Det började med något som nästan såg löjligt ut.
Örebro SK, ett lag utan seger i serien på 314 dagar , firade som om de vunnit guld – efter att ha slagit ut Syrianska , ett division 2-lag, i svenska cupen. Spelarna stormade in i omklädningsrummet, musik på max, tröjor av, öl i luften. Man ser bilderna och tänker: ”På riktigt? Efter seger mot ett div 2-gäng? Är inte det här pinsamt?”
Men någonting hände där inne i Södertälje den kvällen.
För omgången efter small det.
Första ligasegern. 2–0 mot Östersund. Ahmed Yasin sprintar loss och sätter 1–0. Kalle Holmberg rakar in 2–0. Sviten bruten. Plötsligt står ÖSK där och pratar om att de är ” glödheta ” efter två raka vinster – en i cupen, en i serien – trots att de legat cementerade i botten.
Därifrån förvandlas säsongen till något helt annat än den pinsamma kollaps alla väntade sig.
Ny tränare i Bernhard Nilsson, ”mysfarbrorn” från stan som kliver in efter kaoset med Sreten Kenić och interimlösningen med Haginge. Ahmed Yasin som kommer hem, 34 år gammal, och säger rakt ut att det varit ”för barnsligt” i truppen. Ett lag som ligger näst sist vid hans ankomst med 4 poäng och 13 upp till säker mark, men vägrar fatta att allt redan borde vara över.
Och någonstans där, på en blåsig kväll i Skåne, får hela Örebros säsong ett nytt hjärtslag. Bortamatch på Vångavallen mot Trelleborg, superettans ångestmöte. ÖSK ligger under, säsongen rinner iväg – tills den där hörnan i 90+4 . Inlägg, nick, kvittering. 1–1. Från att vara på väg rakt ner mot ettan till att plötsligt ha ett grepp om kvalplatsen. Det är första gången den här säsongen som det känns som att ÖSK inte bara överlever matchen – utan vägrar dö.
Och ändå slutar allt i ett kvaldrama som nästan ingen utifrån trodde att ÖSK ens skulle få spela.
10 512 på Behrn arena. HTFF gör mål efter 17 sekunder i förlängningen. Örebro kvitterar i 115:e minuten genom mittbacken John Stenberg. Sen straffar. Fyra raka ÖSK-mål. Erik Andersson sätter den sista. Planstormning. Spelare som gråter. Ahmed Yasin som vrålar:
”Helt ärligt, vem fan trodde det här?”
Från utskrattade cupfirare mot ett div 2-lag – till laget som med minsta möjliga marginal räddar 85 år av historia och håller sig kvar i elitfotbollen.
Det här är årskrönikan om Örebro SK 2025.
Om klubben som stod med ena foten i division 1, utdömda av alla, men som vägrade dö...
Vi måste backa bandet till 19 januari.
Det börjar med samtalet med nye sportchefen Enes Ahmetovic . Han pratar om Örebro SK som ett projekt mer än ett lag. Om att ”äga sitt eget öde på planen” , om hungriga unga spelare, hög press och ett ÖSK som ska dominera matcher med boll – inte bara överleva i dem. 30 minuter dominans i april, 40 min i maj, 60min i augusti. Ingen guldgaranti, men ett löfte om identitet och konstant synlig utveckling för ögat ute på planen, ÖSK ska dessutom vara laget som driver, inte reagerar.
För att ge den idén en tränare sätter han Sreten Kenic vid rodret. Redan första gången han möter media slår han fast att han inte har någon plan B.
Han vill leva och dö med sin spelidé: stort bollinnehav, hög press, mycket risk. ÖSK ska vara protagonister – huvudrollen i varje match.
På planen syns det direkt i hur laget ställs upp:
mot Västerås: ett 3-4-3 som ofta blir 2–3–5 i offensiven, ytterbackarna Kroon och Käck extremt högt, nästan i linje med yttrarna.
mot Varberg: på pappret 4–1–4–1 , i praktiken en flytande 4–4–2 , med Holmberg och Yakoub som rörlig anfallsduo framför ett bolltryggt mittfält.
mot Örgryte: en mer klassisk 4–4–2 med tydlig asymmetri – Shagaxle och Alperud bär tempo från varsin kant, Kroon och Käck fyller på utifrån.
