Jag vaknade upp i söndags till nyheterna med att ultras från Standards Ultras Inferno hade stormat spelarnas omklädningsrum. Det här känns som hämtat från någon bakgårdsserie i en liga som man knappt hört talas om men det känns som en allt vanligare bild som målas upp. Det här är ändå Belgien och Jupiler League. En respekterad och en annars uppåtgående liga där mycket talang och konkurrens ryms. Lag är ute i Europa varje vecka och mäter sig mot de största. Men i Liege var det längesedan man smakade på Europeiska kvällar och fina atmosfärer.
Det som kulminerade i lördags var inte en plötslig explosion av ilska. Det var slutscenen i ett långdraget sönderfall. När supportrar stormade omklädningsrummet var det inte bara ett säkerhetsmisslyckande – det var ett moraliskt och sportsligt haveri som länge legat och pyrt under ytan.
Standard Liège är ingen klubb som ska krypa längs botten, vilsen i identitet och riktning. Det här är en institution i belgisk fotboll, byggd på passion, arbetarklassens stolthet och en publik som kräver mer än bara deltagande. Men just därför gör fallet så ont. För när förtroendet mellan klubb och läktare brister, då finns det ingen fallskärm.
Lördagens scener var gränsöverskridande. Punkt. Ingen frustration, hur berättigad den än kan kännas, rättfärdigar hot eller intrång i spelarnas mest privata zon. Men att stanna där – att bara peka finger åt supportrarna – vore att blunda för den kedja av beslut som lett hit. Sportslig mediokritet. Ledarskap som svajat. Visioner som presenterats, dragits tillbaka och ersatts av tystnad.
I månader, ja år, har fansen sett samma mönster upprepas: löften om omstart, prat om långsiktighet, samtidigt som resultaten blivit sämre och klubbens själ mer otydlig. När inget svar kommer uppifrån, då letar ilskan andra vägar. Fel vägar.
Det verkligt sorgliga är att detta riskerar att bli bilden av Standard Liège – inte historien, inte kulturen, utan kaoset. Och det är en förlust för alla: spelare som inte längre känner trygghet, supportrar som förlorar sin stolthet, och en klubb som tappar sin kompass.
Nu krävs något som varit smärtsamt frånvarande: ansvar. Inte pressmeddelanden. Inte symboliska avstängningar. Utan ett tydligt erkännande av att klubbens fall inte började i ett omklädningsrum i lördags – utan långt tidigare, i styrelserum där riktning saknades.
Standard Liège kan resa sig. Historien visar det. Men först måste klubben våga se sitt fall i vitögat. Annars riskerar lördagen att inte bli en botten – utan bara ännu ett steg ned.
