Oroligheter, supportrar utan biljetter och en bortasektion som till slut stängdes helt gav matchen en märklig inramning. När spelet väl kom i gång var det som om luften redan gått ur tillställningen. Inte spänd. Inte elektrisk. Bara… tom.
Och ändå: Genk gjorde det de behövde.
Det var ingen uppvisning. Ingen europeisk fotboll som kommer spelas i highlights i åratal. Men det var kontrollerat, metodiskt och tillräckligt kyligt. När Zakaria El Ouahdi gav Genk ledningen i andra halvlek var det mindre ett jubelögonblick och mer en bekräftelse: Utrecht hade inget svar. När straffen senare sattes dit och 2–0 var ett faktum var matchen i praktiken redan över.
Det är ofta sådana matcher som definierar ett lag mer än de stora kvällarna. Matcher där tempot hackar, där omgivningen stör, där inget riktigt klaffar – men där man ändå kliver av planen som vinnare. Genk vek inte ner sig. De stressade inte upp sig. De tog poängen och gick vidare.
Samtidigt går det inte att bortse från det som hände vid sidan av planen. För medan spelarna gjorde sitt jobb, satte supportrarnas agerande klubben i ett onödigt dåligt ljus. Europa handlar inte bara om resultat – det handlar om hur man uppträder när strålkastarna är på. Där har Genk något att reda ut.
När slutsignalen ljöd var känslan därför dubbel. Sportsligt: stabilt, professionellt, tillräckligt bra. Symboliskt: rörigt, störande, frustrerande. En seger som räknas i tabellen – men som lämnar fler frågor än eufori efter sig.
Genk är vidare i Europa och kan blicka mer mot ligan där det går hackigt. Men kvällen i Utrecht påminde om att europeiskt avancemang inte bara mäts i mål och poäng, utan i helheten runt klubben. Och där finns det fortfarande saker att vinna – och förlora.
