Reflektioner efter DERBYSMOCKAN

Spöke, spöke på väggen där…

... säg vilka som vackrast i Allsvenskan och derbyn är? Svaret är med grönvita ögon givet, men jag tror att signalen skickats ut över landet och att den har ljudit som Hesa Fredrik. Hammarby är att räkna med även 2025, och den tendensen är inte bara rent spel- och organisationsmässig.

Tifogruppen har litegrann slagit in på ett retro-spår i årets två första hemmamatcher, och som jag älskar det. Precis som redaktör Öberg i sin analys av matchen gillade jag faktiskt Djurgårdens tifo – åtminstone litegrann och i alla fall fram till de förfärliga sopsäckarna – men våra ansvariga håller absolut världsklass i arbete, leverans och utförande, och det är uppvisning både inför och under och efter match.

Och banne mig om inte publiken också har steppat upp. Vi skall inte dra för stora växlar efter en premiär följt av ett derby, men över 60000 på plats på två omgångar värmer i hjärtat, och mycket tyder på att det blir slutsålt även till stormatchen mot Malmö om inte alltför länge. Därefter får vi se… Fjolårssäsongen bjöd på alldeles för många publika bottennapp med Hammarbys mått mätt, och jag hoppas att vi slipper dem i år. Vi bara skall ha minst 25000 på plats när till exempel Värnamo eller Öster kommer på besök, OCH på ferie- och sommarmatcher. Men bådar gott, det gör det.

Jag måste också nämna Nahir Besara hela kroppsuttryck redan i spelartunneln inför inmarschen till ”Just idag är jag stark”. Den utstrålningen. Det lugnet. Det självförtroendet. Den blicken. Alldeles fantastiskt.


Anfall är bästa försvar

Som alla, eller åtminstone de flesta, vet vill Hammarby under Kim Hellberg, Davis Selini och Douglas Jakobsen äga mycket boll, och gör det också gång efter annan – och egentligen har detta en ännu längre historia än så.

Problemet tidigare har till viss del haft att göra med att spelarmaterialet inte har kunnat leva upp till de taktiska premisserna som ligger till grund för ”modellen”, men ännu mer att det oftast stora bollinnehavet inte alltid har lett fram till sista tredjedelen utan stannat kvar på mittplanen. Sedan i höstas har dock något hänt, och det är på väg att blomma ut för fullt.

Man får ut något av övertaget, det är mindre ängsligt kladd och full fart framåt kombinerat med högt stående mittfält och backlinje. Motståndare kommer till nästan-lägen, men det aldrig mer än just nästan. Man tappar fokus av vårt presspel och våra omställningar är blixtsnabba. Tre matcher, tre komfortabla vinster, 8-0 i målskillnad, överlägsenhet i nästan all statistik.

Sedan lever varje match sitt eget liv och har sina egna förutsättningar. Mjällby borta på fredag blir en helt annat taktisk historia, och vi får avvakta och se hur långt Hammarbys givna vilja att spela fotboll står sig mot ett motstånd av Malmö FF:s kaliber.


Öka takten sista kvarten

Ja, vad finns egentligen att tillägga… Avslutningen i söndagens match var rena cirkusuppvisningen, karnevalen i Montevideo, klackar och chippar, över hundra passningar inom laget på 85 sekunder; man trodde knappt sina ögon. Alldeles oavsett om Djurgården vid det laget hängde mot repen var det vackert, det var ren uppvisning, det inte bara såg smått förnedrande ut utan var förnedrande. Motståndarspelarna såg yra ut som efter en åktur på tivolits värsta attraktion; det går nästan att förstå all bitterhet de öste ur sig efter slutsignalen, för det måste ha känts rent för djävligt. För oss med grönvita hjärtan vackert som flickan i en Cole Porter-sång.

Intressant, och en enorm styrka, med årets upplaga av Hammarby är förmågan att sätta press och öka tempot. Söndermosandet av IFK Göteborg i premiärens första omgång såg egentligen likadan ut, och det skedde i första halvlek mot en kapabel motståndare som inte alls var lika groggy, och hur man sedan mot BP – utan att alls briljera på samma sätt – till synes per automatik bara satte i en högre växel när det behövdes.

