Postpartita 38: Napoli mästare och Empoli & Venezia fick lämna

Festen i Neapel
Scudettostriden skulle avgöras på fredagskvällen på grund av den stundande Champions League-finalen. En Napoli-känsla som växt sig stor under våren kulminerade i en otrolig fest i Neapel, som började redan innan bollen var i rullning. En fotbollsgalen stad som Neapel skulle kunna fira sin andra Scudetto på tre år och det märktes utav bilderna man nåddes av.
Neapel är en stad som är präglad av scaramanzia, alltså vidskeplighet och känslan var att det skulle vara en lågmäld och nervös stad. Men så var det absolut inte. Känslan var snarare av en stad som var säkra på att Scudetton redan var deras. Flera timmar innan match fylldes gator och torg av människor iklädda ljusblått och utanför arenan började festen långt innan avspark. Samtidigt borta i Como där Inter hade en chans att vinna Scudetton vid poängtapp i Neapel, ställde Inzaghi upp med en roterad elva. Något som bekräftade känslan som napolitanarna hade, att allt var klart efter Inters poängtapp hemma mot Lazio.

Matcherna då? På Stadio Diego Armando Maradona började Napoli i ett helt furiöst tempo. Samtliga spelare såg ut att ha tagit något olagligt preparat innan matchen med tanke på energinivån i Napolis spel. Samtidigt är det inte så konstigt med tanke på den otroliga inramningen på och runt arenan skapad av lagets supportrar. Man såg att samtliga hade ett mål i sikte, Scudetton. Men när målet aldrig kom avtog också det hetsiga tempot och känslan blev istället mer osäker och nervös. Samtidigt mitt in i första halvlek gjorde De Vrij 1-0 för Inter borta vid Comosjön. Nervositeten var ett faktum och det gick att ta på känslorna i Neapel genom TV-rutan, speciellt när Spinazzola missade en dubbelchans i minut 38. 
Men plötsligt trädde han fram. Den majestätiska skotten från Lancaster, den inför säsongen så oväntade men numera så givna hjälten, Scott McTominay. En graciös cykelspark mitt i straffområdet blev 1-0 till Napoli och hela staden utbröt i ett explosionsartat jubel. Fyrverkerier i och runt hela arenan sköts iväg och samtidigt som den glädjefyllda skotten knappt visste vart han skulle ta vägen blev han omfamnad av hela laget, som visste att det nu var avgjort. För Cagliari, vad de än sa inför matchen, hade aldrig kunnat stå emot den otroliga kraft som laget och staden Napoli stod för. Hade Cagliari förstört Napolis Scudetto-fest är jag ärligt talat inte säker på att de hade tagit sig levande ut från arenan. Det är inte för att ta något ifrån Napoli, utan endast att konstatera att den mentala aspekten är så viktig i fotboll. Contes mentalitet var nu installerad i hela Neapel som var säkra på vinsten, samtidigt som Cagliari inte hade något att spela för.

Maktbalansen i Italien är rubbad
Trots Pepe Reinas röda kort i slutet på första halvlek och Correas tidigare 2-0 mål i början på den andra, var troligtvis Inter säkra på vad som skulle ske. När Lukaku sedan bufflade sig igenom Cagliaris halvmotiverade försvar och tryckte in 2-0 förvandlades hela arenan till en stor fest. I och med det cementerade Napoli sig själva i historieböckerna. Återigen, på ett oväntat men likväl välförtjänt sätt vinner man Scudetton och nu kan vi konstatera att maktbalansen inom den italienska fotbollen börjar svänga. Napoli har med två olika tränare vunnit Scudetton, två Scudetti inom tre år, det har enligt mig växt en vinnarkultur inom klubben. Napoli har gått från de lägre divisionerna, till att kontinuerligt kvalificera sig till europaspel, till att utmana om Scudetton och nu kontinuerligt vinna. Ett vinnande projekt signerat den ständigt kritiserade presidenten Aurelio De Laurentiis. Men nu bör han också få sina rättmätiga hyllningar. Conte plockades in i somras när han dissades av de randiga klubbarna från norr, som satsade på mer oerfarna projekttränare. Med den tränarutnämningen visade ADL ambition och som det föll ut väl. Nu är det Milan, Juventus men även Inter som har press på sig. För Napoli, med sin nyfunna vinnarmentalitet och en stark president som hela tiden utvecklat klubben i rätt riktning är numera en maktfaktor att räkna med i Italien. Napoli växer och maktmonopolet i norr darrar.

