England
2010-04-12 00:30
The Notebook - vecka 14
Oscar Öberg
2 kommentarer
Ett par saker vi noterat från helgen
Den ångestfyllda lördagen
Klockan. 16.00 på lördagen satt två riktigt ångestfyllda matcher igång, West Ham tog emot Sunderland och Hull mötte Burnley. Som någorlunda neutral för dessa lag så kan jag erkänna att även jag på något sätt blev fylld av ångest, den spred sig som digerdöden till de flesta som bevittnade de krampaktiga anfall och det nervösa försvarsspel som lagen i dessa två matcher bjöd på.
West Ham lyckades dock vinna efter att Ilan för andra matchen i rad lekt Messias. Spelet var dock ingen höjdare men jag tror ingen någonsin har brytt sig mindre om hur spelet såg ut med tanke på tabelläget.
Är West Ham safe? Nja, West Ham anno 2010 känns inte som laget som man ska lita på till 100%, det är både charmen och det otäcka med laget.
Burnley tog sista livlinan, efter att ha visat upp exakt hur man inte ska spela försvarsspel då Kilbane målade för Hull tog laget sig samman och veteranen Alexander bjöd på två läckerbitar i form av två i princip identiska straffar, båda med yttersidan - varför göra som vanligt folk?
Alexander visade att 'våga vinn' kan vara den rätta inställningen i den ångestfyllda nedflyttningsstriden.
Storleken har faktiskt en viss betydelse
Vad gör en bra domare? Svårt att säga, men en viktig faktor är helt klart att domaren har en viss pondus, en auktoritet som får spelarna att respektera domsluten.
Howard Webb har det, Mike Jones har inte riktigt det. Det märkte vi i helgens matcher. Jones hade svårt att få med sig spelarna i matchen mellan West Ham-Sunderland medan Howard Webb - trots några kontroversiella beslut - som dömde FA-cup semin mellan Chelsea-Villa från minut 1 hade rätt bra kontroll på matchen.
Webb har en fördel redan på förhand om man jämför med Jones. Webb är nämligen stor som ett berg, han är mer lik en bodybuilder än en klassisk fotbollsdomare och det tror jag förenklar hans dömande.
För tyvärr fungerar vårt samhälle så att vi är mer skraja för fysiskt stora personer, vi är inte lika villiga att ta en argumentation med en kille som skulle kunna banka skiten ur oss, vår hjärna är programmerad så att vi undviker det som hjärnan ser som ett hot.
Därför bör domare se till att käka kreatin och hänga i gymmet - sedan kan man ju eventuellt också operera sina ögon så att de liknar Collinas för att öka den skrämmande effekten.
Storleken har betydelse.
Ett par spelare som bör lyftas fram
Om vi bortser från matchen Spurs-Pompey där man kunde ha skrivit spaltmeter av positiva saker om 5-6 spelare så har jag hittat ett par andra spelare som stod för insatser som bör uppmärksammas:
Graham Alexander
Visst skulle man kunna ge cred till den bandagerade Michael Duff - även mannen utan tröjnummer - eller David Nugent, det hade varit helt ok med tanke på att de var de två spelare som serverade Alexander de straffar som han i lördags dunkade in mot Hull.
Men på något sätt ska ju de där straffarna slås också. En straff är inte synonymt med mål. Och det var inte vilket läge som helst heller, detta var i en domedagsmatch mot Hull där seger var ett måste för Burnley, en missad straff hade kunnat betyda tack och adjö för Burnley för denna gång i Premier League.
Men då klev han fram, 'the Old goat', den 38 år gamle Graham Alexander, mannen som glömt bort hur man missar en straff.
Två straffar, två yttersidor och två mål senare så hade Alexander avgjort matchen till Burnleys favör, straffläggarnas 'Federer' hade gjort det igen och för den prestationen är han värd att lyftas fram.