Genomsnittspositionerna från de här matcherna ser ut som teoripassen på en tränarkurs: ÖSK står högt, trycker ihop motståndaren, fyller mittplan med spelare. Bollinnehavet hamnar runt 55–60 procent , över 500 passningar per match. Exakt det Enes beskrivit i januari.
Men resultattavlan skiter fortfarande i formationer.
De första sju omgångarna under Sreten Kenic blir brutala på riktigt: sex förluster, en oavgjord. Tre gjorda mål, tretton insläppta. På ritbordet ser ÖSK ut som ett offensivt projekt – bollinnehav, hög press, 4–3–3, 4–1–4–1 och ibland 4–4–2. I tabellen beter man sig som en ren nedflyttningskandidat.
Det märkliga är att siffrorna under ytan inte är helt nattsvarta. I flera matcher ligger ÖSK okej eller till och med bättre i xG än motståndaren – runt 9 förväntade mål totalt, men bara 3 som faktiskt går in. Samtidigt landar de 13 insläppta ungefär i linje med xG emot. Offensiven underpresterar grovt, defensiven och målvaktsspelet (Malte Påhlsson/Buster Runheim) straffas direkt varje gång något går fel samt stod båda för grova missar som kostade laget värdefulla poäng. Ett lag som ska ”dominera” matcherna hamnar gång på gång i underläge – och saknar både spetsen framåt och tryggheten bakåt för att ta sig ur det.
När Oddevold gör 2–1 på sista sparken i maj blir det därför mer än bara ett sent baklängesmål. I samma sekund som bollen går in förlorar Kenic både matchen och jobbet. Projektet ”ingen plan B” är dött. Kvar står Örebro med en vacker idé om Bielsa-inspirerad dominans – och en verklighet där man knappt håller Superettan-nivå.
Och någonstans där, i krossen mellan formationerna på taktiktavlan och siffrorna i tabellen, börjar den riktiga berättelsen om ÖSK 2025:
var det otur och orutinerade målvakter – eller var truppen helt enkelt för ung, för tunt spetsad och för långt ifrån Superettan-klass för att bära Enes Ahmetovics och Sreten Kenics stora plan?
Enes Ahmetovic och den sportsliga ledningen hade egentligen inget val. Efter Oddevolds 2–1 på sista sparken var Kenic-eran över – och Örebro behövde både chockbehandling och akut första hjälpen. In kliver då Patrik Haginge, klubbens P19–tränare, älskad profil, back hjälte från förr. Han får uppdraget att rädda A-laget, men redan där finns en hake: Haginge har inte den högsta tränarutbildningen som krävs för att leda ett elitlag över tid. Förbundet ger ÖSK 60 dagars dispens. Sextio dagar att rädda en säsong som redan håller på att rinna ut i sanden.
När de där dagarna börjar ta slut tvingas ÖSK tänka kreativt. Lösningen blir den så kallade ”mysfarbrorn” Bernhard Nilsson – rutinerad tränare med rätt licens, välkänd i stan, trygg i sin framtoning. På papperet är det han som blir huvudtränare. I praktiken fortsätter Patrik Haginge att styra mycket av det sportsliga; det är han spelarna pekar på när de pratar om idéer, taktik och omklädningsrummets röst. Nilsson blir den som bär formell titel och ansvar mot förbund och omvärld, Haginge den som sätter startelvan, matchplanen och tonen i vardagen.
Samtidigt måste Enes Ahmetovic kasta om hela sin ursprungliga vision. Projektet med att bygga ungt, utveckla, förädla och sälja vidare – med tunna lönekuvert men hög potential – räcker inte längre när laget ligger på nedflyttningsplats. Sommaren 2025 går ÖSK från talangprojekt till ren överlevnads operation. ”Vi behövde dra upp bilen ur diket först, innan vi kunde börja trimma motorn igen”, som Ahmetovic formulerar det.
Efter det där 1–1-krysset borta mot Trelleborg – poängen som till slut visar sig bli helt avgörande för att ens få kvala – öppnas fönstret på vid gavel. In kom en hel räddningspatrull:
John Stenberg, mittback på fri transfer, kontrakt till 2026 – tänkt som en ledare i backlinjen.
Dino Salihovic, löpstark mittfältare/ytterback, också fri och med kontrakt till 2026.
Jakub ”Kuba” Ojrzynski, målvakt med förflutet i större miljöer, kontrakt till 2026 – för att höja nivån på sistalinjen.
