hörnor. Han vägrade lämna över bollen trots att alla hans frisparkar gick rakt i muren och nästan alla hörnor for över kortlinjen. Samtidigt står inläggsspecialisterna Valeri och Bernabé där med sina känsliga fötter och ser eländet utspela sig gång på gång. Man satt ofta och tänkte hur mycket enklare livet förmodligen hade varit om man hade haft Hernanis självförtroende. /Martin Eliasson


— Ja, för oss Romanisti finns ju ingen annan än Claudio Ranieri. Svaret är så självklart så det finns inte, faktiskt.  /Melker Gadd


— Florian Thauvin. Vilken spelare! Det behöver inte sägas så mycket mer om denne fotbollselegant.  /Jesper Klingnell

***

Säsongens skrik på hjälp?


— Skadorna… det är inget unikt för Atalanta så klart, men vi hade en period där det kändes som att större delar av truppen var trasig. Gianluca Scamacca och Giorgio Scalvini kom båda tillbaka, kanske lite väl snabbt från sina korsbandsskador och drog sedan på sig skador direkt. Scamacca spelade väl typ tio minuter innan han gick sönder igen. /Sofia Skarin



— Målvaktssituationen har varit ett problem sedan premiären mot Juventus. Den tilltänkta ettan Emil Audero ersattes redan i januari av Jean Butez som inte heller har imponerat. Det ska också tilläggas att fyrtiotvåårige Pepe Reina har startat nästan en tredjedel av årets matcher…. /Malte Solfors


— Det som oroar inför Serie B är att Empoli inte längre förefaller ha ett eget spel. Man kommer att behöva föra matcherna i den lägre serien mot sämre lag, och det gäller att man kan klara av det. /Oskar Örn


— Raffaele Palladino har haft en minst sagt turbulent säsong bakom sig. Han startade säsongen med att vara ifrågasatt efter några matcher, för att sedan bli hyllad till skyarna när Fiorentina vann 8 raka matcher. Sedan har det fluktuerat under våren för att till slut kulminera i en hel arena som vill ha bort honom under sista hemmamatchen mot Bologna. Ändå har han gjort mycket bra i klubben under svåra omständigheter. Vi får se om klubben väljer att ge honom förtroende eller byta riktning, jag hoppas och tror att han stannar. /Torsten Armini


— Trots att klubben hela tiden låg med bra distans från bottenstriden så var frustrationen hos curvan där då klubben, in i det sista, behövde kämpa om att stanna kvar. Som det gestaltade sig med resultaten den sista omgången så skulle klubben ryka till Serie B vid eventuell förlust mot Empoli. Nu blev det seger och helt plötsligt såg tabellen ut som Hellas aldrig varit hotat. Att det alltid ska jävlas in i det sista. /Johan Stistrup


— Säsongens skrik på hjälp var nog när Inter åkte ut mot Milan i Copa Italia. Det var en intensiv vår där man skulle möta Barcelona och då blev man riktigt orolig över att allt skulle braka samman. Man skulle åka ut mot Barca och ramla ner i ligatabellen för att kämpa om top 4. /Pablo Grondona Umana


— Korsbandsskador. Och kanske främst Bremers då, även om Cabal säkert hade fått ganska många minuter om inte han också gått sönder. Juventus försvar såg ut som på fornstora dagar i början av säsongen. Bremer var den största anledningen till det. Men det blev bara åtta matcher innan korsbandet rök och hans frånvaro i försvaret har kostat många poäng. Kalulu och Gatti har inte gjort det dåligt, men de är inte den typen av klippa som brassen är. Ett fysiskt monster som sätter skräck i anfallare efter anfallare. Han har saknats enormt. /Mikael Noaksson



— Har du ett korthus så gäller det att fuska och ha Karlssons klister mellan alla korten. Annars faller det ihop vid minsta vindpust, Milan hade inget klister och det är en otydlighet från toppen till botten är min gissning. Skrämmande nog har det dessutom kommit ut att dom ska sätta tydligare roller i management framöver, what? Hur fan kan ni inte redan ha det? Vår ägare är ingen dummerjöns eller duvunge, han vet exakt hur man sköter ett företag så jag blir förvånad över vad som kablats ut. Återigen blir frågan hur fördelningen ser ut bland kockarna eller springer alla på olika bollar för det är inget rullande band med tydliga stationer och en fungerande slutprodukt. Lösningen finns, han är arbetslös och har större rödsvart hjärta än någon annan. Lägg ner prestigen och ta en fredspipa oavsett innehåll.  /Mikael Kristersson


