Blåränderna till historisk semifinal efter förlängning

Förutsättningarna inför matchen var enkla: Djurgården skulle vinna med mer än ett mål för att ta sig till semifinal. Truppen var sliten och sargad, men alternativen var få och startelvan föll sig således naturligt. Jacob Rinne inledde i mål med Marcus Danielson och Jacob Une framför sig som mittbackar. På ytterbackspositionerna skulle Adam Ståhl och Keita Kosugi spela, precis som Hampus Finndell och Daniel Stensson skulle starta centralt. 

Som tia fick Tobias Gulliksen naturligtvis fortsatt förtroende efter en rad mycket fina insatser under en längre tid. Nino Zugelj fick fortsätta på sin högerkant i Europasammanhang, efter att ha inlett på bänken i derbyt. På motsatt sida startade Oskar Fallenius med Tokmac Nguen framför sig som nia, två spelare till som var fullständigt självklara i elvan även om den tidigare haft det svårt med sjukdom under den senaste dryga veckan. Detta var laget som tog sig till Wien för att spela Djurgården till semifinal i Conference League… eller det kunde man åtminstone tro när domaren blåste igång matchen. 

Det var en avvaktande inledning från båda lagen. Djurgården tillät Rapid att hålla i bollen samtidigt som man också satte igång presspelet tidigt, även om det inte riktigt gav några tydliga resultat inledningsvis. Efter en brutal och fullständigt huvudlös satsning mot Nino visades hemmalagets Mamadou Sangaré ut efter en VAR-bedömning redan i den sjunde minuten. Yttern såg inte ut att må bra över huvud taget och begravde ansiktet i tröjan samtidigt som han satt på bänken för behandling efter överfallet. In kom istället Santeri Haarala någon minut senare. Direkt efter utvisningen började hemmalaget försöka förstärka sig till kort åt andra hållet, något som man fortsatte med under mer eller mindre resten av matchen. 

Djurgården började snart efter utvisningen också ta sig in och etablera spel i den offensiva tredjedelen, vilket också ledde till en del farliga situationer. Däremot försvarade sig hemmaspelarna frenetiskt och kunde avstyra de riktiga farligheterna med viss marginal. Det första riktiga avslutsläget kom genom Haarala efter fint förarbete av flera spelare, med ett avslut som gick rätt på målvakten trots att yttern var i ett utmärkt skottläge. 

Med dryga kvarten spelad kom ett till bakslag för det sargade Djurgårdslaget då Fallenius satte sig ned och fick behandling på planen. För stunden kunde han spela vidare, men precis därefter fick han en sen smäll av en motståndare och tvingades likväl till ett byte mot August Priske i den 21:a minuten. Ett byte återstod alltså frånsett vad man kunde tänkas göra under pausen. Den sena smällen till trots kan man inte hävda att det var en direkt effekt av det fortsatt rätt fula österrikiska motståndet. 

Trots det numrära övertaget var det inte så att Djurgården dominerade matchen. Känslan var att man avvaktade något i presspelet, sannolikt för att spara på energin i den begränsade trupp som nu saknade samma möjligheter till byten i den andra halvleken som man tänkt sig på förhand. Man testade såväl långa bollar som mer utdragna och kontrollerade anfall, men lyckades inte ta sig till några farligheter under en längre period. Passningsspelet satt inte riktigt och känslan var att osäkerheten i laget var stor efter de två tidiga bytena. 

Rapids oändliga snack med och försök att påverka domaren noterades också av densamme som gav gult kort till Dion Beljo i den 34:e minuten. Man kan tycka mycket om sättet hemmalaget gjorde det på, men faktum är att man lyckades störa Djurgården tillräckligt mycket för att se till att man inte kunde etablera spel någonstans egentligen. Någon minut senare tog bollen också enormt tydligt på en spelares hand i Rapids straffområde, vilket också resulterade i en helt korrekt dömd straff efter en VAR-bedömning. Österrikarna gnäbbade vidare samtidigt som Danielson stegade fram mot straffpunkten. Mittbacken tog ett djupt andetag och gjorde vad han gjort så många gånger förut: läser sönder målvakten och slår in bollen tätt intill stolpen. 

Än skulle halvleken dock inte vara slut. Istället skulle Une slå in en boll i eget mål efter en Rapid-frispark på tilläggstid. Noterbart i det här läget är att Rapid faktiskt inte gjort mål mot Djurgården, utan att de båda gjorda kommit till genom just självmål. Minuter senare tog sig Kosugi förbi in i straffområdet från sin vänsterkant och slog bollen snett inåt bakåt till Gulliksen som inte lyckades förvalta det otroligt fina läget till mer än en hörna. Även Priske kom till ett liknande läge som Kosugi någon minut senare, även om passningen in var svår att göra något av för Haarala som fanns inne i boxen. För att summera känslan inför den andra halvleken: Djurgården såg ut att komma allt närmare ett ytterligare mål, samtidigt som Rapid inte var slagna bara för att man var en man kort. 

Djurgården inledde den andra halvleken i ett rasande tempo och tog sig snabbt till ett läge genom Tokmac, vilket ledde till en hörna. På denna kom man till flera farliga lägen och känslan var verkligen att ledningsmålet låg i luften direkt efter pausen. Djurgården hade tydligt ökat tempot för att gå för segern, men släppte även till ett par något onödiga situationer bakåt på köpet. Stundom såg det ut som att man ville göra det där målet framåt nästan lite för mycket, vilket bland annat ledde till ett friläge för hemmalaget tio minuter in i halvleken. Rinne stod för en riktigt fin räddning och i anfallet därefter kom Priske till ett riktigt bra läge, där han dock sköt utanför. Det var alltså minst sagt en svänging match i inledningen av andra. 