Ludvig Richtnér, ytterback/ytter från IF Elfsborg, inlånad säsongen ut för att ge bredd
Simon Amin, hemvändare på mittfältet, kontrakt året ut – rutinerad superettanspelare som kan spelet.
Joseph Baffoe, tung mittback på korttidskontrakt, också året ut – erfarenhet, duellkraft, rutin.
Och framför allt: Ahmed Yasin, anfallare/offensiv joker, fri transfer, kontrakt till 2026 – spelaren fansen skrikit efter i månader.
Utåt sett ser det ut som ett vanligt sommarfönster. Men under ytan markerar det ett totalt skifte. Samtidigt som ÖSK plockar in den här räddningspatrullen säljs en pusselbit ur den ursprungliga ”talangplanen”:
Linus Alperud går till Lilleström SK för runt 500 000 euro – cirka 5,5 miljoner kronor.
Till det kommer specialaffären med Blessing Asumang Dankwah: han köps loss från Accra Lions och säljs direkt vidare till GAIS, men spelar kvar i ÖSK resten av säsongen. Ett kreativt upplägg som både ger pengar in och håller en viktig spelare på planen i höst.
Från utsidan kan allt se rörigt ut – P19-tränare som huvudfigur, en licensierad ”mysfarbror” bredvid, talangprojekt som byts mot krisvärvningar. Men inne i ÖSK:s omklädningsrum händer något den sommaren. Ahmed Yasin kliver in och ställer krav. Stenberg, Baffoe och Amin höjer lägstanivån. Ojrzynski stabiliserar målvaktsspelet. Plötsligt finns det ett Örebro SK som inte bara pratar om att äga sitt öde – utan faktiskt börjar ta tag i det.
Under Patrik Haginge– och Bernhard Nilsson-eran ändras egentligen inte formationerna särskilt mycket på papperet. ÖSK rör sig fortfarande mellan 4–3–3, 4–4–2 och 4–1–4–1 – men innehållet i dem blir något helt annat. Där Sreten Kenic ville ”dominera med boll” börjar Haginge i andra änden: överleva.
Laget sjunker lägre, spelar rakare, ”enklare”. Ytterbackarna tar färre risker, mittfältet slår fler bollar i djupled än genom linjerna. I vissa matcher är planen nästan brutalt ärlig: parkera bussen, ge bort bollen, hoppas på kontring.
Problemet är bara att inte heller det fungerar. Man dämpar visserligen motståndarnas rytm – men tar också udden av sig själv. ÖSK blir ett lag som varken kontrollerar med boll eller skrämmer någon framåt. Oavgjorda matcher, sena förluster, en känsla av att tiden rinner ifrån dem. Och ovanpå allt detta: en seger torka som knappt går att ta in på elitnivå. 22 raka ligamatcher utan vinst. Vecka efter vecka utan jubel.
Och så kommer Syrianska-matchen i svenska cupen. Ett division 2-lag, en match som på pappret mest ser ut som en fälla: vinner man får man inga rubriker, tappar man poäng blir det hån.
I halvtid, med tv-kamerorna från Nerikes Allehanda riktade mot sig, sitter sportchefen Enes Ahmetovic och gör något ovanligt för en ledare mitt i en kris – han byter riktning, öppet, inför alla.
Han säger i princip:
”Vi kan inte fortsätta spela så här. Vi ska tillbaka till det vi pratade om i januari. Vi ska ut och pressa, spela anfallsfotboll, ta kommandot. Vi måste gå för det.”
Just där och då står Örebro på sina 22 raka ligamatcher utan seger. Allt i statistiken skriker ”rädda poäng, minimera risk”. Men Enes säger i direktsändning att ÖSK ska göra tvärtom.
Och mycket riktigt – laget kliver ut i andra halvlek och spelar som han lovat. Presslinjen flyttas upp, yttrarna går högre, mittfältet kliver närmare Kalle Holmberg. ÖSK slutar gömma sig. Man får tryck, man tar risk, man driver matchen. Segern mot Syrianska kommer på precis de villkoren Enes beskrivit i pausen.
Det kunde ha stannat där. Men det gör det inte. För det viktigaste händer egentligen i dagarna efter.
