In på ett litet café i den italienska hamnstaden Genua myllrar det av olika typer av människor. Språken blandas i en salig kompott när sjömän, ifrån de ankrade båtarna i hamnen, har klivit i land för att ta sig något stärkande i väntan på nästa avgång. Vid ett av borden sitter en svarthårig ung man och läser en tidning. Han är atletiskt byggd, vilket vittnar om vad han sysslar med till vardags. I takt med att han bläddrar i den uppfläkta tidningen sprider sig en doft av trycksvärta inne på det trånga caféet. Tidningen som mannen läser är ingen mindre än den största sportupplagan som finns i hans hemland på den andra sidan av Atlanten. Med hjälp av tidningens innehåll håller sig försvararen Juan Pratto uppdaterad kring vad som sker i Argentina och vad som har skett sedan han lämnade för proffsspelet i Italien.
Juan Pratto var en av många argentinska fotbollsspelare som gjorde den långa resan över Atlanten, under inledningen på 30-talet, för att testa på lyckan i världens då tveklöst största – och mest lukrativa fotbollsliga, Serie A. Hemma i Argentina hade Pratto slagit igenom tillsammans med kvarterslaget Huracán i huvudstadsområdet Parque Patricios. Visserligen var han född i Rosario – drygt trettio mil ifrån Buenos Aires storstadspuls – men det var ändå för Huracán som Pratto skulle komma att debutera, endast sjutton år gammal, 1920.
1920-talet var Huracáns mest framgångsrika årtionde någonsin. Under dessa tio år lyckades nämligen el Globo med att vinna den argentinska ligan fyra gånger och Pratto var en del av laget vid samtliga av dessa tillfällen. Redan 1921 bärgades den första titeln och dessutom hade Huracán seriens främste målgörare i laget, i form av Guillermo Dannaher, samtidigt som Pratto höll ordning på försvaret.
Året därefter kom nästa ligatitel och samtidigt vann Huracán också Copa Dr. Ibarguren. Samma bedrift åstadkom laget 1925 och i det här årets final, av cupspelet, gjorde Pratto ett av målen när Huracán vann med 2-1 över Rosarioklubben Tiro Federal. Försvararen skördade även framgångar med det argentinska landslaget och var bland annat med när Argentina vann Copa América 1925 på hemmaplan. Dock hade han svårt att ta en ordinarie plats i backlinjen. Detta då Bocas dåvarande försvarsduo, med Ludovico Bidoglio och Ramón Muttis, var extremt svårpetad.
I el Globo var Pratto lagkamrat med den framstående anfallaren Guillermo Stábile. Han som också vann skytteligan i tidernas första världsmästerskap 1930. De båda skulle faktiskt göra samma resa över Atlanten och bli lagkamrater även i Genoa. Pratto skulle komma att spendera sex år i den italienska hamnstaden och kom att trivas exemplariskt i såväl klubben – som i samhället i stort. Här tjänade försvararen fyratusen lire i månaden, vilket var en lukrativ summa på den här tiden.
”Jag spenderade sex, väldigt lyckliga, år i Genua. Innan jag lämnade för att resa hem till Argentina igen arrangerade klubben en avskedsmiddag till mig och gav mig dessutom en guldmedalj i present. Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma.”
Pratto fick göra sin debut, för Genoa, i en träningsmatch mot ungerska Ferencváros. Den argentinska försvararen mindes att ungrarna dominerade matchbilden, under de inledande fyrtiofem minuter, och att en av deras gigantiska anfallare var en riktig plåga att bevaka.
”Omgående när matchen började gick han upp i en höjdduell med mig och skallade till mig så att jag ramlade omkull. Jag tänkte att det är sådant som kan hända en gång av misstag. Men när det plötsligt hade skett tre gånger insåg jag att han gjorde det avsiktligt. Då vaknade plötsligt mitt criollo-temperament upp inom mig. Jag smällde direkt till honom i ansiktet. Vilken debut va? Lyckligtvis var det en träningsmatch. Annars vet jag inte hur många matcher som jag hade blivit avstängd ifrån.”
Den argentinske försvararen upptäckte ganska snabbt att den italienska fotbollen skilde sig ganska mycket gentemot den som han var van vid på hemmaplan. Dels var fotbollen mer organiserad och italienarna tog väldigt allvarligt på sina rigorösa träningspass.