Mark Noble
När Scott Parker fick gult kort mot Everton helgen innan innebar det en två matcher lång avstängning för West Hams dynamo, ledare och hjärta.
Vem skulle fylla luckan undrade oroade West Ham supportrar?
Svaret blev Mark Noble. Noble som växt upp med West Ham, Noble som spelat flest matcher för klubben i den nuvarande truppen trots sin ringa ålder, Noble som stagnerat en aning denna säsong, talangen som inte riktigt tagit nästa steg.
Mot Sunderland gjorde han säsongens kanske bästa match och spelade exakt det spel som krävdes nu då Parker var borta dvs. han visade hjärta, bra passningsspel och ännu mer hjärta.
Nästa utmaning för Noble blir Liverpool och Anfield, då kommer han behöva jaga ännu mer och visa ännu mer hjärta men tills dess är han värd att njuta av att han var en av de mest framträdande spelarna den dag då West Ham tog tre brutalt viktiga poäng mot Sunderland.
Matchen med stort M
Den match som verkligen bjöd på allt som man i princip kan önska sig denna helg var Spurs mot Pompey i FA-cupens ena semifinal. Vi bjöds på ett 120 min långt drama där spelare offrade blod, svett och tårar för att få chansen att möta Chelsea i en match om FA-cup pokalen.
Därför kan man tycka att det var lite tragiskt att det var Wembleys omdiskuterade gräsmatta som till slut spelade en avgörande roll. För när Dawson halkade till och Piquionne gjorde 1-0 i förlängningen blev man lite ledsen att en faktor som inte riktigt gick att påverka för spelarna avgjorde matchen.
Menmen, Pompey är absolut värda en smula glädje och det var nog få som missunnade dem en final-plats, eller jo, Spurs missunnade dem såklart men kanske ändå något mindre än om det varit Arsenal eller Chelsea som gått dit på Spurs bekostnad.
Citat
‘There has been a lot of soul-searching this week and a lot of talking, but ultimately we had to stop talking and start performing and I think we did that’
Michael Duff efter Burnleys viktoria mot Hull
Den ångestfyllda lördagen
Klockan. 16.00 på lördagen satt två riktigt ångestfyllda matcher igång, West Ham tog emot Sunderland och Hull mötte Burnley. Som någorlunda neutral för dessa lag så kan jag erkänna att även jag på något sätt blev fylld av ångest, den spred sig som digerdöden till de flesta som bevittnade de krampaktiga anfall och det nervösa försvarsspel som lagen i dessa två matcher bjöd på.
West Ham lyckades dock vinna efter att Ilan för andra matchen i rad lekt Messias. Spelet var dock ingen höjdare men jag tror ingen någonsin har brytt sig mindre om hur spelet såg ut med tanke på tabelläget.
Är West Ham safe? Nja, West Ham anno 2010 känns inte som laget som man ska lita på till 100%, det är både charmen och det otäcka med laget.
Burnley tog sista livlinan, efter att ha visat upp exakt hur man inte ska spela försvarsspel då Kilbane målade för Hull tog laget sig samman och veteranen Alexander bjöd på två läckerbitar i form av två i princip identiska straffar, båda med yttersidan - varför göra som vanligt folk?
Alexander visade att 'våga vinn' kan vara den rätta inställningen i den ångestfyllda nedflyttningsstriden.
Storleken har faktiskt en viss betydelse
Vad gör en bra domare? Svårt att säga, men en viktig faktor är helt klart att domaren har en viss pondus, en auktoritet som får spelarna att respektera domsluten.
Howard Webb har det, Mike Jones har inte riktigt det. Det märkte vi i helgens matcher. Jones hade svårt att få med sig spelarna i matchen mellan West Ham-Sunderland medan Howard Webb - trots några kontroversiella beslut - som dömde FA-cup semin mellan Chelsea-Villa från minut 1 hade rätt bra kontroll på matchen.
