Ni får ursäkta men det här kommer inte bli en vanlig matchrapport bit för bit. Vi har alla sett eländet redan och jag tror ingen vill läsa om eländet heller.
Marcelo Lippi gör det han alltid gjort även efter Italiens uttåg ur VM - han skyddar sina egna. Italien får betala ett dyrt pris. Lippi tar på sig allt ansvar. Det är stort av vår tränare som gav oss ett sagolikt VM 2006. Men han vill ändå inte låta spelarna ta på sig något ansvar, han försvarar sina favoriter som han alltid har gjort sen gulddagen. Det är så tydligt att Italien inte verkar ha en aning om hur de ska spela, knappt tillstymmelsen av ett anfallsspel under hela turneringen. Det är snarare den gnutta individuella skicklighet som spelarna besitter som gör att Italien skapar något i slutforceringen. Varför har inte Quagliarella spelat tidigare? Just nu känns det mest bittert och det är en oändligt stor tomhet. 
Italien kommer sist i en grupp bestående av Paraguay, Slovakien och Nya Zeeland. No offence mot de andra länderna men det är patetiskt ruttet av Italien att komma sist. Fiasko. Vi såg det redan förra året i Confederations Cup, men nu fick vi verkligen beviset. Italienska landslaget har stått still i fyra år, tiden har frusits sen guldet 2006, medans resten av fotbollsvärlden utvecklats framåt. Italien har varken hängt med i den moderna fotbollen eller lyckats gå igenom en generationsväxling.

Låt oss nu bara sörja den sorg vi känner för att sedan stiga ur askan och skapa nya stjärnor. Vi får se fram emot nya mästerskap med Italien. Det behövs något nytt och att Prandelli nu tar över känns inte en sekund för tidigt. Tänk om Pepe satt sin chans...