I nästa ligamatch går Örebro ut och spelar på samma sätt igen. Man försöker inte backa hem, inte gömma sig bakom ”tryggt försvarsspel” eller ännu en ”hedersam förlust”. Man försöker äga matchen, precis som pratet i januari handlade om. Och den här gången bryts förbannelsen: Örebro tar sin första seger i Superettan på 314 dagar.
Från den kvällen börjar också resultaten långsamt vända. Inte för att allt plötsligt blir perfekt – utan för att Örebro äntligen bestämmer sig för vad man vill vara, och vågar dö med sin egen idé i stället för att långsamt kvävas av rädda plan B-lösningar.
Siffrorna bakom miraklet
Tittar man torrt på tabellen ser Örebro SK 2025 inte ut som något mirakel alls.
4 vinster.
10 kryss.
16 förluster.
39–54 i målskillnad.
22 poäng.
Ett poängsnitt på 0,73 poäng per match vilket är långt under ligasnittet runt 1,36.
Det är bottenlagssiffror. Inga konstigheter där.
Men vänder man blicken mot de sista åtta omgångarna händer något. Plötsligt är det som att man följer ett helt annat lag:
Poängsnitt sista 8: 1,38 poäng per match – en ökning på 89 % jämfört med säsongssnittet.
Gjorda mål sista 8: 17 mål , alltså 2,13 mål per match .
Insläppta mål sista 8: 15 bakåt – fortfarande svajigt, men inte samma haveri som under våren.
I offensiv formtabell för den perioden är ÖSK helt plötsligt med där uppe: topp 3 i serien framåt .
Defensivt? Fortsatt bland de sämre, men skillnaden nu är att laget accepterar vad det är:
”Vi kommer släppa in – då måste vi bara göra fler.”
Det här är ingen resa där man tätar bakåt, vinner 1–0 och pratar om ”kontroll”. Det här är ett lag som överlever genom att gasa sig ur diket.
Från ”projekt” till Yasin effekt?
Det där märks framför allt i vilka som bär ÖSK när det verkligen gäller.
Sett över hela säsongen med kvalet inkluderat:
Karl Holmberg : 13 mål, 3 assist på 31 matcher.
Ahmed Yasin : 5 mål, 5 assist på 17 matcher.
Antonio Yakoub : 5 mål, 6 assist på 32 matcher.
Tre namn, tre spelartyper – och plötsligt har ett lag som under våren knappt kunde trycka in en boll fått en tyngd framåt.
Yasins siffror går nästan att läsa som ett litet manifest över vad ÖSK blev under hösten:
4,2 avslut per match .
1,7 skott på mål per match .
5 lyckade dribblingar per match , med 81 % lyckandegrad.
2,1 nyckelpassningar per match .
Det där är inte en komplementspelare. Det är en spelare som bär ett helt anfallsspel på sina axlar.
Lägg till Kalle Holmberg, som till slut får ett lag runt sig som faktiskt kommer högre i planen och fyller på, och Yakoub som syr ihop allt mellan mittfält och sista tredjedelen (5+6 poäng, totalt 9), så fattar man varför de sista åtta omgångarna ser ut som de gör.
Ett lag som inte lärde sig stänga matcher
Men även om hösten räddar allt sportsligt, går det inte att gömma undan grundproblemet:
ÖSK var usla på att försvara sina ledningar .
På hela säsongen:
-Örebro gör första målet i 14 av 30 matcher (47 %).
-Motståndarna gör första målet i lika många, 14 av 30 (47 %).
-När ÖSK gör första målet tar man bara 1,21 poäng i snitt .
-När motståndarna gör första målet? 0,21 poäng i snitt.
Den där 1,21 är talande. Många lag i mitten/övre halvan ligger runt 2,0 poäng per match när de tar ledningen. ÖSK viker undan alldeles för ofta.
Bryter vi ner det:
-ÖSK tar ledningen 19 gånger .
-Man släpper in kvittering 15 gånger .
-Det ger en lead-defending rate på 21 % i en liga där ”normalt” brukar vara runt det dubbla.
Lägg det ovanpå måltidsstatistiken:
Två stora röda blinkande lampor:
Direkt efter paus (46–60): 13 baklängesmål.
Slutkvarten (76–90): 13 baklängesmål.
Totalt släpper ÖSK in 37 av 54 mål i andra halvlek – 69 procent.
