Oscar Lewicki tillhör den kategori av spelare som ofta växer sig starkast fast i mitt MFF-hjärta. En som sätter laget framför jaget. Som inte gnäller vid personlig motgång utan knyter näven och jobbar ännu hårdare. Som sällan varken får eller tar de stora rubrikerna. Som alltid finns där, redo att hoppa in där det behövs, och som faktiskt uttalar orden “Jag spelar där tränaren behöver mig” med ärlighet och självklarhet.
Efter att ha slitit på med rehab, och till och med erkänt i intervjuer att det varit tufft mentalt, började han träna med laget i april och gjorde äntligen comeback i matchen mot Göteborg i maj, som mittback. När någon varit borta så länge så förväntar man sig nästan att se ringrostighet och kanske till och med osäkerhet. Men inte med Oscar Lewicki. Han klev in, nästan som att han inte varit borta, lugn, trygg och med en enorm kämpaglöd. Och det har han gjort så snart han fått chansen. Pontus Jansson beskriver det väl: “Man är trygg när Oscar spelar. Jag känner honom sen vi var små. Man får samma insats varje gång. Han är aldrig bäst på planen, men han är alltid stabil och trygg för oss.”
När jag skulle skriva min årets-text hade jag länge svårt att komma på ämne. Jag var liksom så himla färdig med 2025 -säsongen. Jag orkade inte tänka mer på den, än mindre prata om den. Jag ville bara pausa. Men så, lite i sista sekunden bollade jag lite tankar med vänner och så plötsligt nämnde en av dem Oscar Lewicki, nästan i förbifarten. Då poppade en tanke upp. Och grunden var inte, som hon säkert många andra tänker, ett visst mål i EL (som vi dock ska återkomma till). Nej, det jag direkt kom att tänka på, och som jag reagerade starkt på redan när det hände, var något helt annat. En kort sekvens som, för mig, visade mycket av den vem Oscar Lewcki är och vilken status han har i laget.
Jag tittar en del på “bakom kulisserna” på MFF-play. Det är väldigt tydligt att vissa spelare syns och hörs - mycket, högt och ofta. I nästan varje klipp inför en match hör man spelare som Stryger, Ponne och Robin vråla för att peppa igång medspelarna. Det är f***ing hit, och f***ing dit och höga, intensiva röster. Jag säger inte att det inte har effekt. Men jag tror snarare att det handlar om att det på nåt sätt hör till. Efter att ha sett det några gånger tänker man knappt på vad de skriker, ljudet bara finns där. Men, så kom ett klipp efter den fruktansvärt gräsliga matchen borta mot FCK, som var något helt annat.
Det började med att Rydström tog på sig del av skulden för insatsen. Robin Olsen klev fram, med hög röst, försvarade tränaren och skällde på truppen. Så blev det tyst en stund och Rydström frågade om det var nån mer som ville säga nåt. “Yes, I do”, hördes från ett hörn. Jag vet att jag först beskrev det för mina vänner som att Lewicki “höjde rösten" och "skällde på laget". När jag såg det igen insåg jag att han inte alls gjorde det. Han bara sa vad han tyckte. I ganska vanlig ton var han kritisk och bestämd. Ja, det var en del f***ing i det han sa. Men också bara kallt konstaterande: “Just do the job in defence. Honestly, it’s not that hard. Just stand on the right side, keep them in front of you, don’t let them get past you. It’s easy”. Underförstått (väldigt tydligt): Det gjorde ni inte idag! Jag inbillar mig att Lewickis minimala rösthöjning och allvarsord tog hårdare för många spelare än ett gäng utskällningar från dem som normalt sätt är högljudda. När farbror Oscar talar lyssnar man.
“Lewicki: Jag kände mig lycklig och bara sprang och njöt”. Denna rubrik, från Sydsvenskan 25 oktober, är nog bland det vackraste jag läst kopplat till MFF under 2025. Senast Oscar Lewicki hade gjort mål var i augusti 2019, 2254 dagar tidigare. Men, hemma mot Dinamo Zagreb fick han chansen från start. Självklart gjorde han det bra och i slutet av första halvlek språngnickade han in ledningsmålet. Så underbart! Men, eftersom detta inte var di blåes år på något sätt alls, ledde det såklart inte till vinst. I min matchrapport skrev jag: “Jag är så ledsen att Oscar Lewickis fina mål, som krönte en strålande insats från hans sida, inte fick bli ett segermål". Resten av matchrapporten, som innehöll mer om Lewicki, hittar ni här .
Jag vet att många tycker att vi måste sluta ge äldre spelare förlängda kontrakt. Att vi enbart ska ut och leta nytt. Jag håller med till viss del, men inte helt. Ett lag behöver stabilitet. En bas av trygga, förtroendeingivande spelare, som kan klubben och som visar vägen. Vi hade en Mackan. Det har vi inte längre och kommer med största sannolikhet aldrig att få igen. Men jag inbillar mig att med en AC, en Dahlin och en Lewicki som en slags stabil grund, packad med erfarenhet och respekt från medspelare, så har vi något bra ändå. De spelare som visar vägen, som stöttar och lyfter andra behöver inte alltid vara de som har mest speltid. Därför hoppas jag få se Oscar Lewicki i vår spelartrupp även 2026. Och längre fram även gärna i en ledarroll.
När jag skulle skriva denna text satt jag och letade bland gamla artiklar och klipp om MFF. Passande nog dök ett inlägg från farbror Oscar upp, med texten “preseason”. Jag väljer att ta det som ett gott tecken. Vi ses 2026 Oscar!
