I dag känner jag mig mest deppig över Malmö FF. Inte arg, inte upprörd – bara låg. Och det är nästan mer störande än resultaten i sig. För runt omkring mig finns ilskan: mot domare, mot spelare, mot allt som gått snett. Som om just ilskan vore det mest legitima sättet att vara supporter.
När det går bra slukar jag allt: poddar, analyser, highlights och forumtrådar. Det kan utan problem bli tio timmar i veckan. Nu orkar jag inte ens lyssna. Inte läsa. Inte ens gå in på forumet. Som om engagemanget har dragit ur kontakten.
Vi säger ofta att fotboll är känslor. Som om känslorna vore spontana. Ändå tycks de följa ett manus. Inom emotionssociologin talar man om "feeling rules" – inlärda regler för vilka känslor som är tillåtna, och hur de ska uttryckas. Ett klassiskt exempel är serviceyrken: flygvärdinnor förväntas le och utstråla lugn även när de möter stress, irritation eller rädsla. Känslan är inte fri – den är reglerad.
Idrotten fungerar likadant. Och varje sport tycks utveckla sina egna känsloregler.
I handboll ser man det tydligt: spelare som får ett domslut emot sig lägger omedelbart ner bollen och springer hem. Ingen gestikulation, inga protester. I fotboll däremot är reaktioner som skulle uppfattas som direkt provocerande i samhället i stort helt legitima – att sparka bort bollen, omringa domaren, visa sin frustration öppet. När Busanello gång på gång kastar ut armarna och gestikulerar vilt efter en avblåsning passerar det som känslor om han inte kan förväntas ta ansvar för. I nästan vilket annat sammanhang som helst skulle samma beteende uppfattas som oacceptabelt oförskämt eller aggressivt.
Det är inte bara vad vi känner, utan hur vi förväntas känna.
Ta tränarrollen. På Stadion står Ramírez och skriker, gestikulerar, lever ut varje situation. Det signalerar närvaro, vilja, engagemang. Om någon faktiskt hör vad han säger är nästan sekundärt.
Henrik Rydström fick i stället kritik när han satt med sin läsplatta. Bilderna spreds: en tränare som såg oengagerad ut. Inte nödvändigtvis för att han saknade idéer eller analys – utan för att känslan inte syntes på rätt sätt.
Det viktiga är inte att kommunikationen fungerar i praktiken, utan att den ser ut att göra det. Att känslan syns, att den känns igen, att den passar in.
Det här är spelets emotionella regler.
De gäller också oss som tittar. Även här har ilskan har hög status. Den signalerar engagemang, lojalitet, att man bryr sig. Den riktas inte bara uppåt utan också utåt – mot andra lag, mot deras supportrar. Fientligheten blir en del av tillhörigheten.
Fotboll är känslor, brukar vi säga. Men kanske är det mer träffande att säga: fotboll är dom känslor vi har lärt oss att visa.
Idag för 124 år sedan… föddes Börje Tapper, Malmö FF:s store nickspelare och trefaldige svenske mästare – och dessutom pappa till vår Staffan Tapper.
Veckans låt: Stevie Wonder: Happy birthday
