England
2002-01-11 15:06
Livet som smålagssupporter
I stället för att glida runt Old Trafford eller Stadium of Light varje vecka får många av oss supportrar infinna oss på mycket sämre arenor med sämre spelare och vidriga varmkorvar.
Paul Kemeny
Jag bor i Carlisle. Det är en liten stad i norra England, kallas i turistvägar för den Stora lilla gränsstaden. Stadens fotbollslag spelar i division tre, och är för närvarande näst sist i tabellen. Det innebär att av fotbollsligans 92 lag är Carlisle nummer 91!
Carlisle United spelar på Brunton Park. Hit går man om man vill se tvättäkta brittisk sparka-och-spring i gammal god 70-talsstil. Det finns en tjusning med att hålla på ett lag i de lägre divisionerna, aldrig har man några förväntningar eller krav. Oj, det lät precis som en gammal god Hammarby klyscha...
Brunton Park är en gammal god arena som funnits i evigheter. Man har precis byggt en ny huvudläktare med enbart sittplatser. Resterande delen av arenan har nästan bara ståplatser, och är inte alls lika glamorös, men den kan skryta med att vara en av ligans största med en kapacitet av 15000.
Jag ingår i en kompiskrets som ser matcherna tillsammans, och vi är ännu att missa en hemmamatch den här säsongen. Oftast blir det att vi går in på kortsidan där supporterskaran står. Där är det också billigast (en biljett för en vuxen kostar drygt 150 kronor!), men visst blir en lördag med fotboll lite av en lyxvara när man förutom biljetten oftast går på puben innan och efter matchen.
Så vitt jag vet har laget aldrig varit i en division högre än division två. Spelarna är heltidsproffs, men ändå så anonyma för den allmänna publiken. Man lär sig snabbt efternamnen och alla dess tröjnummer, men skulle inte ha en suck att känna igen någon på stan.
På Brunton Park får man alltid plats som åskådare. Här säljs det inte många säsongsbiljetter, och för en arena som rymmer nästan 15.000 dyker det numera oftast bara upp dryga 3000 till varje match (att tillägga ar dock att många lag I trean spelar inför nästan tiotusen åskådare). Biljetterna är bland de dyraste i division tre, £10 för en vuxen och sju för ett barn. 1998 var jag på Råsunda för att titta på Sverige-England och lyckades få tag på en biljett för 125 spänn. Det är så mycket som fotbollen betyder för den allmänna befolkningen i England.
Newcastle, Sunderland och Middlesbrough ligger på bekvämligt avstånd med bil härifrån och det tar en och en halv timme att åka till Glasgow. Och om man är riktigt desperat finns skotska Premier League laget Motherwell bara någon halvtimme härifrån.
Fast vad är vitsen? I Carlisle finns allt jag kräven av en fotbollsmatch. Visst skulle jag vilja se Beckham och Owen lite oftare, men allt kring fotbollsmatchen med stämning och kallt kaffe och äckliga varmkorvar och enorm entusiasm är vad fotboll handlar om, och allt jag kräver. Här ser man inga slipsnålar och feta plåmböcker, och spelarna kräver inte löneförhöjningar på flera hundratusen kronor. Det är nog därför många också väljer att hålla på ett mindre lag.
Om folk vill hålla på Arsenal men aldrig besöka Highbury får de gärna göra det. Men en av fördelarna med att hålla på ett litet lag är att man inte behöver vänta sju år på att få tag på en biljett!
Carlisle United spelar på Brunton Park. Hit går man om man vill se tvättäkta brittisk sparka-och-spring i gammal god 70-talsstil. Det finns en tjusning med att hålla på ett lag i de lägre divisionerna, aldrig har man några förväntningar eller krav. Oj, det lät precis som en gammal god Hammarby klyscha...
Brunton Park är en gammal god arena som funnits i evigheter. Man har precis byggt en ny huvudläktare med enbart sittplatser. Resterande delen av arenan har nästan bara ståplatser, och är inte alls lika glamorös, men den kan skryta med att vara en av ligans största med en kapacitet av 15000.
Jag ingår i en kompiskrets som ser matcherna tillsammans, och vi är ännu att missa en hemmamatch den här säsongen. Oftast blir det att vi går in på kortsidan där supporterskaran står. Där är det också billigast (en biljett för en vuxen kostar drygt 150 kronor!), men visst blir en lördag med fotboll lite av en lyxvara när man förutom biljetten oftast går på puben innan och efter matchen.
Så vitt jag vet har laget aldrig varit i en division högre än division två. Spelarna är heltidsproffs, men ändå så anonyma för den allmänna publiken. Man lär sig snabbt efternamnen och alla dess tröjnummer, men skulle inte ha en suck att känna igen någon på stan.
På Brunton Park får man alltid plats som åskådare. Här säljs det inte många säsongsbiljetter, och för en arena som rymmer nästan 15.000 dyker det numera oftast bara upp dryga 3000 till varje match (att tillägga ar dock att många lag I trean spelar inför nästan tiotusen åskådare). Biljetterna är bland de dyraste i division tre, £10 för en vuxen och sju för ett barn. 1998 var jag på Råsunda för att titta på Sverige-England och lyckades få tag på en biljett för 125 spänn. Det är så mycket som fotbollen betyder för den allmänna befolkningen i England.
Newcastle, Sunderland och Middlesbrough ligger på bekvämligt avstånd med bil härifrån och det tar en och en halv timme att åka till Glasgow. Och om man är riktigt desperat finns skotska Premier League laget Motherwell bara någon halvtimme härifrån.
Fast vad är vitsen? I Carlisle finns allt jag kräven av en fotbollsmatch. Visst skulle jag vilja se Beckham och Owen lite oftare, men allt kring fotbollsmatchen med stämning och kallt kaffe och äckliga varmkorvar och enorm entusiasm är vad fotboll handlar om, och allt jag kräver. Här ser man inga slipsnålar och feta plåmböcker, och spelarna kräver inte löneförhöjningar på flera hundratusen kronor. Det är nog därför många också väljer att hålla på ett mindre lag.
Om folk vill hålla på Arsenal men aldrig besöka Highbury får de gärna göra det. Men en av fördelarna med att hålla på ett litet lag är att man inte behöver vänta sju år på att få tag på en biljett!