Den galne mirakelmannen
Till sist måste vi också nämna mirakelmannen, Antonio Conte. Jag själv trodde aldrig mixen mellan en galen tränare och en galen president skulle fungera över en hel säsong. Men båda två visade att man kan jobba tillsammans trots deras galenskap, för de båda är galna men absolut inte dumma. Antonio Conte har i och med denna Scudetto signerat kanske sin största bragd i hans tränarkarriär. Visst vann Napoli Scudetton för två år sedan, men de hade också förlorat några av de bästa spelarna ur det laget, Osimhen som vann skytteligan, Zielinski som var en av ligans bästa mittfältare, Kim Min-Jae som var en av ligans bästa försvarare och såklart Kvaratskhelia som lämnade i januari. Ingen skugga över spelare som Rrahmani, Olivera, Politano eller till och med McTominay, men jag ser inte dem som spelare i ett Scudetto-lag. Framförallt inte som bärande spelare i det laget. Och där kommer Contes otroliga mästerverk till tränargärning in. Han har formerat en grupp fylld av mediokra spelare och gjort dem till vinnare, återigen. Med tidigare vinnarlag har han varit favorit till toppen, men jag vill hävda att detta Napoli aldrig nämndes som en given kandidat till att vinna inför. Conte har nu motbevisat många som inför trodde att hans karriär var på väg åt fel håll. Och säsongen kunde inte utspela sig på ett bättre sätt för hans legacy och framtida jobbmöjligheter. Han har visat att hans kvaliteter som tränare är av högsta klass och nu är hans mission att ta över ett av de randiga lagen, som ryktena säger siktar han mot sin gamla dam. De randiga lagen, som nämnt tidigare, är både desperata och rädda efter sina misslyckade “projekt”. Nu kommer Conte rida in som räddaren i nöden och lyfta en av dem tillbaka till finrummet, iallafall är det så jag tror det ser ut i hans eget huvud. //Torsten Armini

Slaget om Salvezzan

Di Francesco kan inte bryta cykeln av misslyckanden

Venezia hade en väldigt tung uppgift framför sig under slutomgången. Man var piskade att besegra ett Juventus som desperat jagade fjärdeplatsen som om livet deras stod på spel. Men även vid eventuell seger var man beroende av att andra resultat föll ens väg. Det var med andra ord en närmast omöjlig matematisk ekvation att lösa och i vanlig ordning var Di Francesco på rätt spår gällande lösningen för att sedan trycka på fel symbol på kalkylatorn. Venezia fick en drömstart på kvällen när Daniel Fila ser ut att styra in bollen i nät med knäet redan efter 2 minuters spel. Men kort därefter kvitterar Juventus när Alberto Costa smäller till bollen på halvvolley utanför Venezias straffområde. Men VAR-teamet snappade upp att Costa tog ned bollen via armen och målet blev därför bortdömt. Hoppet börjades tändas i Venedig. Kan det verkligen bli en sådan där oförglömligt magisk kväll där flytet äntligen är på deras sida? 20 minuter senare dog de tankarna när Juventus och Cambiaso slugt snappade upp att Venezia stod och sov i försvaret. Ett snabbt avverkat inkast mot en Yildiz i offsidesituation som därav var irrelevant eftersom det var inkast. Den unge turken gör inga misstag utan skickar in kvitteringen och han har framförallt sedan Tudors intåg snabbt etablerat sig som Juventus talisman och stjärngosse i anfallet. Juventus kapitaliserar på det nyfunna momentumet i matchen och tar sedan ledningen fem minuter senare. Flera dueller uppstår i följd utanför Venezias straffområde och grabbarna från Venedig är helt klart gjorda för strid på havet eller på gondol för de förlorar varenda duell på land. Bollen studsar så småningom fram till Kolo Muani som trycker in bollen säkert. Fransosen fortsätter med andra ord med sin övning att dyka upp på rätt plats och göra viktiga mål för den gamle damen.

