Lite av en för-EM krönika

I sommar är det fotbollsfest. Minst sagt, utan att överdriva. Fem länder kan vinna men bara ett kommer göra det. England. Eller Frankrike. Eller Italien, Portugal eller kanske Tjeckien eller Tyskland. Fast egentligen tror jag inte på Frankrike, det är en känsla jag har som säger att det tar stop redan i kvartsfinalen för dem.

Till att börja med vinner Frankrike inte gruppen, det gör England. Det måste jag tro. Att England är Europas bästa lag måste jag också tro. För det är vi. På papperet.

Vi har turen att möte de så kallade favoriterna i våran öppningsmatch, i det som är något av ett derby gamla rivaler emellan. Att en stor del av Frankrikes lag till vardags återfinns i Premier League tror jag kan vara en stor fördel för oss, inget lag i världen kan ha så pass bra koll på fransmännen som England. England spelar oerhört bra mot bra lag, och öppningsmatchen är också ett bra tillfälle att skjuta ner fienden direkt när man inte riktigt har koll på motståndarnas form och inte har några tidigare matcher att jämföra med. Man behöver sen heller inte bry sig om att man MÅSTE vinna sina resterande matcher mot utfyllnadslagen.

Blir Vieira grinig och England vinner kampen om mittfältet, vilket vi ska göra med supertrion Beckham-Gerrard-Scholes, och samtidigt ser till att Sol Campbell inte ger Thierry Henry en centimeter är saken klar. Det ända Frankrike kan hoppas på är ett par hala målvaktshänder a'la David James. Men nog fan ska han ha tillräckigt med superlim kvar att jag slipper kissa på mig varje gång som han är i närheten av bollen.

Kvartsfinalen blir tuffare. Med största sannolikhet får vi möta Spanien eller Portugal, om inte Spanien återigen spelar ner sig i ett dike som de så ofta gör i stora mästerskap. Får vi Spanien så vinner vi. Får vi Portugal så vinner vi efter förlängning. Folk klankar på England, jag klankar på Spanien. Är inget större fan av La Liga och inget större fan av landslaget.

Och då ska jag inte gå in på vad jag tycker om Italien. Även om jag håller Italien som rätt stora guldfavoriter tack vare sitt ohyggligt tråkiga spel som så ofta är effektivt.

Fotboll är kultur, precis som musik. En sak som jag lärt mig de senaste åren är att Spanien är de coola kidsens lag. Eller snarare det som anses coolt idag. Att jämföra i musikaliska metaforer är England Rolling Stones (Rock n'roll), Frankrike är Morrisey (ett sista försök innan det blir good night and good bye) och Spanien är Britney (tugummiträsket). Va fan är Italien då? Village People?

Att Spanien har hela världens neutrala fjortonåringar i sin supporterskara, ja förutom de brudar som diggar Beckham förstås, är rätt roligt, ett rebelliskt uttryck som kan skvätta till lika mycket som piss i motvind. Som musik. Som frisyrer. Eller som fotbollslag. Jag minns ju själv hur det var, och kom inte och säg att det är annorlunda nu. Det är glädjen att kunna bevisa alla fel som jag vill åt, att England tar tag i det här och bevisar för omvärlden att vi kan spela fotboll bättre än alla andra

Kanske är det fel av mig att sitta här och skriva att Premier League och England kickar arsle med resterande fotbollseuropa. Det är ju trots allt bara en åsikt, men en förbannat bra en om jag får säga det själv.

England är ju Rock n'roll.

Det är trots allt från Premier League som Sven Göran hittar nittio procent av sin EM-elva. Campbell, Terry, Scholes, Gerrard, Lampard, Owen, Rooney. Jag är i extas bara jag tänker på det. Tillsammans med Beckham har vi sju namn som äter Brasilien till förrätt. Bättre spelare finns inte. Nackdelen är givetvis att det inte finns någon vänsterfotad spelare på mittfältet, och att våran högerback heter Gary Neville. Tänk om Glen Johnson hade varit fyra år äldre! Men så länge England gör fler mål än insläppta blir det en ganska enkel matematik,

England 2004 är bättre än England 1990. Och då var vi jävligt bra. Spelar vi så bra som vi kan spela är det bara upp till oss ifall guldet ska hem eller inte. Sopar vi Frankrike i första matchen är vi nästan där. Skulle vi inte göra det får vi sopa dem i finalen i stället vilket å andra sidan skulle vara en betydligt skönare känsla.

Sex veckor kvar. Om tio veckor åker David Beckham öppen dubbeldeckarebuss förbi Trafalgar Square med en miljon skrikande engelsmän i London. Guldet ska hem. Jag måste ju tro det i alla fall.

Låter det kaxigt? Det måste jag vara.