Svenska Cupen är fantastisk. Hela den allsvenska säsongen ligger framför oss, modeller testas, klubbar synas i sömmarna. Somliga faller som blysänken, alltså även ”ideologiskt” – ta Malmö FF som ett aktuellt praktexempel – medan andra fortsätter på genuint inslagna spår. När Hammarby nu återigen tar emot tremänningarna från landet på Nya Söderstadion finns det egentligen inte speciellt många frågor att ställa. Det är en dag på jobbet, och jobbet skall utföras: med ödmjukhet!
Senast ”Blåränderna” tog poäng mot Hammarby var den 14 september i fjol. Med förlov sagt var 3-3-tappet en mardröm som nog fortfarande plågar oss i svaga stunder, men det är ändå skilda verkligheter vi talar om. Senast ”Blåränderna” gick vinnande från en match mot Hammarby var sommaren 2022. Om vi grönvita har haft Pugh Rogefeldska nattmaror sedan i höstas är det inget emot vargtimmarna hos dem vi tar emot klockan 15.
Men: Allt det där är historia. Vi kan kolla på och dela klipp från gamla matcher, vi kan yvas och håna, men personligen har jag inte mycket till övers för gammal statistik. De flesta som ställs mot varandra känner knappt ens till namnet på varandra, trupper och staber har förändrats. Det enda jag egentligen kan konstatera är att Hammarby mår utmärkt. En förlust – som den i motsvarande match mot IFK Göteborg förra året – skulle givetvis svida, men vägen framåt är liksom ändå redan utstakad.
Vad som har hänt sedan senast Hammarbys herrar mötte ”Blåränderna”? Tja, en hel del. Kalle Karlsson har tillträtt som huvudcoach, och har gjort det med ett imponerande lugn. Hans entré ställde väl egentligen inte så många frågor, förutom den väsentliga om huruvida han skulle kunna ikläda sig Kim Hellbergs snyggt passande linnekostym. Svar på det: Det kunde han.
Vid vartenda tillfälle jag hör honom uttala sig på diverse journalisters förment lömska frågor gör han ett så stabilt intryck att jag småler. DEN mognaden och ödmjukheten skulle många må bättre av. Dessutom har han omkring sig ett kollektiv som formligen sjuder av självförtroende. Och en bred, talangfull spelartrupp som ingen – jag skriver ingen – annan svensk förening kan mäta sig med. Jag är tämligen övertygad om att till och med Daniel Andersson kan hålla med om det, även om han aldrig skulle uttrycka det offentligt.
Innebär då detta att Hammarby enkelt kommer att städa av ”Blåränderna”? Verkligen inte. ”Ett derby är ett derby”, som en genomsvettig Zoran Lukic en gång sa. För så är det ju. Och i slutänden är det trots allt framtiden som räknas. Visst skulle det smaka gott med ÄNNU en seger, få ett ökat europeiskt utrymme, men saken är ändå den att vi är klara ditut, Allsvenskan har i mina ögon redan satt sig, och – med ödmjukhet – vill jag hävda att Hammarby är en bra bit närmare Bodö/Glimt än vad ”Blåränderna” är, för att inte tala om Malmö FF.
Skall jag nu inte skriva något om våra gäster? Jo, skulle givetvis kunna göra det, men: Det är vår egen prestation det till syvende og sidst mals ner till.
RAKT in i striden!