Till Venezia heder gav de inte upp bör sägas utanför fortsatte att kämpa för det omöjliga i den andra halvleken. Och Juventus gjorde misstaget att tänka att de kunde slappna av en aning med ledningen de nu hade spelat till sig. Tio minuter in i andra halvlek kommer Venezia forcerandes i ett snabbt anfall, många spelare följer upp och Juventusförsvaret blir lite tagna på sängen, otillräckliga för att lyckas hålla motståndarspelarna under kontroll. Doumbia står för ett inspel med siktet inställt mot Fila i boxen men siktet är feljusterat och bollen passerar bakom den reslige tjecken. Men så dyker Surinames stolthet Ridgeciano Haps upp i en dold löpning och stänker in kvitteringsmålet. Och hoppet är återigen tänt på Venedigs gator och torg. Sedan följer flertalet aktioner som perfekt reflekterar Venezias säsong som helhet. Doumbia kommer i en fin löpning bakom Juventus backlinje, får bollen på djupet och drar till på en gång men Di Gregorio är perfekt placerad i målet och står för en kvalitetsräddning vid ett väldigt viktigt och avgörande läge utav matchen. Bara någon minut senare hamnar Conceição i en mot en mot Hans Nicolussi Caviglia precis innanför Venezia straffområde. Caviglia är dessvärre helt fel gubbe att ha i den situationen, han har flera fina och framträdande egenskaper men ingen utav dem hör hemma i kategorin ”traditionellt försvarsspel”. Caviglia slänger fram benet klumpigt och bjuder portugisen på ett gyllene tillfälle att söka en straff. Conceição tvekar inte och det gör inte heller domaren som pekar mot straffpunkten med hela armen. En av de numera mest erfarna Juventusspelarna Locatelli får det tunga ansvaret att frälsa La Vecchia Signora från straffpunkten. Han håller nerverna i styr och slår en ganska säker straff. Tyvärr blev klippan för brant för Venezia att bestiga efter detta. Att vara så nära en enastående vändning för att sedan skänka bort en onödig straff fick luften att gå ur.

När slutsignalen ljuder fångar bildproducenten upp en nedslagen Di Francesco som borrat huvudet så långt ned i marken som man möjligtvis kan. Det var för min del åtminstone tufft att se. Det djupa förfallet som skett för Di Francescos en gång i tiden sådan lovande karriär är både sorgligt men också en smula mystiskt. Efter att han jagades bort från sin hjärtas klubb Roma har han fått sparken från Sampdoria, Hellas Verona, Cagliari och Frosinone. Ett misslyckande efter ett annat och detta kändes verkligen som den sista chansen för honom. Om vi ska få återse ”DJ” i Serie A framöver kommer han behöva återvända dit det en gång började. I Serie B där hans karriär tog fart på allvar en gång i tiden. När han krossade förväntningarna i lilla Pescara och lanserade sin ”DJ” Disco-fotboll. Sedan landade han i Sassuolo, spelade upp dem i Serie A och sedan mäktade med vad som fortfarande är deras främsta säsong genom tiderna. Med en anonym trupp och anfallsriktad gladfotboll slutade de topp 6 i Serie A. Och med detta blev Di Francesco tränaren som alla pratade om. Han blev ”den nya tränaren” inom Calcio. Den nya, spännande trenden som toppklubbarna började snegla mot. Och när Di Francesco annonserades som Romas nya coach i deras ambitiösa satsning med Monchi som sportchef var det få som klagade. Det kändes rätt för många med en sann romanisti som Di Francesco vid rodret och att han fick återvända till klubben han representerade som spelare men också som del i Luciano Spallettis tidigare tränarteam. Med undantag för den där minnesvärda segern mot Barcelona i CL så blev DJ:s tid i Roma som helhet ansett som ett misslyckande. Och här hände någonting som fortfarande har konsekvenser. När Di Francesco jagades bort från Roma och sitt drömjobb var det något i honom som brast och som fortfarande inte har läkt. Han har till synes tappat sin viktiga gnista. Förhoppningsvis återfinner han den och hittar en väg tillbaka till finrummet även om klättringen som numera krävs kommer att vara lång.

