England
2020-04-30 13:00
Adam Bills om sitt supporterskap till Leicester
Vi låter skribenter och supportrar komma till tals där de får berätta om hur deras relation till favoritlaget ser ut och historien bakom den uppstådda kärleken.
Filip Wollin
För snart exakt fyra år sedan bärgade Leicester sin första ligatitel någonsin och en som minns det med stor glädje är givetvis supportern Adam Bills, som skriver om klubben här på sajten. Adam delar med sig av hur hans relation till klubben ser ut och bjuder på några minnen han har fått under sin tid som anhängare.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta Leicester?
- Hela min pappas släkt kommer från Leicester med omnejd, så intresset för klubben fanns hos både farfar och pappa. För pappa blev supporterskapet en koppling hem när han flyttade till Sverige, även om det första årtiondena skedde via text-tv, sporttidningarna och möjligen någon tipsextramatch i kvartalet om man hade tur. På så sätt har det blivit ett naturligt val av klubb och jag kan inte komma på mer exakt när supporterskapet verkligen började. Jag har alltid hållit på klubben, även om man tyvärr maskerade det med en större, icke-namngiven, klubb för att hänga med i snacket i tidigare dagar i skolan. Mitt och pappas supporterskap fick nytt liv egentligen när Leicester hade kört i botten och de spelade i League One. Pappa fyllde jämnt och vi såg Leicester mot Carlisle, hans första match på King Power Stadium (dåvarande Walkers Stadium), dessförinnan tre decennier sedan på Filbert Street. Det återupplivade ett gemensamt intresse.
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt??
- Premier League-segern 2015/16 trumfar givetvis allt. Och egentligen allt som byggde upp till den där kvällen i maj då det blev klart: den mirakulösa vändningen från bottenplats till fjortonde säsongen innan. Nigel Pearson fick sparken och ersattes av en Claudio Ranieri med en ”visst har han passerat sitt bäst före-datum för länge sedan?”-stämpel. 5000/1-oddsen. Lagets stabilitet säsongen igenom. Mahrez och Vardys spelförståelse för varandra. Ranieris uttalanden. Hazards 2–2-mål mot Spurs. Tårarna till Queens “We are the Champions” på BBC Radio Leicester. Rysningar!
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Vet inte om det är att ses som en fördel eller snarare en nackdel, men klubben är historiskt känd för att åka som en jojo mellan första- och andradivisionen, det och emotionella toppar och dalar, som Vichais bortgång, rekonstruktionen i början på 2000-talet och Premier League-segern 2015/16, gör att man varit med om det mesta och blir ganska hårdhudad på så sätt.
- Kanske en annan sådan för-/nackdel är att Leicester fortfarande är en liten klubb sett till supporterkretsen och historisk framgång, vilket märks ibland då media har lite svårt att hantera populariteten, uppmärksamheten saknas ibland. Å andra sidan har jag inget emot det, eftersom sådant sänker förväntningar rent generellt.
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Det går inte att inte gilla Jamie Vardy. Hans energiska och outtröttliga spelstil. Ifrågasatt när han värvades dyrt som amatör med visst rykte som en buse utanför planen. Han fick en dålig start och var på väg att sluta, men övertalades av Nigel Pearson och hans team att fortsätta. Sedan har det bara tagit fart. Hans över hundra Premier League-mål. Målrekordet med elva raka mål på elva matcher. Landslagsdebut vid 28 och Champions League-debut vid 30, sex år efter spel i division sex. Massor med internationella utmärkelser och nomineringar. Och han har stannat trots ständiga flyttrykten. Vardy är i mångt och mycket Mr. Leicester.
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Man skulle kunna nämna många spelare här som genom tiderna betytt mycket, men för mig står det mellan Vardy och Kasper Schmeichel. Två spelare som varit med på hela resan från de oansenliga delarna av The Championship till Premier League och den nya nivån Leicester börjat etablera sig på.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Pappa och jag försöker alltid ses vid varje matchtillfälle och valet faller då kanske lite förvånande på BBC Radio Leicester eller Leicesters egen radiosändning. Bägge avger en helt annan känsla vid match än svenska kommentatorer eller en knackig stream. Partiska kommentatorer som inte sparar på tjoandet i mikrofonen om de gör mål eller gnäller extra om det går dåligt, och ofta en före detta spelare som bisittare som bidrar lika mycket i tjoandet och gnället. Gärna med en tjock Leicester-brytning.
