Det tog tid att skriva denna text. Ett tag funderade jag på att inte skriva alls. Jag hade säkert kunnat att kort efter slutsignal skriva ännu en frustrerad krönika, försökt koppla det till mina dagliga observationer i Prag och sedan vara färdig.
Sanningen är dock att jag befann mig mitt inne i en paradoxal känslostorm. För det här var faktiskt en av få gånger jag upplevde att andra människor var argare än jag själv. Missförstå mig rätt, jag var också frustrerad och besviken. Men samtidigt ser jag människor och andra supportrar uttrycka någon slags genuin fotbolls-ilska. Jag var inte riktigt där.
Min poddkollega Fabian Månsson, som oftast upplevs som den mer nyanserade av oss två kunde runt 21:05 snåret observeras vara inne i en smått Trumpisk-twitter fas. Min gamla “Allt om HIF” - kollega Martin Klinteberg som ofta var lika försiktig med sina känslor som en PR-konsult under min tid som skribent, skrev igår kväll både arga kommentarer till Public Service redaktioner och rent allmänt. Mina vänner blandade både könsord och var genuint frågande till varför inte jag också var arg?
Min kära Morfar ställde frågan om det inte är läge att byta målvakt? Men passade även på att fråga om jag inte tyckte något alls? Lokalpressens journalist iklädd hipster-skägg, han, som en gång mitt i Jörgen Lennartssons Dinosauriefotbolls dystopi kallade mig för populist efter ännu en av mina taggiga krönikor om HIF-identitet, valde själv snusförnuftigt att ställa frågan på fredagskvällen om “Il professore” Stevie Grevie förstod vad svensk andradivisions-fotboll handlar om.
Är världen upp och ner? Har Prags höjder fått mig att inse meningen med livet, bortom detta lag? Eller är det bara så att det är svårt att verkligen uttrycka sina egentliga känslor ju längre bort man kommer från ett lag?
Det var faktiskt inte förrän runt midnatt jag insåg att alla ni andra knackat på till rummet där jag själv frekventerar in och ut ibland. Välkommen hit, läsk och snacks finns längst bak.
För det är nog där jag är. Känslomässigt utmattad, frustrerad och besviken. För många krönikor skrivna med ambitionen att uttrycka passion, otaliga podcast avsnitt med haranger som försöker beskriva kontexten av underprestation i förhållande till var HIF befinner sig som klubb och var de egentligen ska vara.
Det värsta av allt är att jag faktiskt tyckte att HIF gjorde en bra första halvlek på en fotbollsplan som lika gärna kunnat efterlikna marken kort efter Slaget vid Bastogne.
Det som händer därefter bör kritiseras, problematiseras och utvärderas. Både internt och externt. Min och din klubb ska inte förvandlas till något Moneyball-projekt där någon akademiker talar om för mig att man enabrt förlorade på grund av omständighet x,y och z och därför också avfärdar känslosvall. För just nu är det också i lidelsen på planen och inte i "X" och "O":n på taktiktavlan man förlorar. Ännu en gång svarade inte inställningen från laget upp emot den externa passionen. På ett sätt är det än mer oacceptabelt.
Du släpper inte in 4 mål mot en nykomling från Division-1 utan att du får uppleva känslobaserad kritik utifrån passionerat supporterskap. Det är samma värderingar och grundläggande dynamik som driver klubben att prestera, ha överlägset störst dignitet i Superettan och som får hemmaplan att bli en katalysator för offensiv fotboll. Du vet, det som Grieve en gång sa att han ville utnyttja.
Med det sagt så fanns det också omständigheter som gjorde att det blev som det blev igår. En domare som osäkert spelar tärning innan han väljer färg på korten är en. Planen är en, HIF:s skadelista en annan. Detta är ärliga sanningar.
Men en ärlig sanning är också denna: Frankly Mr Shankly… Jag bryr mig inte.
För med haveriet uppe i Södertälje i minnet blir det svårt att avfärda dagen igår med sådana ursäkter. Jag tror inte heller det bästa för Stevie, truppen eller organisationen är att vi supportrar accepterar ursäkter. För det är inte i omständigheterna som frustrationen har sitt embryo. Utan i det kollektivistiska förfall som utspelade sig från minut 45 och framåt.
Därför är jag rätt glad att andra är genuint förbannade över vad som hände igår. För jag uppfattar ilskan som utlopp för att många ser potential och ambition i detta lag och en frustration för att detta inte ger sig uttryck på bortaplan mot det som är klart sämre lag.
En annan ärlig sanning, den som svider kanske allra mest för Stevie och resten av organisationen HIF, är att han numera börjar bränna “andra chanser”. Det är med all säkerhet så att HIF är den utan jämförelse, största klubb han någonsin haft som chefstränare. Jag är därmed ganska säker på att den kritik han nu får, saknar motstycke jämfört med hans tid i Finland.
Samtidigt tycker jag det är viktigt att i den fasen vi nu är i, att en del av frustrationen och kritiken också riktas rätt. Visst ska Stevie ha kritik. Men samtidigt ska truppen, som ofta pratar sig varma om Stevie, både som person men också om hans taktiska ambitioner också ta åt sig ansvaret för haveriet igår. För visst är det lätt för Voelkerling Persson att säga att insatsen är pinsam (Nej, Han var inte värst). Visst är det lätt för Max Svensson att prata om inställning samtidigt som han nätt försöker hoppa undan närkamper.
Men istället tror jag nu det är dags för Grevie och Minarelli att sluta bjuda på ursäkter utåt och inåt. Istället säga till truppen som det är: Tiden för ursäkter är över.