Giampaolos återupprättelse

Vad Di Francesco strävade efter lyckades Giovanni Galeones sista apostel med. Många, inklusive jag själv var skeptisk till Lecces anställning av Giampaolo. På pappret knappast den optimala tränaren för blodig salvezza-strid. Under Giampaolos karriär har han återkommande etablerat sig som en mentalt svag tränare som ofta tappar omdömet när han sätts under press. Vi minns alla hur han efter blott tre matcher i Milan övergav sitt system och började kasta lösningar mot väggen i ren panik. Han har tidigare sagt upp sig från klubbar i Serie B så fort minsta antydan till press och kritik infunnit sig. Men årets Giampaolo var en annan människa. Kanske har åren lett till större visdom och en förmåga att hålla nerverna vid styr för Giampaolo gjorde inte många fel under slutruschen av säsongen. Lecce har varit kompakta och svårslagna på ett sätt som framstått som raka motsatsen till vad den yngre Giampaolo representerade. Och under söndagskvällen stod man för en inspirerande kampinsats borta mot Lazio. Efter ett skräddarsytt Giampaoliskt presspel vinner man bollen högt upp på Lazios planhalva som avslutas av Coulibaly som vräker sig fram villig och redo att offra benet för att få in bollen i mål och han belönades för det. Fru Fortuna har inte Marco Giampaolo som favorit bland sina söner och innan halvtidspaus tappar Pierotti omdömet och knuffar omkull Dia och får då syna sitt andra gula kort. Ante Rebic lyckades då även med bravaden att lite komiskt bli utvisad utan att officiellt befinna sig på planen när han talade om för domaren från sidlinjen vad han tyckte om beslutet. Tyvärr för Rebic är domarna inte alltid öppna för konstruktiv kritik.
Känslan under den andra halvleken var dock att det faktiskt gynnade Lecce psykologiskt att vara en man mindre. De knöt näven ännu mera medan Lazio blev ännu mer nedtyngda utav pressen. Lecces målvakt Falcone stod för ett flertal fina räddningar även om det ofta var skott han förväntas rädda med undantag för en superräddning på linjen. Lazio fick inte hål på Lecce och när lagkaptenen Romagnoli på tilläggstid tappar huvudet fullständigt när Lecce maskar vid hörnflaggan var det den perfekta representationen för Lazios frustrerande kväll.

Man måste ta av sig hatten för Corvino återigen. Fina försäljningar under säsongen för rekordbelopp och sedan en tränarrekrytering ingen trodde på som fick önskad effekt i slutändan. Hans fotbolls-IQ är av högsta klass. Anställningen av Giampaolo påminde lite om hans tidigare anställning av Marco Baroni som kom att förändra dennes karriär för all framtid. Baroni hade flera misslyckanden i bagaget men lyckades rädda Reggina undan nedflyttning i Serie B. Corvino valde då att anställa Baroni vilket förvånade många då Lecces mål var direkt uppflyttning till Serie A. Baroni likt Giampaolo dock växte med uppgiften och förtroendet som Corvino visade för honom och Lecce spelade hem seriesegern. Gamle Pantaleo är vis som få och ser saker i människor som de ofta inte känner till själva. En sann maestro inom calcio.

Ett smärre cupunder kunde inte följas upp med ett Salvezza-mirakel

Empoli hade ett tacksamt schema i slutomgångarna med matcher mot Monza och Hellas. Segern kom mot ett avsågad Monza men dessvärre förlorade man Serie A-biljetten i sista omgången när man misslyckades med att besegra Hellas Verona. En märklig säsong för en av Calcios främsta talang- och plantskolor där man stod för en imponerande insats i Copa Italia där man tvålade dit Juventus med en elva främst bestående av sina juniorer. Man inledde också säsongen friskt med fin, intensiv fotboll och många överraskande resultat. Men energin räckte inte till under andra halvan utav säsongen och Roberto D’Aversa misslyckades dessvärre med att finna lösningarna som hade krävts.

Matchen rivstartade med ett ledningsmål Hellas kort efter avspark. Hellas spelkloka slovak Ondrej Duda spelar bollen till sin framrusande mittfältskollega Serdar som får till lite av ett Romario-liknande avslut som rullar in bakom Vasquez i Empoli-målet. Det var en tillstängd och taktisk match men när chanserna väl kom för ett vilt kämpande Empoli var det ofta knutet till lagets stora juvel Jacobo Fazzini. Efter att ha lyckats tagit sig till chanser på egen hand vräker han sig fram i boxen och snappar upp en retur och skapar hopp för sitt lag genom att kvittera.
 Empoli var dessvärre för försiktiga under den andra halvleken där känslan dessvärre var att de lät sig paralyseras av rädslan för ett baklängesmål. Och resultatet av detta blev dessvärre att deras öde förseglades i cement. Tchatchoua står för ett perfekt inåtskruvat inlägg rakt in i hjärtat av Empolis box och först med huvudet är kroaten Bradaric som ger Hellas Verona ledningen på nytt. Det blev sedan aldrig riktigt spännande där Empoli misslyckades att få till en ordentlig forcering mot Hellas mål. Fazzini kom nära ytterligare ett mål på tilläggstid när det såg ut som han var på väg att smeka in en frispark. Detta mål hade förmodligen kommit för sent oavsett då ett kryss inte var tillräckligt för Empoli.

