England
2018-05-09 10:30
Att bli en människa igen efter en förlust
Jag har en del egendomliga saker för mig i mitt liv, och en av dem är att jag inte ser på nyheterna, eller läser dem särskilt frekvent. Det kan leda till att jag i vissa fall verkar rätt udda (kanske särskilt när jag svarar Michael Jackson på frågan ”vilken levande artist jag helst skulle vilja se?” en vecka efter att han gått bort), och det kan också leda till att jag ibland glömmer bort att må dåligt då världen vill att jag ska må dåligt.
Oscar Öberg
6 kommentarer
Nyheterna, och då menar jag den dagliga rapporteringen som media gör om omvärlden, har aldrig riktigt lockat mig. Redan när jag var ung så hade jag en känsla av att det var en något märklig narrativ som lades framför mig när jag öppnade en Aftonbladet, och jag drog mig undan tv-rummet då någon i familjen valde att se på Rapport. Mitt ointresse för nyheter tolkades kanske som en allmän brist på nyfikenheten om livet, en brist på vilja att delta i realiteten, men jag tycker inte riktigt att det var så.
För jag var nyfiken, det var nog inte det som var problemet. Däremot var jag inte säker på om jag verkligen ville veta om ännu ett mord eller krig hade inträffat. Jag föredrog att läsa och se saker som fick mig att må bättre, komiska saker, som Tom och Jerry, Knasen, Katten Gustaf, Träsket, och så givetvis alla böcker av P.G. Wodehouse (som kanske mer än någon annan formade mitt sätt att se på världen).
Alla dessa serier och böcker hade en sak gemensamt: de tog avsteg från den ”normala” narrativen som berättades i dagstidningar, de gjorde narr av den sociala konditionering som vi föds i, och de avdramatiserade vardagen för mig, och det var en skön känsla, en så skön känsla att jag aldrig riktigt lämnat det perspektivet att se på världen.
För det är så jag hanterar en förlust för Arsenal, jag försöker att avdramatisera den händelsen. Kanske gör jag det genom att skämta om någon spelares insats, kanske gör jag det genom att skämta om min egna reaktion till förlusten (som, speciellt om vi förlorat mot ett lag som är tränat av José Mourinho, oftast är orimligt bitter till en början). Om jag är ensam slår jag helt enkelt på ett avsnitt av Seinfeld eller South Park, och så plötsligt känns allting något bättre.
Min tanke är helt enkelt att vi möjligtvis mår bättre av mindre nyhetsläsning och mer komisk läsning, mindre nyhetsprogram och mer humor-program, som en antidot mot ett slags av dramaqueen-mindset som skapas då vi glömmer bort att världen egentligen är en lekfull och vacker plats. Det kanske kan verka världsfrånvänt, men jag tänker mig att det snarare är att ta ansvar för sitt egna narrativ, att leda det till ljusare ställen.
Det var inte ens vecka sedan Arsenal förlorade mot Atlético Madrid, ett resultat som inte alls kändes bra i mig initialt. Det är inte så att det känns superbra nu då jag tänker tillbaka på det, men istället för att dyka in i den ström av emotionella åsikter som följde av resultatet på nätet så valde jag komedins väg, jag valde mitt vanliga botemedel Seinfeld, och därmed lyckades stresspåslaget som kom med förlusten att sjunka, eller till och med omvandlas till andra känslor som lugn och harmoni. Jag behöver alltså inte känna smärta bara för att miljontals Arsenal-supportrar känner så, jag behöver inte tolka en förlust på samma sätt en kolumnist i the Daily Mail, jag kan välja att känna andra känslor, de som hjälper mig mer i livet, och även fast det ibland kanske sker på ett udda och egendomliga sätt, genom rejäla doser av George Costanza eller Eric Cartman, så är slutresultatet, den behagliga humor-distansen till världen, ett bra mentalt ställe att vara på för att skapa ett perspektiv på allt det underliga som händer i vår inre och yttre värld när vårt lag förlorar.
Ps. Denna text är i nuvarande stund inte lika tillämpbar på Swansea-fans, då en sådan ödesdiger förlust som igår behöver en mer komplex hantering än den som ovan förespråkas.
För jag var nyfiken, det var nog inte det som var problemet. Däremot var jag inte säker på om jag verkligen ville veta om ännu ett mord eller krig hade inträffat. Jag föredrog att läsa och se saker som fick mig att må bättre, komiska saker, som Tom och Jerry, Knasen, Katten Gustaf, Träsket, och så givetvis alla böcker av P.G. Wodehouse (som kanske mer än någon annan formade mitt sätt att se på världen).
Alla dessa serier och böcker hade en sak gemensamt: de tog avsteg från den ”normala” narrativen som berättades i dagstidningar, de gjorde narr av den sociala konditionering som vi föds i, och de avdramatiserade vardagen för mig, och det var en skön känsla, en så skön känsla att jag aldrig riktigt lämnat det perspektivet att se på världen.
För det är så jag hanterar en förlust för Arsenal, jag försöker att avdramatisera den händelsen. Kanske gör jag det genom att skämta om någon spelares insats, kanske gör jag det genom att skämta om min egna reaktion till förlusten (som, speciellt om vi förlorat mot ett lag som är tränat av José Mourinho, oftast är orimligt bitter till en början). Om jag är ensam slår jag helt enkelt på ett avsnitt av Seinfeld eller South Park, och så plötsligt känns allting något bättre.
Min tanke är helt enkelt att vi möjligtvis mår bättre av mindre nyhetsläsning och mer komisk läsning, mindre nyhetsprogram och mer humor-program, som en antidot mot ett slags av dramaqueen-mindset som skapas då vi glömmer bort att världen egentligen är en lekfull och vacker plats. Det kanske kan verka världsfrånvänt, men jag tänker mig att det snarare är att ta ansvar för sitt egna narrativ, att leda det till ljusare ställen.
Det var inte ens vecka sedan Arsenal förlorade mot Atlético Madrid, ett resultat som inte alls kändes bra i mig initialt. Det är inte så att det känns superbra nu då jag tänker tillbaka på det, men istället för att dyka in i den ström av emotionella åsikter som följde av resultatet på nätet så valde jag komedins väg, jag valde mitt vanliga botemedel Seinfeld, och därmed lyckades stresspåslaget som kom med förlusten att sjunka, eller till och med omvandlas till andra känslor som lugn och harmoni. Jag behöver alltså inte känna smärta bara för att miljontals Arsenal-supportrar känner så, jag behöver inte tolka en förlust på samma sätt en kolumnist i the Daily Mail, jag kan välja att känna andra känslor, de som hjälper mig mer i livet, och även fast det ibland kanske sker på ett udda och egendomliga sätt, genom rejäla doser av George Costanza eller Eric Cartman, så är slutresultatet, den behagliga humor-distansen till världen, ett bra mentalt ställe att vara på för att skapa ett perspektiv på allt det underliga som händer i vår inre och yttre värld när vårt lag förlorar.
Ps. Denna text är i nuvarande stund inte lika tillämpbar på Swansea-fans, då en sådan ödesdiger förlust som igår behöver en mer komplex hantering än den som ovan förespråkas.