Det är ett lag som gång på gång kliver in i matcherna, skapar, gör mål – och sedan får se allt rinna igenom fingrarna när tröttheten, stressen eller rädslan smyger in.
Örebros stora akilleshäl den här säsongen har varit försvarsspelet på fasta situationer: hela 19 insläppta mål därifrån – och framför allt på hörnor – gjorde att det i början av säsongen nästan kändes som att varje gång motståndarna fick en fast situation så var det som att de också fick en straff.
Statistiskt sett skulle det här laget inte ha klarat att leva på det sättet.
Det gjorde de. På något märkligt sätt, ändå.
Fair Play-tabellen – och ett lag som jagade, jagade, jagade
Disciplinen säger också en del om säsongen.
ÖSK landar på 78 Fair Play-poäng , ett snitt på 2,60 per match – i den absolut sämre halvan i ligan. Det är inga totalslakt-siffror med röda kort stup i kvarten, men det är ett tydligt tecken på ett lag som: ofta jagade,ofta hamnade fel och ofta tvingades ta frisparken som sista utväg.
Tittar man på spelarna:
Siffrorna passar in i bilden av ett lag som spelar mycket på gränsen. När ÖSK ska kliva högt, pressa och dominera – men inte har alla verktyg på plats – blir det lätt knuffar, efterslängar och taktiska kapningar istället för ren bollåtererövring.
Det är ingen slump att ÖSK dessutom har 213 registrerade ”misstag som leder till skott för motståndarna ” under säsongen, och att man släpper till mycket chanser trots relativt bra återerövringssiffror.
Disciplinen är inte bara varningar och rött – det är även stress beslut, feldömda presslägen, att kliva ut i dueller man inte är i balans för.
En publik som vägrar ge upp
Och mitt i allt detta – ett lag som sladdar, ett projekt som rämnar, en säsong som borde sluta i Ettan – står publiken där.
Örebro snittar:
4 457 åskådare hemma på Behrn Arena.
2 468 åskådare borta (totalsnitt på arenorna man spelar på).
Ett totalt snitt på 3 463 åskådare per ÖSK-match , ett av de högsta i hela Superettan.
Det är en siffra som egentligen ser ut att tillhöra ett mitten- eller topplag.
Men tabellen visar något annat.
Det går att prata länge om alla taktiker, xG och ledningsstatistik. Men kanske är det mest talande att 10 512 personer väljer att komma till Behrn Arena för ett kval mot Hammarby TFF – ett B-lag – efter den här säsongen.
Man har sett 22 raka matcher utan seger. Man har sett sitt lag förlora 10 av 15 bortamatcher. Man har sett släppta mål i 90:e, 90+4, 90+7.
Ändå fyller de läktarna i november, blåser liv i ett lag som statistiskt sett inte har någon rätt att orka resa sig igen.
När Ahmed Yasin står och pratar om att ”ingen trodde på det här” är det egentligen fel. Några trodde. De stod där varje vecka, trots allt.
I Fair Play-tabellen ligger ÖSK högt – många kort, många misstag. I publikligan ligger man också högt – mycket liv, mycket känslor.
På något sätt hör det ihop. Det här är inte en steril, städad säsong. Det är skitigt, kantigt, rörigt och levande.
Siffrorna säger bottenlag – slutet säger något annat
Tittar man objektivt:
Det där är siffror du ofta hittar hos ett lag som åker ur. Precis som med Trelleborg finns egentligen mer än nog för att motivera en degradering.
Men så finns också:
-1,38 poäng per match de sista åtta.
-17 mål på de sista åtta matcherna – tredje bäst i serien.
-En moral samt tro och vilja i laget i tränarstaben ,samt fantastiska fans som vägrar släppa taget man har tron enda in i det sista. Och hur mäter man det i siffror?
Till slut är det där Örebro SK 2025 landar, inte som ett lag som blev ”missförstått” av tabellen, utan som ett lag som objektivt var i botten – men lyckades bli tillräckligt farligt, tillräckligt modigt, tillräckligt envist i tid för att överlista matematiken.
Så såg ÖSK faktiskt ut på planen – ett lag som ville mer än tabellen visar
Tittar man på Örebro SK 2025 utan känslor, bara som ett fotbollslag i en databas, så ser man något rätt märkligt.
Det är inte ett typiskt bottenlag som står lågt, slår långt och jagar andrabollar.