- Jag och pappa brukar försöka komma över minst en gång per säsong för att se dem live, men har de senaste åren haft problem att få tag på biljetter till rimligt pris, av naturliga skäl.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Mitt bästa Leicester-minne på plats hände faktiskt på Wembley Stadium när Leicester spelade Community Shield mot Manchester United. Leicester kontrar mot målet i vår ände av Wembley, Ahmed Musa spelar till Vardy som sätter kvitteringen till 1–1. Eufori bland de 45?000 tillresta Leicester-fans och Vardy springer över till hörnflaggan som vi sitter kanske 20 meter ifrån och sträcker ut armarna. Det var häftiga att vara där då.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Omnämner pappa ofta, men det är så klart vår stora gemensamma passion till övriga familjens måttligt låga intresse. Annars inte mycket mer skulle jag tro än en vanlig insatt supporter. Folk tycker väl det är kul med någon som hejar på Leicester (“visst var det för de vann ligan?”...), ett lite mer spännande inslag i vardagen med massa Chelsea, Manchester United, Arsenal, Liverpool och vad det kan vara.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Visst har förväntningarna vuxit i takt med att Leicester klättrat i seriesystemet, men i övrigt tycker jag det varit detsamma sedan länge. Radion slås på vid 16 eller när det är matchstart och (ofta) genomlids. Allt Leicester-nytt diskuteras så fort tillfälle ges, i vått och torrt. Så, nä, supporterskapet har inte ändrats nämnvärt.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Givetvis kan jag nämna de geografiskt närmsta rivalerna Derby, Coventry och Nottingham, men de rivaliteterna har väl svalnat lite då Leicester inte mött dem på flera år. Snarare skulle jag säga Spurs. Detta uppstod då Leicester och Spurs gjorde upp om ligatiteln. Spurs-fansen skanderade “Leicester City, we’re coming for you” samtidigt som jag upplevde att ledare i klubben menade att Leicester fick hjälp att vinna Premier League av domare och FA, och att de inte var förtjänta av titeln. Det pågick till efterspelet av säsongen, utan gratulationer. Sådant lämnar en eftersmak i munnen.
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Ja, för en klubb i Leicesters storlek har kanske det bästa någonsin hänt med Leicester i och med Premier League-segern, något jag aldrig tror kommer hända igen. Därför skulle jag säga att träffa Vardy vore en personlig dröm. Eller kanske Claudio Ranieri. Klubbens stora hjältar.
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com
* * *
Hur, när och varför började du följa och supporta Leicester?
- Hela min pappas släkt kommer från Leicester med omnejd, så intresset för klubben fanns hos både farfar och pappa. För pappa blev supporterskapet en koppling hem när han flyttade till Sverige, även om det första årtiondena skedde via text-tv, sporttidningarna och möjligen någon tipsextramatch i kvartalet om man hade tur. På så sätt har det blivit ett naturligt val av klubb och jag kan inte komma på mer exakt när supporterskapet verkligen började. Jag har alltid hållit på klubben, även om man tyvärr maskerade det med en större, icke-namngiven, klubb för att hänga med i snacket i tidigare dagar i skolan. Mitt och pappas supporterskap fick nytt liv egentligen när Leicester hade kört i botten och de spelade i League One. Pappa fyllde jämnt och vi såg Leicester mot Carlisle, hans första match på King Power Stadium (dåvarande Walkers Stadium), dessförinnan tre decennier sedan på Filbert Street. Det återupplivade ett gemensamt intresse.
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt??
- Premier League-segern 2015/16 trumfar givetvis allt. Och egentligen allt som byggde upp till den där kvällen i maj då det blev klart: den mirakulösa vändningen från bottenplats till fjortonde säsongen innan. Nigel Pearson fick sparken och ersattes av en Claudio Ranieri med en ”visst har han passerat sitt bäst före-datum för länge sedan?”-stämpel. 5000/1-oddsen. Lagets stabilitet säsongen igenom. Mahrez och Vardys spelförståelse för varandra. Ranieris uttalanden. Hazards 2–2-mål mot Spurs. Tårarna till Queens “We are the Champions” på BBC Radio Leicester. Rysningar!
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Vet inte om det är att ses som en fördel eller snarare en nackdel, men klubben är historiskt känd för att åka som en jojo mellan första- och andradivisionen, det och emotionella toppar och dalar, som Vichais bortgång, rekonstruktionen i början på 2000-talet och Premier League-segern 2015/16, gör att man varit med om det mesta och blir ganska hårdhudad på så sätt.