Det blev dessvärre nedflyttning för en av Italiens främsta talangfabriker. Detta innebär nog att flera av Empolis juveler lär lämna för fortsatt spel i Serie A. Jacobo Fazzini framförallt men även Sebastiano Esposito, Colombo och kanske även Mattia Viti kan få en del hökar efter sig under sommarens mercato. Unge Luca Marianucci har inte varit en given startkloss för Empoli under säsongen men har ändå redan bland annat haft Napoli efter sig. Empoli kommer behöva bygga om truppen i Serie B till nästa säsong och förhoppningsvis lyckas de gör det med bravur för Empoli är en väldigt viktig klubb i Calcios pyramid med hur många unga spelare som fostras och får sitt första fotfäste i Serie A hos dem.

Galna scener i Bergamo när Chivus Pazza-Parma bjöd upp till dans

Ja, vad i hela friden namns inträffade i Bergamo under söndagskvällen? En tillställning så galen att man misstänker att det var manusbelagt. Tillställningen började en smula trevande men efter att man började närma sig en halvtimmes spel började matchen öppna upp sig. Parma kom i en av sina patenterade farliga omställningar där Simon Sohm hittar in till Bonny som styr bollen vidare mot mål med huvudet men Carnesecchi mellan stolparna står för en fin reflexräddning. Efter detta är det som att någonting klickar till i huvudet på Gasperinis gäng. De vaknade till liv, höjde tempot och under loppet av en minut till synes dödade matchen. Med en fräck vändning lurar belgaren De Ketelaere bort två Parma-bevakare och ytan som uppstår blir dödlig. Bellanova går bollen på kanten och spelar in den i boxen utan att titta. Väl där dyker Paolo Maldinis son Daniel upp men framstår mer som Pippo Inzaghi än sin far. Vad som känns som sekunder senare hamnar en misslyckad genomskärare mot Retegui vid Maldinis fötter som viker in 2-0. Där fadern Paolo var den beskyddande väktaren där bak tycks sonen vara den dödliga lönnmördaren där fram. Matchen kändes vid denna tidpunkt som död och begraven. Men vänta lite nu, låter inte detta väldigt bekant? Påminner inte detta väldigt mycket om en tidigare match som Chivus manskap spelat för inte särskilt länge sedan? Gick man inte upp mot ett blåsvart topplag tidigare och låg under med 2-0 i paus för att sedan mäkta med en imponerande upphämtning under den andra halvlek? Det var inte många som trodde på att historien skulle återhämta sig så tätt inpå men historien lever sitt eget liv som man säger. Chivu agerade likadant som i matchen mot Inter. Han väntade inte med bytena utan praktiserade sin Mourinho-inspirerande lära om aggressiv matchcoachning. Både fransosen Hainaut samt svensken Jacob Ondrejka kastades in direkt efter halvtidspausen. Två byten som kom att ha en massiv påverkan på utgången utav denna match, minst sagt. 2-0 är en farlig ledning mot Parma och redan efter några minuter in i den andra halvleken får Parma ett gyllene läge att reducera. Lite av ett improviserat tap-tap spel initierat av Adrien Bernabé som avslutas med en stark Pellegrino som håller i bollen för att sedan släppa den till nyligen inbytte Antoine Hainaut som avslutade som att livet stod på spel. Hade Carnesecchi fått fingrarna på bollen hade fingrarna gått av eller så hade han eventuellt följt med bollen in i mål, det var ungefär vad trycket var i fransosens avslut. Chanser byts åt vardera håll, Sulemana var nära på att åter ge hemmalaget ledningen och förlänga sin målsvit från de senaste matcherna men skjuter precis utanför.

