Chefredaktör Aldijana Talic om Allsvenskan 100 år
Idag fyller allas vår Allsvenskan 100 år. Herrallsvenskan, för att vara tydlig. Jag känner inga andra 100-åringar, men jag vågar ändå påstå att den här 100-åringen är den som ligger mig varmast om hjärtat
Uppväxten är brokig, rörig och omtvistad. Det förs många dragkamper om dess top och dess botten, som lämnar mittfältet helt öppet och som börjar iklä Allsvenskan i en klass-skrud där inte ens dess främsta fick vara med.
Jag syftar här på ett beslut som ledde till att det lag som faktiskt var svenskan mästare när beslutet om Allsvenskan klubbades den 13:e januari - nämligen Fässbergs IF - inte fick spela i det nyskapade Allsvenskan, när den väl drog igång den 3:e augusti 1924. Vårens vinnare, lilla Mölndalsklubben Fässbergs IF, hade först inte en hemmaarena som uppfyllde de nya allsvenska krav som satts. När väl arenan rustats upp, krävdes 8000 kronor för att delta i allsvenskt spel. Fässbergs IF löste även summan, men under tiden de skramlade med bössan - tänkte den allsvenska arbetsgruppen till. Kanske var det strategiskt oklokt att låta Fässberg vara med? Det skulle innebära att Göteborgsområdet representerades av fyra klubbar, så man tänkte om och lät Landskrona ta platsen innan Fässberg hunnit visa upp cashen.
Man menade att det var viktigt med geografisk spridning för att livnära ett intresse för den nya Allsvenskan. För Landskrona var då en publikstark klubb som genererade många supportrar och mycket aktivitet runt matcherna. Och där har vi väl den enda sanning som fortfarande är samma. För vad vore Allsvenskan utan supportrar?
100 år av Allsvenskan - 100 år av supporterskap, helt enkelt. Redan i någon slags begynnelse, som vi idag refererar till, var supportrar en avgörande faktor för framgång. Givet kan man tycka. Men allteftersom den moderna fotbollen även här på hemmaplan tagit mer tekniska, ekonomiska och rättighetsorienterade riktningar, har supporterskapet kommit att bli en aspekt som hamnat på en lite annan sektion i diskussionerna. Den som ses på som en bromskloss och en samhällsekonomiskt kostsam och jobbig, stökig ibland till och med våldsbejakande del av Allsvenskan.
Det är förstås mer än beklagligt. Att vi till exempel inte blivit klokare av pandemins tomma läktare. Att vi inte förstår hur snabbt vi retoriskt lämnar referenser till “en fantastisk inramning” och tifo-rysningar för att snabbt gå till att spy galla över bengaler, pyro och planstormning. Det där är förstås en lika osund fokusförskjutning av de som får äran att bevaka och berätta om allsvenskan som av dem som väljer att representera den yttersta minoritet av oss alla som “gör” Allsvenskan.
Vad detta hundrade allsvenska år för med sig som hyllning till de hundra år som varit ska bli mer än bara spännande att följa. Vi gick ur ett 99:e år med blandade känslor när det kom till spelavbrott, pyroteknik och inte minst diskussioner om VAR. Men vi gick också ut med läktarrekord och ett ojämförbart supporterengagemang. IFKs kamrater som stod kvar när allt föll, GAIS återtåg med en imponerande supporterskara och ett förstklassigt återkomstfirande.
Kanske är det bara ett stiltekniskt drag av mig att nämna just två Göteborgsklubbar, som en liten revansch för Fässbergs 1924? För tänk allt annat som vi fått se på läktarna och i uppslutningen från Malmö till Värnamo och vidare till Stockholm?
Allsvenskan må fylla 100 år och vara piggare och gladare än någonsin, men låt oss ta detta jubileumsår och visa att supporterskapet är klokare och större än någonsin.