Det är tvärtom ett lag som försöker spela som ett övre-halvan-projekt – men får betala ett brutalt pris när detaljerna brister.
Över 30 matcher landar ÖSK på:
-1,3 mål per match framåt.
-13,5 avslut per match.
-15,9 lyckade dribblingar per match.
-4,4 hörnor per match.
-2,2 offensiva frisparkar per match.
Det där är inte siffror som skriker ”hopplös offensiv”. Det är ett lag som tar sig fram, utmanar, kommer till avslut och tvingar fram fasta situationer.
Örebro SK svarade med nio mål på fasta situationer den här säsongen. Fyra av dem har kommit efter hörna – trots hela 130 slagna hörnor, vilket ger en träffsäkerhet på blygsamma 3,08 procent.
Med i snitt 4,33 hörnor per match och ungefär ett mål på fasta var tredje match är det tydligt att fasta situationer bidrog men att det inte utgav något bärande del av lagets offensiv.
Med boll ser det ännu mer ut som ett lag som vill vara något annat än ett bottenlag:
-53,2 % bollinnehav i snitt.
-395 korrekta passningar per match , med 82,1 % passningssäkerhet .
-24,1 lyckade långbollar per match (46,3 %).
-5,6 lyckade inlägg per match , med en träffprocent på 32,1 %.
Det här är siffror som passar betydligt bättre på ett lag som slåss på övre halvan än på ett lag som hamnar på kval.
ÖSK 2025 är, spelmässigt, ett lag som ville ha bollen, flyttade upp laget, spelade sig fram snarare än slå ifrån sig, kombinerade samt utmanade sina motståndare. Det fanns tendenser på otroligt fint passningsspel och gott om inlägg fanns för de offensiva pjäserna att nicka på.
Och det stämmer ju exakt med vad Enes Ahmetovic pratade om i januari: ett lag som ”äger sitt öde med boll”, som ska dominera matcher på marken, inte i luften.
Problemet är att den andra halvan av siffrorna inte alls följer med.
Defensivt blir bilden brutal:
Det här är inte ett lag som aldrig får tag i bollen – tvärtom vinner Örebro mycket boll, återerövrar ofta och bryter relativt frekvent.
Problemet är i stället att laget gör för många avgörande misstag: presslägen felbedöms, uppspel slutar i snedträffar, markeringar tappas, positioneringen i straffområdet brister och målvakts ingripandena håller inte Superettan-klass varje vecka.
Det blev visserligen bättre under hösten när man värvade in en ny målvakt i ”Kuba”, men grundkänslan består – för många individuella misstag äter upp det som faktiskt görs bra i försvarsspelet.
Duellsiffrorna förstärker känslan:
-78,8 vunna dueller per match , men bara 38 % vinstprocent .
-16,1 vunna luftdueller per match , med 45,7 % vinstprocent .
Det är ett lag som går in i väldigt många närkamper – ofta för att de hamnat fel i positioner och tvingas reparera – men vinner för få av dem.
Tillsammans med 11,4 fouls per match, 2,1 gula kort per match och en Fair Play-summa på 78 poäng, får man bilden av ett lag som:försöker spela modigt,ofta hamnar ur balans och som följd får tvingas fälla, kapa, stoppa.
Inte för att man är griniga – utan för att man är steget efter.
Och mitt i allt det här: inga röda kort i ligaspelet. Det låter bra, men det säger också något om att det sällan blir de där ”vi dör hellre än släpper det här läget”-situationerna. Det är mer dropp, dropp, dropp – ett mål här, ett där, en sen kvittering, ett sent avgörande emot.
Det spelet, med 53 % boll, 395 passningar, 13,5 avslut och nästan 16 lyckade dribblingar per match , borde kunna lyfta ett lag mot mitten om resten sitter.
För Örebro 2025 blir det i stället grunden för något annat: ett lag som spelar öppet, chansrikt, modigt – men skört.
Och det är precis därför siffrorna i slutet – formkurvan, höstens målskörd, kval vinsten – känns så extrema.
De handlar inte om att man plötsligt byter identitet.
De handlar om att man till slut, sent som fan, får tillräckligt med spets, självförtroende och rätt spelare i rätt roller för att den där grundidén äntligen ska börja ge utdelning.