”De var väldigt seriösa med detta, men det var ju för oss spelares skull. Tränaren ville såklart att vi skulle orka att spela med samma intensitet under hela matchen. Italienarna utförde nästan träningarna på ett religiöst sätt och den som inte gjorde detta fick betala böter.”
Samtidigt var italienarna väldigt nitiska med andra saker. Bland annat insåg de ganska snabbt att Pratto var löjligt enfotad och att han nästan aldrig använde sig av sin högerfot om han inte blev så illa tvungen. Detta löstes med att han fick träna extra, vid sidan om, och enbart använda sig av sin högerfot. Det dröjde därefter inte lång tid innan det nästan föll sig naturligt för Pratto att använda sig av båda fötterna i uppspelningsfasen.
En annan sak som skilde sig gentemot den argentinska fotbollen var supportrarna. Hemma i Argentina var Pratto van vid att matcher kunde tvingas att bli avbrutna p.g.a. läktarproblem mellan olika supporterfalanger. I Italien skedde inte detta på samma sätt.
”I Italien hejar man på sitt eget lag utan att förolämpa det andra. När vi sprang in på planen hördes alltid; ’Génoval! Génoval!’, men aldrig något annat. Det är ganska olikt mot vad jag var van vid ifrån Argentina.”
Under sina år i Italien fick Pratto glädjen att upptäcka stora delar av det avlånga landet. Dessutom reste han, vid några tillfällen, också utomlands med laget och fick bland annat uppleva Frankrike på nära håll. På den här tiden spelade samtliga klubbar, i den argentinska högstadivisionen, i – och omkring Buenos Aires-området. I Italien var lagen mer utspridda, vilket innebar en hel del resor inom landet.
”Jag fick lära känna hela Italien och reste dessutom till Frankrike. Eftersom Genoa blev nedflyttade en säsong fick vi spela mot en hel del klubbar som befann sig långt bort och till dessa matcher reste vi alltid med tåg – eller båt. Ibland krävdes både och.”
Pratto gjorde sig känd i både Argentina och Italien som en robust, men samtidigt elegant mittback som kunde driva i gång spelet bakifrån. Det sägs att han ska ha haft en väldigt kraftfull röst som kunde höras eka flera kvarter bort ifrån träningsplanen.
I Italien föddes hans dotter och även om hon delvis växte upp som italienska – bland annat pratade föräldrarna uteslutande detta språk hemma med dottern – reste hon hem till Argentina, med modern, långt tidigare än vad Pratto gjorde. Kriget i Europa kröp allt närmare och med detta i åtanken ville inte hans fru befinna sig mitt i den potentiella hetluften.
”Min fru återvände till Argentina tidigare än vad jag gjorde, tillsammans med vår dotter, eftersom hon började bli rädd för att kriget skulle bryta ut. Jag stod ut ett tag till i Italien, men i slutändan vände jag också hem och anslöt mig till mina nära och kära. Man kan uppleva många fina resor i sitt liv, men någonstans har det alltid funnits i mitt bakhuvud att jag ville komma hem till Argentina igen.”
Med sig hem, över Atlanten, hade Pratto massvis med fina anekdoter ifrån de succéfyllda åren i Italien.
”Jag minns en gång när vi besegrade Milan, med 1-0, på bortaplan och tidningarna skrev att; ”Pratto vann över Milan”. Det var en av mina bättre eftermiddagar. Jag glömmer inte heller när vi besegrade Napoli på bortaplan. Redan under inledningen av den här matchen fick jag en smäll mot ansiktet och behövde sys med åtta stygn. Trots detta kunde jag ändå springa in på planen igen och genomföra en fin insats som förtjänade de ädlaste av beröm.”
Vid hemkomsten till Argentina var Pratto fortfarande i tillräckligt bra form för att spela fotboll på högsta nivå ett tag till, men om han gjorde detta, eller inte, är högst oklart. Efter en intervju med den ikoniska journalisten, Borocotó, tar spåren efter honom slut. Det ända vi vet är att Pratto gick bort redan i juli 1939. Han var då bara 36 år gammal och dödsorsaken är okänd.
Juan Pratto levde ett fartfyllt – och händelserikt liv som tog slut på tok för tidigt. Han skördade stora framgångar med Huracán på 1920-talet, vann ligan fyra gånger och blev därefter utlandsproffs i italienska Genoa. Här kom han att spela under sex säsonger och utmärkte sig, på flera olika sätt, inom den italienska fotbollen.
