Conor Hourihane valde återigen att starta med två anfallare, och i och med att vi endast har två i hela truppen så betyder det både McGoldrick och Bradshaw fick chansen från start.
På mittfältet fick Kelly starta istället för Bland, ett självklart val enligt mig, Kelly har varit riktigt bra på slutet.
Den största överraskningen hittade vi backlinjen, där rutinerade Marc Roberts var tillbaka i startelvan igen efter att ha haft problem med skador under en längre tid.
Personligen trodde jag att det skulle bli Mael de Gevigney som skulle få chansen efter sin fina andra halvlek mot Bolton, men det blev alltså istället Roberts som fick inleda bredvid Jack Shepherd i mittlåset.
Vi har varit otroligt ojämna detta året, med höga toppar, men också med avgrundsdjupa dalar. Ofta innehåller matcherna bägge delar, som mot Bolton där vår första halvlek var en fullständig katastrof, medan andra var riktigt bra.
Den första halvleken i dag skulle vi också visa upp oss från bägge dessa sidor, där de första tjugo minuterna var riktigt bra.
I den 10 minuten så vände Reyes Cleary bort två spelare på vänsterkanten och serverade sedan David McGoldrick ett öppet mål med en snett inåt bakåt pass. Det är ingen chans som den gamle rutinerade räven McGoldrick missar, utan 1-0 till Barnsley.
Fyra minuter senare skulle Cleary också få göra sin tionde assist för säsongen, McGoldrick slog en fin djupledsboll till Cleary som tittade upp, på högersidan hittade han sedan Tom Bradshaw som enkelt kunde rulla in 2-0, hans första för oss denna sejouren.
Sedan var det slut på det roliga, Barnsley slutade spela boll och Wimbledon tog över och skapade de vassaste lägena.
Reduceringen skulle komma i den 25:e minuten, på ett fint inlägg från vänster så nådde Bugiel högst i Barnsleys box och kunde nicka in 2-1 vid den bortre stolpen.
Bugiel var dock inte nöjd med det, endast två minuter senare så kunde han också fira kvitteringsmålet.
Målet tillkom efter ett alldeles vanvettigt inkast från Corey O`Keeffe, rakt in i banan, bollen gick rakt i famnen på en Wimbledon spelare som kunde ställa om. Bollen hamnade till slut hos Tilley som med ett perfekt inlägg hittade Bugiels skalle, och matchen var kvitterad.
Avslutningen av den första halvleken var öppen, och det kunde blivit fler mål, närmast kom Barnsleys Scott Banks som träffade stolpen.
2-2 var ett helt rättvisande resultat i halvtid.
Halvtid 2-2
Tyvärr så blir det en bristfällig rapport från den andra halvleken då jag tvingades att titta medans jag lagade mat till hungriga barn.
Barnsley var det bättre och spelförande laget, men det var Wimbledon som skulle trycka in 2-3 i den 74:e minuten på en omställning.
Sist på bollen var Wimbledons målkung Marcus Brownie.
Trots att Barnsley hade bytt ut Bradshaw, och inte hade någon anfallare kvar på bänken att kasta in, så slutforcerade laget bra.
Corey O`Keeffe bröt fram på vänsterkanten i den 87:e och hittade McGoldrick i Wimbledons straffområde.
McGoldricks avslut räddades av Bishop, men på returen så kunde Scott Banks raka in 3-3 med ett avslut nästan lika bra som min Carbonara blev.
Scott Banks första mål i Barnsleytröjan.
Barnsley var som på nytt födda efter målet och tryckte sedan också på för ett 4-3 mål, något sådant kom dock aldrig även om David McGoldrick var nära.
Detta var en otroligt svängig match, jag tror inte att någon av tränarna var nöjda, men för oss åskådare så var den underhållande att se.
Med tanke på vår sena kvittering så kändes 3-3 rättvist.
Barnsley-Wimbledon 3-3
1-0 McGoldrick 10
2-0 Bradshaw 14
2-1 Bugiel 25
2-2 Bugiel 27
2-3 Browne 74
3-3 Banks 87
Det väntar ny hemmamatch för Barnsley redan nu på tisdag, då ett formstarkt Peterborough kommer på besök.