Till sist är det nästan svårt att fatta att Örebro faktiskt klarade sig kvar. Under stora delar av säsongen var de ju redan nedskrivna. Det var rubrikerna, tv-snacket, kommentars fälten – ”ÖSK är körda”, ”välkomna till ettan”, ”det här håller inte”. Man blev lite av hela Sveriges slagpåse. Och det var inte alltid oförtjänt heller: konstiga ageranden på planen, tappade ledningar, sena ras, onödiga misstag. ÖSK sabbade för sig själva många gånger. Ändå stod de där i november och vägrade falla. Ibland känns det nästan som att någon fotbollsängel bestämde sig för att ge just det här laget en andra chans. För rent logiskt ska ett lag som går så länge utan seger inte överleva. Det här är miraklernas mirakel.
Kanske är det just därför den här säsongen kan bli klubbens viktigaste läxa på väldigt länge. För mitt i allt det kaotiska finns några saker som bara måste lyftas fram igen. Först: publiken. Helt ärligt – hur orkade ni? Vecka efter vecka där folk i stan sa ”allt är skit”, ”nu åker vi”, ”det här är inte mitt ÖSK längre”. Ändå stod det tusentals på läktaren när domaren blåste igång. Ändå växte snacket om ”nu vänder det” varje gång matchdagen närmade sig, oavsett om det blev ännu en 2–1-förlust eller ett sent tapp. Den där kvalkvällen mot HTFF är egentligen hela säsongen i miniformat: spelarna avgör på planen, men det är läktarna som sätter vibben. Det är Örebro-publiken som skakar ett ungt Hammarby-lag tills benen börjar darra. Utan den stämningen? Kanske inget kontrakt.
Och mitt i allt detta, trots kritiken – och den ska han ha sin del av – måste sportchef Enes Ahmetovic också få sitt. Ja, han drev hårt på potentialspåret, ja, det snackades om vägran att ta in tillräckligt många etablerade namn i början, ja, han skämtade om Ahmed Yasins lön redan på upptaktsträffen. Men tänk på vad som krävs för att ens få ja på samtalen i sommarfönstret. Du sitter med ett lag utan seger efter 22 omgångar, tabellen skriker ”kval eller värre”, ändå lyckas du övertala rutinerade spelare att flytta hit och kliva rakt in i stormen. Det är starkt. Det var det fönstret som plockade ihop gubbarna som väckte liv i den här säsongen.
Och så Ahmed Yasin själv. Precis den typen av lirare som ÖSK som klubb – och dess fans – både behöver och förtjänar. En etablerad spelare av högsta klass, med karaktär, som tar ansvar när det brinner. Potential i all ära, men ett lag av Örebros storlek har inte råd att bara chansa på lovande namn. Någon måste bära klubbmärket i fickan och matchen på sina axlar samtidigt. Yasin blev den figuren. Och bilderna från kvalet kommer leva länge: när benen är tomma, krampen slår in, men han ändå biter ihop, tar löpningen, tar avslutet som tvingar fram returen – och Stenberg lägger in kvitteringen som öppnar dörren till straffdramat. Det där är ren vilja, inget annat.
Glöm heller inte Patrik Haginge i allt det här. Hoppar in från P19, får dispensen, hamnar mitt i kaoset, ifrågasätts från alla håll, ofta nedvärderad som ”bara en interim”. Men han står där ändå, dag ut och dag in, gnuggar på, skyddar spelarna utåt, tar smällarna själv. Örebro hjärta på riktigt. Utan den där envisa, nästan envisa vardags lojaliteten från honom och staben runt omkring hade den här säsongen lätt kunnat sluta i tyst sorti mot ettan.
Nu blev det något helt annat. En mardröm som spårade ur åt rätt håll och slutade i ett mirakel istället för ett haveri. Örebro får andas, slicka såren och starta om. Snart är det försäsong igen, snart ny grupp i svenska cupen i februari. Frågorna hänger redan i luften: har klubben verkligen lärt sig av den här läxan? Vem leder laget nästa år? Får Ahmetovic en andra chans att sätta ihop ett lag som påminner om de där magiska värvningarna han en gång stod bakom i det framgångsrika Värnamo? Svaren kommer först om några månader.
Tills dess får man bara konstatera: Örebro SK borde ha åkt ur – men vägrade. Fortsättning följer...
Vad var viktigast för att Örebro SK klarade kontraktet och spelar Superettan 2026? Kommentera eller rösta i omröstningen nedan