— Backsituationen i laget. Just som det blev denna säsong var ju väldigt tur att vi "enbart" hade två backar borta. Nästa säsong, med både en titel att försöka försvara samtidigt som vi har Europaspel, kommer det bli betydligt viktigare att också bredda truppen med duglga alternativ. Att ha en Rafa Marin som inte ens agerar inhoppare till sin position på bänken är bara löjligt. Och gud förbjude om vi skulle få en skada på DiLo, ska vi då köra Mazzochi?! Han bevisade i början av säsongen att han inte platsar i någon startelva, hur mycket grinta han än har. Egentligen gäller ju oron för bredden i truppen på alla delar men kanske främst i backlinjen. /Payam Zehtab


— Den här titeln får gå till Dennis Man. Rumänen fick en flygande start på säsongen vilket resulterade i att även hans ego och självbild fick sig en rejäl flygtur. När det sedan inte blev någon flytt till större klubb under januarifönstret sparkade Man sin agent och var sedan inte särskilt intresserad av att delta på planen. Det lite komiska i detta är att det blivit bekräftat att endast Como var verkligt intresserade av hans tjänster i januari för övrigt och inte toppklubbarna som Man hade förväntat sig. I matchen mot Lazio förvandlade Man sig till en sann persona non grata i skinkstaden. Vi minns sekvensen när alla Mans lagkamrater kämpar för sina liv när Lazio trycker på samtidigt som Man själv har lagt sig ned på mittplan för att ta sig en vilostund. Mandela Keita rushar då fram i maxfart och ryker upp Man och knuffar till honom för att han ska skärpa sig. Efter den matchen raderade Dennis Man alla bilder på sina sociala medier som var relaterade till Parma. Alla hans lagkamrater frös ut honom samtidigt som hans landsman och tränare Chivu även han tappade tron på honom och slutade att spela honom.. /Martin Eliasson


— Återigen, Ranieri som avbröt sin pension för att rädda klubben i sitt hjärta. Han borde redan kommit in direkt efter att De Rossi lämnade, men med tanke på att vi har amerikanska ägare behövde läget bli så illa (som det kunde bli) för att förståelsen skulle nå Friedkin. Första tränarrekryteringen i Juric var nämligen högst påverkad av agentrelationer. Därför var Ranieri knappt med på listan eftersom telefonboken och spelförståelsen i Italien är icke existerande hos Friedkin. 
Men när ropet på hjälp blev som starkast var känslan att det romerska folkets vilja blev för stark, även i Texas, och det blev ju alldeles underbart. Ranieri blev en fullträff.   /Melker Gadd


— Hemmamatchen mot Parma var en stökig upplevelse. Udinese hade båda sina målvakter skadade och vände sig till den rutinerade tredjekeepern Daniele Padelli. Denne svarade på ropet med att hålla nollan. /Jesper Klingnell

***

Säsongens hjärtklappning?


— Säsongens mest plågsamma hjärtklappning var helt klart matcherna mot Club Brugge i Champions League. Det var som att hela laget Atalanta kollektivt glömde hur man spelar fotboll. Dessutom i TVÅ matcher. Nej, det är ett minne man helst begraver någonstans och det tänker jag göra NU.. /Sofia Skarin



— Känslan efter slutsignalen i premiären mot Juventus var obehaglig. Alla var oroliga och alla på bortasektionen var ganska överens om att det här kommer att bli en lång säsong. Den känslan försvann redan veckan därpå. /Malte Solfors


— Den sista matchen hemma mot Hellas Verona. Kvitteringen precis innan halvtid gjorde att hoppet levde inför andra halvlek, men Veronas 2-1 i mitten av den andra halvleken dödade definitivt hoppet om spel i Serie A säsongen 25/26. /Oskar Örn


— Det går inte att säga annat än situationen som uppstod i matchen mot Inter den första december. Edoardo Bove kollapsade på planen och svävade mellan liv och död. Lyckligtvis överlevde han och de fina hyllningarna efter situationen har varit vackra att se. Det var otroligt tuffa timmar som följde när allt var oklart efter kollapsen och jag kan bara föreställa mig hur de kändes för de som står honom nära. /Torsten Armini


— I positiv bemärkelse drar vi det tycker jag. Säsongsinledningen med en vinst med 3-0 mot de blivande mästarna kändes då (även om vi inte visste att de skulle bli mästare) som overkligt. Kroniskt svårt mot Napoli sen laget gick upp 2013 så 3-0 lästes om och om och om igen.../Johan Stistrup