I matchminut 70 smyger Ondrejka iväg på en löpning som utgår från kanten men som har som mål att ta sig in bakom Atalantas högt stående backlinje. Simon Sohm uppfattar löpningen i tid men bollen hamnar på fel fot för schweizaren men han får ändå fram bollen med tillräcklig kvalité för Ondrejka att utnyttja sin blixtrande snabbhet. Han löper in med bollen klistrad vid fötterna i hög fart och avslutar sedan kvalité och precision intill stolproten, otagbart för Carnesecchi. Plötsligt stod det alltså 2-2 men Parma behövde vinna matchen för att matematiskt säkra kontraktet. Och lägena för att fullfölja vändningen kom. Argentinaren Pellegrino blir alldeles ren framför mål men får inte till ett tillräckligt vasst avslut för att överlista Carnesecchi. Samma Pellegrino tar revansch lite senare och står för en perfekt genomskärare till Ondrejka vars snabbhet är omöjlig att tygla för Atalantaförsvaret. Smärtsamma bilder för inbitna parmigiani dock. Det kändes som att det tog cirka tio år innan Ondrejka tog sig fram till målet alldeles fri mot Carnesecchi. Man kunde se Antoine Hainaut löpa runt på kanten med armarna uppsträckta i luften, redo att påbörja firandet så fort Ondrejka placerat in bollen bakom Atalantas högt presterande väktare mellan stolparna. Men svensken bränner dessvärre läget och där försvann chansen till en vändning var känslan där och då. Där skulle segermålet ha kommit för Il Ducali. Men denna känsla var felaktig. På tilläggstid får Adrien Bernabé bollen i den perfekta ytan där man vill ha honom, mellan motståndarnas mittfält och backlinje. Han gör inga misstag utan står för en perfekt passning till Ondrejka, en servering på silverfat och denna gång stoppar inte Carnesecchi svensken. Visserligen hade Ondrejka turen med sig då bollen styr via Atalantaförsvarare och in i mål på ett liknande sätt som vid Ondrejkas debutmål för klubben mot Inter tidigare.

Den osannolika vändningen var därav ett faktum och Parmas Serie A-biljett säkrad. Och med detta motbevisade Christian Chivu sina belackare som hävdade att han saknade den nödvändiga erfarenheten för rädda kvar Parma. Men med ett smart formationsbyte som rättade sig efter truppens egenskaper, en förmåga att identifiera de verkliga nyckelspelarna i laget där både Mandela Keita och Giovanni Leoni fått framträdande nyckelroller sedan rumänens intåg. Och sedan med briljant matchcoachning där hela 9 mål tillkommit från Parmas bänk blev Chivu Parmas välförtjänta frälsare. // Martin Eliasson

La battagglia per l'Europa
De åtråvärda platserna som innebär spel i Europa är mer eftertraktade än någon gång innan. Efter att europaturneringarna fått sig ett uppsving i och med UEFA:s lansering av Conference League, har klubbarna insett att tar man sig ut på kontinenten innebär det mycket i omsättning, attraktionsvärde, sponsorer etc. Fiorentina har spelat dubbla finaler i konferensen, även Roma har nått dit. Senaste åren har även Atalanta och Roma nått final i Europa League. I tider där engelska och inte minst de spanska klubbarna prenumererat på de ädlaste av pokaler, Champions League, har de italienska drakarna fått en egen plattform. Där, i skuggan av Real Madrid och Manchester City, kan italienska storklubbar lyfta pokaler som faktiskt betyder något. 