Årets trupp – inklusive hela staben runt spelarna – har stor potential och säsongsinledningen har visat på en väldigt hög allsvensk nivå. Jag kan villigt erkänna att jag inte riktigt trodde det, och då inte enbart sett till herrarnas bitvis knackiga spel under försäsongens träningsmatcher och i Svenska Cupen. De har svarat för den bästa säsongsinledning Hammarby haft sedan 1976. 1976. Det är bara att niga, bocka och buga. Vad Hammarby nu har är en spel-, utvecklings- och värvningsstrategi som bit för bit implementerats i hela föreningen, från damernas och herrarnas A-lag ner via HTFF och vidare till akademierna. Arbetet som gjorts och görs är imponerande och har, är jag tämligen säker på, blivit modell för resten av svensk elitfotboll.


Sagan om Erkan Zengins återkomst

Hur mycket älskade jag inte efter-matchen-intervjun med klubblegenden Erkan Zengin iförd enorma spegelsolglasögon när det först visades 2007, hur många gånger har jag inte sett det klippet under åren som pASSErat… Vad många kanske glömmer är att den intervjun gjordes efter förlust mot Elfsborg och att han var fly förbannad på allt och alla, inklusive sig själv: ”Vad skall jag göra när jag inte får några bollar, bara springa omkring, eller?” Underbart, hur som helst.

Om Erkan personligen var på plats på Nya Söderstadion i söndags vet jag inte, men vi fick i alla fall avnjuta en uppdatering av hela hans approach signerad två av våra derbyhjältar, Jusef Erabi och Abdulrahman Boudah. Man bjöd på sig själva, till skillnad från Erkan givetvis lyckliga, det bjöds på både oneliners och… glajjor. Att humöret var på topp är ett understatement, inte minst med tanke på deras trevande efter form och platser i själva modellen. Så vilken boost för deras självförtroende måste inte detta ha varit! Inte bara för målen de levererade, utan för bådas helhetsinsatser. De var, var och en på sitt sätt, lysande. ”Fucking adrenalin”, för att citera Jusef.


Herrarna i Huset

Skall jag nämna någon enskild spelare, tränarstaben? Nej. Den här gången avstår jag. Det var högsta klass, stil och kvalitet rakt igenom, från Warner Hahn i målet till Jusef Erabi på topp, och sedan inhopparna och agerandet på bänken. Just i dag är jag närmast stum av beundran över den nivå Hammarby presterade på. Vi skall då också ha i minnet det övriga kapital som finns att tillgå i de spelare som inte fått speciellt mycket matchande hittills, och de som fortfarande – men förhoppningsvis inte länge till – befinner sig på rehabstadiet.


Listerlandet nästa

Alla FÅR vi lov att njuta, eller vi hade åtminstone tillåtelse att göra det tills i går. Hammarby leder trots allt Allsvenskan efter stundtals brutalt imponerande spel. Men låt mig påminna om att bara tre omgångar har spelats. Personligen kommer jag inte för ett ögonblick inbilla mig att vi inte lär få uppleva stunder av bakslag och besvikelser under säsongen, och jag kommer inte att redan nu börja tro på guld framåt höstkanten eller segertåg i Europa som ger eko över kontinenten. Åtminstone inte offentligt, utan enbart i en trängre krets av romantiker med melankolisk grundklang.

Alltså: dags för alla att nyktra till, för redan på fredag väntar Mjällby. På Strandvallen. Jag har sett alldeles för mycket för att räkna in en promenadseger på Listerlandet. Därefter, 23 april, 27 april, 4 maj, datum spikade mot rivaler som inte vill något annat än att sätta oss på plats. Oerhört tajt spelschema, med andra ord, men till skillnad från somliga andra som lägger krut på ”hatar Hammarby 365 dagar om året” så gnäller vi inte över det.

Kim Hellberg hade en hel del tänkvärt att säga om detta faktum i en intervju efter derbykrossen, ungefär: ”Visst, men vi vet om det. Det kommer att bli tufft och slita på många, men vi är redo för det. Det är ju detta vi älskar att göra.” Egentligen rena självklarheter, men så skall det låta, inte en massa tjafs.

Mot nya segrar!