Inför England - Wales

Det är alltid speciellt att möta sin granne i fotboll. Wales är den yngre och svagare lillebrodern som är på väg att växa upp, man kommer kanske aldrig komma ikapp rivaliteten som finns mellan England och Skottland, eller även Frankrike och Tyskland, men derbyt mot lilla Wales är en jättematch för båda länderna.

Sist lagen möttes var i walesiska Wrexham för tjugo år sedan, 1984. Då vann Wales. Segerskytten hette inte mindre än Mark Hughes, sedemera Manchester United legend och numera förbundskapten för Wales och tränare för Blackburn. Men, jag har oerhört svårt att se hur den historien kommer kunna upprepa sig.

Wales är lite som Sverige. De spelar för kollektivet och lever lite på ett fåtal storstjärnor. Ryan Giggs och Craig Bellamy håller ungefär samma status som Ljungberg, Zlatan eller Henke, sedan på trappsteget under havererar Robbie Savage, Robbie Earnshaw, Paul Jones, Simon Davies, John Hartson, Ben Thatcher, Jason Koumas, Mark Delaney och Gary Speed. Men Wales är litet, och har man inga andra spelare som åtminstone spelar i botten av den högsta ligan får man fylla på med spelare underifrån. Halva truppen håller till så pass långt ner som i division två där Wrexham spelar, ändå kan man rubba länder som Italien, Tyskland och Argentina. Hemma på Millenium Stadium.

Men Savage är avstängd, backarna Andy Johnson och Robert Page, och anfallaren Gareth Taylor är skadade. Sannolikt ställer Hughes upp med en 4-5-1 uppställning där Celtics John Hartson ensam får springa på topp och där Jason Koumas får styra på mittfältet.

Jag ser det inte framför mig. Jag ser inte hur Wales ska kunna rubba England på Old Trafford den nionde oktober. Jag ser inte hur Andy Melville och Danny Gabbidon ska kunna stå emot Wayne Rooney, precis som John Hartson inte ska ha en chans mot Campbell och Ferdinand och alla andra stornamn i den engelska laget.

Men jag är dum ifall jag räknar bort Wales helt. Kom ihåg att det här är ett prestigefyllt derby, det är spelare som spelar i samma miljö, som har samma bakgrunder och som spelar på samma sätt. Ibland händer det skrällar i FA cupen, och det kan mycket väl ske även på internationell nivå.

Sven Göran Erikssons största problem ligger i vilka två mittbackar som ska spela. Mot Polen bildade Ledley King och John Terry mittbackspar, men mot Wales är både Rio Ferdinand och Sol Campbell tillbaka. Tufft mot Terry som är en av ligans bästa spelare, och som spelat bra i i landslaget, men konkurrensen är stenhård och England ska vara tacksamma över att man har fyra mittbackar av absolut världsklass.

Mittfältet är också förändrat i och med skadan på Steven Gerrard. Tyvärr, lär jag nog säga, ser det ut som att Sven återgår till det kritiserade diamantmittfältet, fast med Wayne Rooney som gubben i lådan och Frank Lampard som stöttespelare. David Beckham återfinns på högern och Joe Cole slussas in som vänsterytter. Det eftersom Svennis inte vill peta varken Michael Owen eller Jermaine Defoe när Wayne Rooney numera är given i landslaget. Michael Owen har fått utstå mycket kritik den senaste tiden i engelsk press tack vare sin passiva öppning i Real Madrid, men hans landslagsfacit med tjugosju mål på sextiotre matcher håller hög klass.

Trolig uppställning: Paul Robinson - Ashley Cole, Rio Ferdinand, Sol Campbell, Gary Neville - Joe Cole, Frank Lampard, Wayne Rooney, David Beckham - Michael Owen, Jermaine Defoe.

England har ett världslag som inte har råd att förlora en sån här match. Det blir betydligt tuffare på Millenium Stadium, hemma på Old Trafford släpper man inte några poäng.

Fast det betyder inte att jag inte garderar stryktipskupongen.