Tudor räddar Juve från sig själva
Efter att det väntades stordåd med Thiago Motta som mister i Juventus höll det på att bli ett rejält magplask. När Igor Tudor ersatte Motta mitt under säsongen tog han över ett lågt motiverat gäng. Men, i sann Tudor-anda har han lyckats få någorlunda ordning på Juve. Inför omgång 38 hade man allt  egna händer, i form av Champions League-platsen, det vill säga fjärdeplatsen. Ett redan utcheckat Venezia stod som värdar vid hemmavattnet. Enbart två minuter in i drabbningen visar Ridgeciano Haps framfötterna med ett fint inspel som Daniel Fila kan springa in. Innan halvlek visar dock stjärna och klassen upp sig. Kenan Yildiz är först på tur när han gör ett par dragningar, lurar bort försvaret med dessa och placerar in bollen under målvakten. Ett mål taget ur ett highlights-klipp med Mohamed Salah. Randal Kolo Muani, mest känd för att nästan ha avgjort VM-finalen med en tåspets, bjöd även han på ett litet solonummer. Ett vertikalt ryck förbi sin Venezia-gubbe och avslutar hårt i bortre. Inget snack. Juve har vänt till 1-2. Men, den gode surinamesen Haps hade tydligen sin kväll. Surinamesen (ja, surinamesen) kvitterade till 2-2 och gör en prestation som man enligt statistiken inte sett på år och dagar. Faktum är att surinamese gjort iögonfallande svaga prestationer hela säsongen. Med kniven mot strupen, stressade och pressade, får man straff. Kapten Manuel Locatelli stegar fram och drämmer dit ledningsmålet. 2-3. Nu har man ett CL-spel att se fram emot nästa säsong. Oj så viktigt! När det ryktas mer och mer att gamla Juve ska komma tillbaka, då pratar jag inte om trötta Max Allegri, utan snarare om Antonio Conte och Andrea Agnelli, har den gamla damen en säsong där man för en gång skull kan uträtta saker med Juve-hedern i behåll framför sig. 

Mister Ranieri
I europastriden gick även Roma ut, i hopp om att Juve skulle tappa poäng. Mot ett riktigt riktigt trött och uddlöst Torino var det enkelt för Ranieris manskap att städa och stänga igen butiken när det krävdes. 0-2 slutar den drabbningen i Turin. Inget Champions League för säsongens mirakel, Roma. Ett Europa League-spel är sannerligen inte fy skam.Bara att återigen ta av sig hatten och alla andra metaforer för beundran som finns. Mister Ranieri är en av de största. 

Moise Kean...Ken
Fiorentina då? Jodå, mäktiga Udine stod som värdstad för Viola. Hemmalaget tog ledningen och får kaptenen Jaka Bijol utvisad i första halvlek. I andra halvlek trycker Fiorentina på gaspedalen. Nicolo Fagioli och Rolando Mandragona bara kör, bryter linjer och kör över Udineses defensiva fältare (se Jesper Karlström). Vilka spelare! Med kapten Bijol ute blir det svårt för defensiven att mäkta med anstormningen som kommer. Fagioli och Comuzzo vänder på steken. Men lite från ingenstans kan Udinese kvittera och stressen börjar krypa sig på. Vem annars än Moise Kean ska då kliva fram? Med en kyla som bara en skyttekung har väntar han in försvararen som kastar sig framför och avlossar därefter en boll som förvisso styrs av försvaret men som ändå räcker för att gå i när och skjuta ledningen tillbaka till Florens. Kean med sitt 19:onde mål denna Serie A-säsong! Detta innebär en sjätteplats och Conference League för Fiorentina. Man snuvar alltså Lazio, som förlorade mot Lecce, på den platsen 
För att summera blir det slutligen Champions League för Napoli, Inter, Atalanta och Juventus. Europa League för Roma och Bologna som och och med cupvinsten får testa vingarna på kontinenten. Conference League för Fiorentina.

   Resultat:

Napoli	Cagliari	2-0
McTominay 42´ Lukaku 51´
Como	Inter	0-2
Utv. Reina 45´	De Vrij 20´ Correa 51´
Bologna	Genoa	1-3
Orsolini 64´	Vitinha 17´ Venturino 26´ Venturino 43´
Milan	Monza	2-0
Gabbia 64´ Felix 74´
Atalanta	Parma	2-3
Maldini 32´ Maldini 33´	Hainaut 49´ Ondrijeka 71´ Ondrijeka 90+1´
Lazio	Lecce	0-1
Utv. Romagnoli 90+3´	Coulibaly 43´ Utv. Pierotti 45+2´ Rebic 45+4´
Udinese	Fiorentina	2-3
Lucca 26´ Kabasele 61´	Fagioli 46´ Comuzzo 57´ Kean 82´
Torino	Roma	0-2
	Paredes (str) 18´ Saelemaekers 53´
Venezia	Juventus	2-3
Fila 2´ Haps 55´	Yildiz 25´ Kolo Muani 31´ Locatelli (str) 73´
Empoli	Hellas Verona	1-2
Fazzini 43´	Serdar 4´ Bradanic 69´

  7