Ligaguldet 1948 gav klubben styrka och råg i ryggen. Samtidigt fanns det varningssignaler. Mot slutet av säsongen hade tempot avtagit och Gunners förlorat oftare än de vunnit. Förvisso avslutade de med 8-0 i sista matchen, men visst fanns en del frågetecken. 1948/49 skulle ge en baksmälla. Laget krampade, låg i mitten av serien, åkte ur tidigt i FA-cupen, men lyckades mot slut att komma femma i ligan. Ronnie Rooke avslutade sin korta men rätt enastående karriär med 15 mål och gjorde fantastiska 70 mål på tre år i Gunners tröja. Reg Lewis gjorde 16, men var halvskadad större delen av säsongen. Till säsongen 1949/50 fick dock Lewis en ny lekkamrat i Peter Goring. Hans karriär är spännande. Han värvades redan vintern 1948 till klubben, men fick spela reservlagsfotboll fram till sommaren 1949, då Arsenal fick för sig att åka på en turné till Brasilien. Sju matcher senare i Brasilien och Peter Goring var Lewis lekkamrat.
Ligaspelet 1949/50 gav dock stora förhoppningar. Laget hade ett nytt emblem på bröstet och för första gången användes ”Victory through harmony” som klubbens motto. Jag kommer att återkomma till detta motto senare. Pressen fanns på klubben att lyckas, men ligaspelet var inte mycket att berätta om detta år. Ett tag låg laget under nedflyttningsstrecket men rörde sig upp och hamnade sexa. Säsongens fokus blir dock FA-Cupen
FA-cupen inleddes i januari med seger mot Sheffield W. Hemmaseger med 1-0 mot ett Wednesday, som hade flertalet namnkunniga spelare i laget men som till slut fick se Reg Lewis rulla in 1-0.
Den Fjärde omgången väntade i slutet av januari. London var kallt, Highbury fruset och Ett Swansea med Wales Golden Boy Ivor Allchurch på andra sidan. En jämn match där rapporten efteråt skulle handla om kampen mellan Mercer och Allchurch på mitten. Gunners segrade med 2-1. Lewis inledde och Wally Barnes-walessare för övrigt- avgjorde. Släkten är värst.
Nya hemmamatch i femte omgången. Klassiska Lanchashire-Burnley, the Clarets, stod för motståndet. Då i högsta ligan och med en av världens snabbaste backar, Tommy Cummings som storspelare.
Det var kyligt i London 11 Februari. Blåsigt och snö i luften.
Gunners mönstrade i stort samma lag som tidigare, med den skillnaden att Archie McPherson fick lämna plats för Denis Compton, på den tiden, en av Londons hetaste ungkarlar. Just denne Compton fick också sola sig i gunsten denna dag, då han gjorde 2-0. Innan hade notoriske Reg Lewis gjort 1-0. Segern satt hårt inne, men Gunners hemmastöd var magnifikt och Swindin i målet hade en förhållandevis enkel uppgift.
Kvartsfinalen gav Återigen en hemmamatch. Arsenal har fortfarande inte lämnat Highbury. Fantastiskt. Nu blev det Leeds med Willie Dunn och Eric Kerfoot i laget. Båda två långtradare som gjorde mängder av matcher. Leeds låg en bit ned i div 2 och skulle bli en klassisk munsbit.
George Swindin hade återigen en lugn historia. Joe Mercer styrde spelet från mittfältet och längst fram hade Reg Lewis och Don Roper chanser på chanser. Till slut nätade Reg Lewis . Hans fjärde raka match med mål. Gunners var i semifinal. Här väntade Londongrannarna Chelsea.
Matchen spelades på traktens korparena - White Hart Lane. För Freddie Cox på Gunners vänsterkant var det som att komma hem. Han hade precis gjort det förbjudna. Gått från Spurs till Gunners. På läktarna fanns det typiska banderoller från förlupna Spursanhängare som skrek ut sitt missnöje. "Judas" stod det bland annat.
Chelsea hade slagit ut ManU i kvartsfinalen och var på gång med ett lag som fem år senare skulle ta ligatiteln. Längst fram gjorde Bentley och Billington alla mål. Till detta gamle stjärnspelaren Len Goulden.
Det började dåligt. Chelsea sprang ifrån omedelbart genom två snabba mål av Bentley. Korparna kring arenan kraxade förnöjsamt. Det gick troll i Gunners spel. Lewis och Goring på topp fick inte till det alls och Harry Medhurst, Pålägget kallad, hade en lugn dag. Men så visade Freddie Cox att han kunde alla hålor och ojämnheter på arenan. Han drog en hörna rakt i mål. 2-1. Nu ökade Gunners tempot. Denis Compton tog en hörna och framspringande som en tysk torped kom Leslie Compton och in med bollen. 2-2. Leslie Comptons enda mål under året. Så lägligt.
Omspel och Återigen White Hart Lane för omspelet. En segdragen historia. Tillknäppt som gick till förlängning. Här fick så Freddie Cox på ett vänsterskott och bollen nästlade sig in i mål. 1-0 till Gunners. Final.
Dags för final
29 April 1950 knallade så två lag ut på Wembley. Båda lagen hade av någon anledning valt sina udda tröjor. Gunners i "old-gold tröja och vita byxor", Liverpool i vitt och svarta byxor. Liverpool hade slagit Arsenal båda gångerna i ligan och centerduon Albert Stubbins och Billy Liddell hade gjort omisskännliga mål. Bob Paisley höll ihop försvaret. Jo, det är densamme Paisley. Liverpool kom dock med fyra raka i ligan utan förlust och såg trötta ut.
Gunners hade två raka segrar i ligan. Tom Whittaker valde att låta Goring och Lewis starta på topp igen, även fast han i det längsta var tveksam. Joe Mercer övertalade honom att Lewis var optimal på topp.
100 000 på läktarna på Wembley. 
Visst blev det så att just Reg Lewis närvaro var optimal. Redan från start var Lewis framme och orade Cyril Sidlow i Liverpools mål. Joe Mercer och bröderna Compton höll mittfältet i bra vigör och på kanterna sprang Cox och lille Jimmy Logie och störde friden. I den 17.e minuten, så gjorde just Logie en manöver på högerkanten och rullade in bollen till Lewis som nådde bollen före backen och 1-0 var ett faktum. Åskdån från Wembley. I andra halvleken hade Liverpool sin enda chans, då Jimmy Payne från nära håll så när fick in bollen med Swindin räddade. Istället tog sig Cox igenom på kanten och fick in bollen till Reg Lewis och 2-0.
Domarn blåste av. Gunners hade vunnit med 2-0. En tredje FA-cup titel var bärgad. Fantastisk. Jubel.Paraden i Islington efteråt var en bejublad historia. 
FA-cup gänget 1950 tillhör inte någon av Gunners mest klassiska uppställningar men tål ändå nämnas; George Swindin i mål; Laurie Scott, Wally Barnes, Leslie Compton och Alex Forbes som backar; Freddie Cox, Denis Compton, Joe Mercer och Jimmy Logie på mitten; Peter Goring och Reg Lewis på topp.
Strax efter denna final var det Englands första möjlighet att spela VM. Laget var starkt med Stan Matthews, Stan Mortensen, Billy Wright och flera andra. En enda Arsenal-spelare var uttagen. Den första spelaren från Arsenal i ett VM var dock inte Reg Lewis utan backen Laurie Scott. Hans speltid i turneringen blev dock begränsad till ingenting.
Nästa FA-cupvinst var 1970/71. Om detta återkommer om ett tag.