- Kanske en annan sådan för-/nackdel är att Leicester fortfarande är en liten klubb sett till supporterkretsen och historisk framgång, vilket märks ibland då media har lite svårt att hantera populariteten, uppmärksamheten saknas ibland. Å andra sidan har jag inget emot det, eftersom sådant sänker förväntningar rent generellt.
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Det går inte att inte gilla Jamie Vardy. Hans energiska och outtröttliga spelstil. Ifrågasatt när han värvades dyrt som amatör med visst rykte som en buse utanför planen. Han fick en dålig start och var på väg att sluta, men övertalades av Nigel Pearson och hans team att fortsätta. Sedan har det bara tagit fart. Hans över hundra Premier League-mål. Målrekordet med elva raka mål på elva matcher. Landslagsdebut vid 28 och Champions League-debut vid 30, sex år efter spel i division sex. Massor med internationella utmärkelser och nomineringar. Och han har stannat trots ständiga flyttrykten. Vardy är i mångt och mycket Mr. Leicester.
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Man skulle kunna nämna många spelare här som genom tiderna betytt mycket, men för mig står det mellan Vardy och Kasper Schmeichel. Två spelare som varit med på hela resan från de oansenliga delarna av The Championship till Premier League och den nya nivån Leicester börjat etablera sig på.
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Pappa och jag försöker alltid ses vid varje matchtillfälle och valet faller då kanske lite förvånande på BBC Radio Leicester eller Leicesters egen radiosändning. Bägge avger en helt annan känsla vid match än svenska kommentatorer eller en knackig stream. Partiska kommentatorer som inte sparar på tjoandet i mikrofonen om de gör mål eller gnäller extra om det går dåligt, och ofta en före detta spelare som bisittare som bidrar lika mycket i tjoandet och gnället. Gärna med en tjock Leicester-brytning.
- Jag och pappa brukar försöka komma över minst en gång per säsong för att se dem live, men har de senaste åren haft problem att få tag på biljetter till rimligt pris, av naturliga skäl.
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- Mitt bästa Leicester-minne på plats hände faktiskt på Wembley Stadium när Leicester spelade Community Shield mot Manchester United. Leicester kontrar mot målet i vår ände av Wembley, Ahmed Musa spelar till Vardy som sätter kvitteringen till 1–1. Eufori bland de 45?000 tillresta Leicester-fans och Vardy springer över till hörnflaggan som vi sitter kanske 20 meter ifrån och sträcker ut armarna. Det var häftiga att vara där då.
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Omnämner pappa ofta, men det är så klart vår stora gemensamma passion till övriga familjens måttligt låga intresse. Annars inte mycket mer skulle jag tro än en vanlig insatt supporter. Folk tycker väl det är kul med någon som hejar på Leicester (“visst var det för de vann ligan?”...), ett lite mer spännande inslag i vardagen med massa Chelsea, Manchester United, Arsenal, Liverpool och vad det kan vara.
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Visst har förväntningarna vuxit i takt med att Leicester klättrat i seriesystemet, men i övrigt tycker jag det varit detsamma sedan länge. Radion slås på vid 16 eller när det är matchstart och (ofta) genomlids. Allt Leicester-nytt diskuteras så fort tillfälle ges, i vått och torrt. Så, nä, supporterskapet har inte ändrats nämnvärt.
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Givetvis kan jag nämna de geografiskt närmsta rivalerna Derby, Coventry och Nottingham, men de rivaliteterna har väl svalnat lite då Leicester inte mött dem på flera år. Snarare skulle jag säga Spurs. Detta uppstod då Leicester och Spurs gjorde upp om ligatiteln. Spurs-fansen skanderade “Leicester City, we’re coming for you” samtidigt som jag upplevde att ledare i klubben menade att Leicester fick hjälp att vinna Premier League av domare och FA, och att de inte var förtjänta av titeln. Det pågick till efterspelet av säsongen, utan gratulationer. Sådant lämnar en eftersmak i munnen.
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Ja, för en klubb i Leicesters storlek har kanske det bästa någonsin hänt med Leicester i och med Premier League-segern, något jag aldrig tror kommer hända igen. Därför skulle jag säga att träffa Vardy vore en personlig dröm. Eller kanske Claudio Ranieri. Klubbens stora hjältar.