Webb har en fördel redan på förhand om man jämför med Jones. Webb är nämligen stor som ett berg, han är mer lik en bodybuilder än en klassisk fotbollsdomare och det tror jag förenklar hans dömande.
För tyvärr fungerar vårt samhälle så att vi är mer skraja för fysiskt stora personer, vi är inte lika villiga att ta en argumentation med en kille som skulle kunna banka skiten ur oss, vår hjärna är programmerad så att vi undviker det som hjärnan ser som ett hot.
Därför bör domare se till att käka kreatin och hänga i gymmet - sedan kan man ju eventuellt också operera sina ögon så att de liknar Collinas för att öka den skrämmande effekten.
Storleken har betydelse.
Ett par spelare som bör lyftas fram
Om vi bortser från matchen Spurs-Pompey där man kunde ha skrivit spaltmeter av positiva saker om 5-6 spelare så har jag hittat ett par andra spelare som stod för insatser som bör uppmärksammas:
Graham Alexander
Visst skulle man kunna ge cred till den bandagerade Michael Duff - även mannen utan tröjnummer - eller David Nugent, det hade varit helt ok med tanke på att de var de två spelare som serverade Alexander de straffar som han i lördags dunkade in mot Hull.
Men på något sätt ska ju de där straffarna slås också. En straff är inte synonymt med mål. Och det var inte vilket läge som helst heller, detta var i en domedagsmatch mot Hull där seger var ett måste för Burnley, en missad straff hade kunnat betyda tack och adjö för Burnley för denna gång i Premier League.
Men då klev han fram, 'the Old goat', den 38 år gamle Graham Alexander, mannen som glömt bort hur man missar en straff.
Två straffar, två yttersidor och två mål senare så hade Alexander avgjort matchen till Burnleys favör, straffläggarnas 'Federer' hade gjort det igen och för den prestationen är han värd att lyftas fram.
Mark Noble
När Scott Parker fick gult kort mot Everton helgen innan innebar det en två matcher lång avstängning för West Hams dynamo, ledare och hjärta.
Vem skulle fylla luckan undrade oroade West Ham supportrar?
Svaret blev Mark Noble. Noble som växt upp med West Ham, Noble som spelat flest matcher för klubben i den nuvarande truppen trots sin ringa ålder, Noble som stagnerat en aning denna säsong, talangen som inte riktigt tagit nästa steg.
Mot Sunderland gjorde han säsongens kanske bästa match och spelade exakt det spel som krävdes nu då Parker var borta dvs. han visade hjärta, bra passningsspel och ännu mer hjärta.
Nästa utmaning för Noble blir Liverpool och Anfield, då kommer han behöva jaga ännu mer och visa ännu mer hjärta men tills dess är han värd att njuta av att han var en av de mest framträdande spelarna den dag då West Ham tog tre brutalt viktiga poäng mot Sunderland.
Matchen med stort M
Den match som verkligen bjöd på allt som man i princip kan önska sig denna helg var Spurs mot Pompey i FA-cupens ena semifinal. Vi bjöds på ett 120 min långt drama där spelare offrade blod, svett och tårar för att få chansen att möta Chelsea i en match om FA-cup pokalen.
Därför kan man tycka att det var lite tragiskt att det var Wembleys omdiskuterade gräsmatta som till slut spelade en avgörande roll. För när Dawson halkade till och Piquionne gjorde 1-0 i förlängningen blev man lite ledsen att en faktor som inte riktigt gick att påverka för spelarna avgjorde matchen.
Menmen, Pompey är absolut värda en smula glädje och det var nog få som missunnade dem en final-plats, eller jo, Spurs missunnade dem såklart men kanske ändå något mindre än om det varit Arsenal eller Chelsea som gått dit på Spurs bekostnad.
Citat
‘There has been a lot of soul-searching this week and a lot of talking, but ultimately we had to stop talking and start performing and I think we did that’
Michael Duff efter Burnleys viktoria mot Hull