Det blev inte direkt bättre allt eftersom tiden gick. Djurgårdens passningsspel var inte helt hundra och de tekniska felen var kort sagt för många, vilket också Rapid utnyttjade genom snabba kontringar. Rinne tvingades till någon räddning, något skott gick utanför i bra lägen. Å andra sidan var gästerna från Stockholms chanser inte lika farliga som man hade önskat, även om man hade kontrollerat matchbilden under hela andra halvlek. I den 75:e minuten fick Tokmac dock komma till skott från signaturläget. Hemmamålvakten sträckte dock ut och kunde rädda ut till en hörna. Försvaret kunde nicka iväg bollen två gånger om, vartefter Kosugi med fel fot kunde trycka in ett skott en bit utanför straffområdet till VIKTIGA 2-1. Extas.

Direkt efter målet var det som att Djurgården fått ny energi att trycka framåt och man lyckades få en helt annan träff i anfallsspelet. Man kom inte till skottlägen, men de situationerna man spelade sig till var riktigt bra lägen och med lite flyt hade man gjort ett mål till bara minuter senare. I detta skede gjorde Djurgården ett trippelbyte då Finndell, Une och Haarala utgick. In trädde istället Miro Tenho, Victor Bergh och Isak Alemayehu. Bytena verkade inte ha någon uppenbart negativ effekt på Djurgården över huvud taget utan man fortsatte trycka på framåt för att undvika en förlängning. 

Giganten Marcus Danielson ska nämnas särskilt. Det var många lägen där han räddade upp laget efter en Rapid-kontring och han såg ut som säkerheten själv. Med det sagt, Rapids lägen fortsatte komma, även om det inte blev fullt lika farligt som tidigare under halvleken. Djurgårdens rena målchans dök upp med dryga minuten kvar av tilläggstiden då Ståhl kom upp och nickade en bit utanför mål. Nicken var hård men inte tillräckligt välriktad för att utmana målvakten, som dessvärre kunde se den gå klart utanför mål. Med matchens sista touch nickade istället Rapid tätt utanför. Resultatet efter 90 minuter var 2-1 till Djurgården och lagen kunde gå ut mot bänkarna för en ytterligare halvtimmes spel. 

Tempot var fortsatt i hög riktning från Djurgårdens sida, och visst blev Gulliksen tydligt stämplad inne i straffområdet efter dryga minuten av förlängningen. Ingen straff, inget VAR. Istället kunde Tokmac få bollen från Bergh, dribbla sig parallellt förbi försvaret och slå bollen till landsmannen Gulliksen. Han tog emot, stegade ut mot kanten och drog till bollen perfekt i det nedre bortre krysset i den 94:e minuten. 3-1. Vad är mer än extas? 

Djurgårdarna kämpade något enormt, vilket inte minst visades genom att Kosugi tvingades till ett byte. Den japanska vänsterbacken var helt slut och som han hade krigat på, 2-1-skytten. Ersättaren blev Alieu Atlee Manneh, den unge vänsterfotade mittbacken som egentligen inte spelat i A-laget. Åtminstone inte i någon match som betyder något särskilt. 

Vad som hände därefter kanske ska tas i etapper. Priske kommer runt längs vänsterkanten. Han slår in bollen snett inåt bakåt, då en hemmaspelare är ytterst nära att få tån på bollen. Gulliksen möter och slår till ett direktskott, även då är en hemmaspelare nära att blockera bollen. Istället går skottet stolpe in och såg därmed ut att avgöra matchen definitivt. När han firar slänger något kräk från hemmapubliken in en flaska som träffar honom och Bergh i huvudet. Vidrigt dåliga förlorare som måste bestraffas kraftigt i efterhand. 

Innan den första förlängningshalvleken var slut kunde Djurgården forcera med en kavalkad av intressanta lägen. Rapid såg ut att vilja springa därifrån och grotta ner sig i soffan med snyttefilten och en Häägen-Dazs samtidigt som tårarna rann ner längs kinderna. Djurgården var i en ytterst välförtjänt ledning. Ändå kunde man inte riktigt tro sina ögon, åtminstone inte jag. Det fanns en självklarhet i laget efter Kosugis mål, som man bar med sig in i en enormt väl taktiskt utförd inledning av förlängningen. 

Rapid såg ut att vara besegrade även efter pausen. Ändå kom man till lägen och borde kanske rentav gjort mål när bortaspelarna räddade flera skott inom bara några sekunder. Precis därefter visade Rapid återigen upp sina rätta färger då mittbacken Serge-Philippe Raux-Yao satsade enormt vårdslöst och direkt farligt mot Tokmac mitt på planen. Det röda kortet var självklart och det faktum att mittbacken såg ut att argumentera emot det är inget annat än pinsamt, detsamma gäller Rapids tränare.

Djurgården fortsatte därefter att ta sig till läge efter läge. Rapid försökte sitt yttersta för att skapa något med nio man på banan, men samtliga bortaspelare stod för ett uppoffrande spel och det var i ärlighetens namn aldrig ens nära. Vilken urladdning vi fick se. Det har nämnts förr men tåls att upprepas: truppen var sargad på förhand och man tvingades till två byten inom drygt 20 minuter. Det här var en historisk match. En historisk seger. Ett historiskt avancemang. Jani Honkavaara fällde en tår och Rapid Wien fick försöka hinna förbi nåt Seven-Eleven för att köpa glass på hemvägen. Bragden i Wien var fulländad. Nu väntar Chelsea på Stamford Bridge.