Jag är fortfarande ganska ny som skribent på Svenska Fans men Gustav Lundgren har redan hunnit bli ett återkommande inslag i mina texter. Jag har till och med börjat tippa matcher utifrån om han spelar eller inte. Det är kanske inte den mest sofistikerade analysen, men den har haft en tendens att stämma. Med Lundgren på planen ser GAIS helt enkelt mycket farligare ut än om han inte är det. Och d et är kanske just därför det är intressant att han återigen har tagits ut i landslaget.
Det är lätt att se Gustav Lundgrens plats i landslaget som ännu en individuell framgång. En spelare som “tar nästa steg”, ett GAIS som får ännu ett “kvitto” på sin utveckling och någon i organisationen som känner att man nog gjort något rätt ändå. Men det är lika lätt att läsa det baklänges. För den här uttagningen handlar ganska lite om vad landslaget kan ge Lundgren. Den handlar om vad han och det han representerar kan ge landslaget.
Det har ältats mycket kring Jon Dahl Tomasson och hans svenska landslag men vi tar det en gång till, för säkerhets skull. Det har varit trubbigt, långsamt och märkligt lätt att försvara sig mot. Ett landslag som sett ut att spela med handbromsen i, utan att riktigt veta vart det är på väg. Initiativen har varit få och för ofta har spelet sökt sig till samma spelare i hopp om att något ska hända för att till slut landa i att någon av de vanliga (läs Gyökeres eller Isak) ska göra något av det.
Och där någonstans har det svenska landslaget fram tills Graham Potter fastnat. I idén om att lösningen alltid finns högre upp i hierarkin. I nästa klubbadress, nästa liga, nästa "nivå". Det finns en övertro på utlandsproffs. Som om kvalitet inte bara utvecklas bättre utomlands, utan också uppstår där.
Det är därför en spelare som Gustav Lundgren sticker ut. Inte bara som individ, utan som en produkt av något. Av ett GAIS där initiativ inte bara tillåts utan krävs, där spelare inte ser ut att spela för att undvika misstag utan för att faktiskt åstadkomma något.
Inte för att han är bättre än alla andra. Utan för att han inte passar in i den logiken. Han är inte ännu en spelare som är framtagen för att säljas utomlands, inte redan bekräftad på den nivån och inte en del av den där självklara kärnan i landslaget som allt kretsar kring.
Han är i brist på finare ord bara "allsvensk". Och kanske är det just det som behövs. För Sverige har inte blivit sämre för att spelarna saknar kvalitet på toppnivå. Spelare som Viktor Gyökeres och Alexander Isak finns där. Problemet är att allt för ofta slutar det med att resten av laget anpassar sig efter dem, istället för att bidra till något eget. Att spelet blir väntande. Att initiativ försvinner.
En spelare som Lundgren gör inte det. Inte för att han är ointresserad av struktur, utan för att han inte riktigt spelar så. Han driver, utmanar, försöker. Ibland fel, ibland rätt, men sällan neutralt.
Det är inte alltid bättre. Men det är något annat. Och just nu är det kanske viktigare. Så när Lundgren fortsätter att tas ut är det inte en romantisk historia om en allsvensk spelare från Onsala som får chansen. Det är snarare ett ganska tydligt tecken på att det inte räcker att luta sig mot stjärnor och hoppas att det löser sig. Det betyder inte att Gustav Lundgren är lösningen. Men det betyder att Sverige, till slut, kanske har insett att något av det som saknats redan finns i spelare som formas i miljöer som GAIS.