— Säsongens hjärtklappning och magsår var nog hemmamatchen mot 2-2 mot Bayern. Tyskarna hade ett ordentligt tryck mot Inter på slutet och det skulle kännas så snöpligt ifall Inter åkte ur där då man visade att man kunde matchas med dem. Matchen mot Barca var också gastkramande men där var man mer likgiltig med tanken om att åka ur mot ett suveränt Barca. /Pablo Grondona Umana


— Förutom sista omgången som var väldigt spännande så har denna säsong varit ganska mjä från Juventus sida. Man kom aldrig riktigt igång och tron på laget har varit låg sedan dess. Det påverkar också hur mycket känslor som man investerar som supporter. Men en match sticker ut och det är den smått otroliga vändningen borta mot Leipzig. Att ligga under med 2-1 och ha en man utvisad brukar innebära tack och godnatt. Men laget reste sig och lyckades inte bara kvittera utan också avgöra matchen efter en underbar soloräd av Concenciao. Matchens sista 10 minuer påminde om CL när det var som bäst. Även fast det bara var en sån konstig ”gruppspelsmatch”. Den matchen bär jag med mig resten av livet tror jag. Det är så pass sällan något sådant händer. /Mikael Noaksson


— Det är svårt att inte ta upp Emerson Royal på något sätt, värvningen från början var uppseendeväckande, kostsam och helt felscoutad. Bättre än egna produkten som ofta blev kritiserad, absolut inte. Första 10 matcherna så vågade knappt medspelarna passa honom och man kan säga mycket om honom men en inventerad ytterback likt Fonseca ville spela är han definitivt inte. Milan blev blåsta men i en match står han och tittar boll när spelaren Lookman om jag inte minns fel gör mål i hans yta och Milan förlorar matchen. Blev någonstans bilden av honom och hur uselt Milan har agerat denna säsong. Att spela honom kort inpå en transfer ut är faktiskt efterblivet sett till vad som kan hända, inte ofta men givetvis hände det dvs skada. En annan situation som blev otroligt märklig och pinsam är när Leao och Theo inte tar vätskepaus med övriga lagkamraterna. Det sade väldigt mycket och nu tror jag tyvärr båda spelarna kommer lämna Milan. Så fall fick dom inte ens ett farväl av klubben och petade i sin sista match. Ännu en gång, hur agerar denna ledning? Det finns många situationer men varför filmar Theo mot Feyenoord, han är förbi och vi äger matchen totalt. Där och då tror jag några gav upp honom. Hans ursäkter att godtagen men ärret och konsekvensen sitter i. Kostsamt på många sätt.. /Mikael Kristersson


— Näst sista omgången där både San Pedro, VAR och vår egen match gjorde alldeles för mycket skada på mitt blodtryck och stressnivå. Fick ge det några timmar efter avblåsning innan jag kunde unclencha... /Payam Zehtab


— Mina tankar går på en gång till Chivus första presskonferensen som kom att handla väldigt mycket om lagets spanska spelgeni Adrian Bernabé. Och man var väldigt taggad på att se vad Chivu skulle kunna tänkas hitta på med spanjoren. Och sedan då i första matchen mot Bologna åker Bernabé på ytterligare en skada nästan omgående. Och där och då undrade man om inte allt hopp var ute. Men sedan lyckades Parma vinna matchen och Chivu tände det släckta hoppet på en gång. /Martin Eliasson


— Självklart alla topprestationer under våren som mot Lazio, Inter, Athletic Club hemma etc. Men i slutändan blev det som hetast när vi faktiskt befann oss på fjärdeplatsen i sista omgången. Tyvärr räckte inte Venezia mot Juve vilket på pappret var väntat. Och sett vart vi kom ifrån finns det inga argsinta känslor hängande efter att säsongen tagit slut. Ranieri gjorde det absolut bästa man kunde göra, det räckte inte och det skulle inte räckt. Motsatsen hade blivit ett mirakel, men den här gången blev det inte så.  /Melker Gadd


— Säsongens hjärtklappning är den som slutade i och med att matcherna började. För efter flera hårda år då Udinese med nöd och näppe klarat sig kvar i högsta serien, var det nog många som hade nära till en hjärtklappning när Kosta Runjaic signades som coach. Ett namn som var helt oprövat på den italienska scenen... Hur skulle det gå? Men redan i den första omgången gav han svar på tal och i säsongsupptakten lugnade han alla tvivlare. Sedan dess har ingen i Udineselägret ens varit orolig och några hjärtklappningar har det inte varit tal om. /Jesper Klingnell