Det började med det årliga kontraktstjafset som följdes upp av 1-2 på Olympia, sedan blev vi förnedrade med 0-4 på hemmaplan, utslagna i cupen efter straffsparkar, pinsamma 0-3 på Råsunda och lägg därtill det tragiska efterspelet till matchen i Stockholm då en blåvit anhängare till slut avled. De senaste veckorna har varit en enda lång mardröm, som aldrig verkat vilja ta slut. Trots det var det många blåvita supportrar som tagit sig söderut längs E6:an till Landskrona idag. På stan, och trevliga puben Speakers Corner, och sedan på fina Landskrona Idrottsplats var det de blåvita färgerna som lyste vackrast, de blåvita sångerna som hördes mest hela tiden, och allt präglades av stolthet till klubbmärket och de blåvita ränderna. För dagen rödtröjade IFK spelade i svarta sorgband, och på bortasektionen hölls en banderoll med texten "1975 T 2002" upp innan och efter matchen. Ingen är oberörd över det som skett.

Redan efter fem spelade minuter visade Blåvitt hur det skulle se ut. En högerhörna från Martin Ericsson som Erlingmark fick en fot på, och efter lite trassel letade den sig in i mål. Äntligen lite flyt, ett viktigt första mål, och kanske, kanske kunde bli en trevlig kväll ändå, tänkte man då. Efter målet var det hemmalaget som hade ett övertag i bollinnehav, även om det sällan kändes jättefarligt. Bästa chansen var ett friläge som Bengan snabbt var ute och täckte av så föredömligt att Mattias Eklund inte kunde annat än att slå bollen mitt på honom.

Efter ungefär tjugo minuter tvingades Höiland gå ut, och ersattes av Mikael Antonsson som efter något tveksamt ingripande i början spelade upp sig och var mycket bra. Strax efter det bytet kontrade vi in 2-0, en för dagen ovanligt pigg Rosen slog in bollen framför mål där Sebastian Henriksson var helt omarkerad vid bortre stolpen och kunde få in bollen i nätet.

2-0 i halvtid och trots stort bollinnehav för de svartvitrandiga imponerade Blåvitt stort. Av de tidigare problemen i försvarsspelet syntes inget, alla spelarna såg mer laddade ut än på länge, och även offensivt var det länge sedan man sprang så mycket och dessutom skapade chanser gång på gång.

Den andra halvleken var ganska lik den första. Bois:arna försökte komma till utan att lyckas mot ett heroiskt stångande IFK-försvar, trots det var det Blåvitt som hade de klart farligaste chanserna, och egentligen borde vi punkterat matchen med att göra 3-0. Ändå var vi nog ganska många som blev rejält nervösa och misstänkte att mardrömmen trots allt kunde fortsätta, då Landskrona reducerade på straff med en kvart för att spela. Riktigt farligt blev det dock aldrig, istället öppnade det nästan bara mer för Blåvitt att kontraslå.

Efter en sådan här match, speciellt med tanke på hur det sett ut de senaste matcherna, är det perfekt att dra till med den gamla klyschan att det var en riktig lagseger, och den här gången går det knappast att förneka att så var fallet. Alla spelarna höjde sig flera snäpp jämfört med de senaste matcherna. Extra roligt var att se Hjalmar Jonsson, i andra halvleken syntes det verkligen att han började få självförtroendet tillbaka och vågade lite extra. Roligt! Det bör också delas ut välförtjänt beröm till oss drygt 500(?) rättrogna på bortasektionen, det var ett tag sedan det sjöngs på så här bra. Det sägs dessutom att det var ovanligt många blåvita på sittplatsläktaren.

Nu väntar en riktigt hektisk period, med fyra matcher på elva dagar. Sundsvall hemma på torsdag, Eyravallen på söndag, en liten trevlig tripp till Moldavien torsdagen därpå och sedan återbesök på Ryavallen på söndagen, tre dagar senare. Nu kan man verkligen säga att det är upp till bevis om vi ska ha något med toppstriden att göra.


PS. Tack till UB för skjutsen till IP!