Pazza Inter från första minuten
Man vet nästan inte varför man fortfarande blir förvånad, men ändå blir man det. Inter lyckas alltid hitta nya sätt att göra saker svårare för sig själva. I kväll började det med darriga ben, osäkerhet i eget straffområde och ett Como som spelade utan någon som helst respekt. Como kom till San Siro och såg ut som laget med mest lugn, mest idé och mest mod i den första halvleken.
Det kunde mycket väl ha varit värre än 0-1 i paus. Med Sommer i mål i dag hade Como lätt kunnat gå till paus med tre mål. Skotten från Da Cunha och Paz hade inte blivit greppade, och Douvikas hade säkert satt returen. Josep Martínez räddade Inter idag ett stundtals gånger.
När Inter hamnar i de där perioderna där laget tappar avstånd, tappar dueller och tappar kontroll, då känns varje motståndaranfall farligt. Det var ungefär den känslan man satt med här. Como fick träff på matchbilden direkt och Inter led. Samtidigt var det inte en första halvlek där allt var nattsvart. Inter led i början, jobbade sig tillbaka in i det, släppte in målet och lyckades ändå få viss kontroll i perioder. Marcus Thurams nick var dessutom ett sådant läge som mycket väl hade kunnat ändra hela kvällen.
Calhanoglu och Barella tog över
Men det som verkligen fastnar är något annat. Hakan Calhanoglu pratas det alldeles för lite om internationellt. Han är så komplett att det nästan blivit normalt för folk. Det är passningsspelet, precisionen, pressresistensen, rytmen, beslutsfattandet, läckerhet och förmågan att dyka upp när laget håller på att tappa allt. Han har räddat Inter fler gånger än man orkar räkna den här säsongen, och det här var ännu en sådan kväll. När Inter behövde en spelare som kunde ta tag i matchen och vägra acceptera ett uttåg, då var det han som gjorde det. Två mål i en semifinal när säsongen står och väger säger allt.
Men det var inte bara Calhanoglu som satte tonen. Nicolo Barella förtjänar också sina hyllningar. Det senaste ett och ett halvt året har varit tungt för honom, och det går inte att låtsas som något annat. Han har haft en tydlig formsvacka och stundtals sett långt ifrån den Barella vi vet att han kan vara. Men nu börjar man äntligen känna igen honom igen. På sistone har han sett allt bättre ut, och i kväll var han återigen en av dem som drev Inter framåt. Intensiteten, presspelet, löpningarna, tekniken och personligheten i spelet var tillbaka. Tillsammans med Calhanoglu styrde och ställde han det där mittfältet.
Jag satt och tänkte i andra halvlek att Luis Henrique är fin med bollen men fortfarande alldeles för svag i tajmingen i djupled. Jag förstår mig inte på varför han aldrig springer i djupled, särskilt med den farten han bär. Det kändes som en sådan match där Dumfries kunde ha straffat Como om och om igen med sina löpningar. Den typen av direkthet saknades länge. Men i stället blev det inte den bytestanken som avgjorde kvällen, utan ännu en gång Cristian Chivus förmåga att förändra matcher från sidan.
Sucic avgjorde och Chivu kan skriva historia
För när Sucic kom in förändrades allt. Det blev plötsligt fart, mod och vertikalitet i varje anfall. Han kom in och stod för två assist och ett mål. Det är ett inhopp som förändrar en semifinal och kanske i förlängningen också en hel säsong. Först gav han Inter energi, sedan gav han Inter tro och till slut gav han Inter finalbiljetten. Sådana spelare avgör cuper. Sådana inhopp bygger status.
Och just därför förtjänar Chivu otrolig cred. Före Inter hade han mindre än fyra månader som seniortränare i Parma på högsta nivå. Det var många som tvivlade när han tog över ett Inter som fortfarande bar ärren från förra säsongen, en säsong där så mycket gled ur händerna med små marginaler och där Champions League-finalen slutade i fullständig förnedring. Att ta över efter det, samla ihop gruppen, hålla ihop ett lag som såg mentalt och fysiskt slutkört ut och nu stå här med Scudetton inom räckhåll och en plats i Coppa Italia-finalen, det är starkt. Riktigt starkt.
Med så begränsad erfarenhet på seniornivå kan Chivu skriva in sig i historieböckerna direkt. Bara Sven Göran Eriksson och José Mourinho har tidigare som utländska tränare vunnit Serie A och Coppa Italia under samma säsong.
Inter är nu framme i sin 16:e Coppa Italia-final och har redan nio titlar i turneringen. Det betyder att klubbens cuphistoria kan bli tvåsiffrig inom några veckor. Finalen spelas den 13 maj på Olimpico i Rom, och där väntar vinnaren av Atalanta och Lazio efter att deras första möte slutade 2-2. Inter spelar alltså för sin tionde Coppa Italia och för möjligheten att säkra klubbens första inhemska dubbel sedan Mourinho-eran 2010.
Det är därför den här kvällen känns större än bara ett avancemang. Den säger något om vad det här laget har blivit. Det är fortfarande ett lag med brister. Ett lag som kan somna. Ett lag som ibland bjuder in kaos helt i onödan. Men det är också ett lag som vägrar ge upp, som har matchvinnare på flera nivåer och som leds av en tränare som gång på gång hittar rätt knapp att trycka på.
Det här Inter är inte perfekt. Det här Inter är inte alltid logiskt. Men det här Inter lever.
Det här är Pazza Inter.
