England
2011-05-16 11:30
Darwins överlevnadsteori
”En människa kan leva omkring fyrtio dagar utan mat, omkring tre dagar utan vatten, omkring åtta minuter utan luft, men endast en sekund utan hopp”, menade den väldigt skäggige evolutionsteoretikern Charles Darwin. Välkommen till Premier Leagues mest ångestfyllda strid – bottenstriden.
Oscar Öberg
I cirka 32 omgångar brukar jag leta efter artisten ute på planen; den där Charles N’Zogbia, Matt Jarvis eller Charlie Adam-typen. Men de sista sex omgångarna byter jag fokus – de sista omgångarna letar jag efter krigarna. De som vägrar att gå hem innan de slösat all tänkbar och otänkbar energi på planen. De som är väldigt nära att definieras som sjuka i huvudet.
Nu är det jag skrev ovan såklart en väldigt svart-på-vitt beskrivning, men på ett ungefär ser det ut så.
Inför sista omgången slåss fem lag (Blackburn, Wolves, Wigan, Birmingham och Blackpool) om tre platser ovanför nedflyttningsstrecket – det kommer att spelas fyra ödesmatcher. Krigarna kommer att behövas.
Nedan berättar jag om två spelare som kan personifiera den spelartyp som i en värld av svaga själar skapar balans, skapar hopp – en som leder via sin roll som kapten och en som leder via sin otroliga vilja.
Gary Caldwell
John W. Gardner, en känd politiker och författare, sa en gång ”En ledares uppgift är att hålla hoppet vid liv”. (jag vet, nu quotar jag lite hejvilt)
Gary Caldwell nickar instämmande. Varenda intervju med Wigans lagkapten denna säsong har i princip handlat om hans tro på sin tränare och sitt lag – hans senaste uttalande innan matchen mot West Ham var i sedvanlig positiv ton:
“We’re a team that still believes in what we’re doing and I think we’ll be all right.”
Såklart.
Den hårdföre skotten föddes 1982, två år efter att hans bror Steven hade äntrat denna jord. Steven körde, likt alla storebröder gör, rätt hårt med sin lillebror som i tidig ålder fick lära sig att tuffa till sig för att inte bli överkörd.
De flesta fotbollskännare fick upp ögonen för Gary säsongen 2008/2009 då han som lagkapten för Celtic fick priset som bästa spelaren i den skotska ligan. Men innan dess hade han redan visat sina ledaregenskaper i Hibs under mitten av 2000-talet där han efter ett tag roffade åt sig kaptensbindeln.
Det var alltså inte helt oväntat att Gary blev utsedd till lagkapten efter bara ett halvår i Wigan. Det som var något oväntat var dock att han gick till Wigan – han hade nämligen ett par år tidigare gått ut och sågat de mindre klubbarna i Premier League:
”Celtic and Rangers are right up there with the biggest teams down south and with our players being linked to teams outside the top five they would have to consider whether it was a step down to go to one of the lower English Premier League clubs.”
Men har man vunnit den skotska ligan ett par gånger kan charmen med ligan sakta börja försvinna och kontraktsbråkar man dessutom är det inte så konstigt att det finns plats för en revidering av sina tidigare ståndpunkter.
För Caldwell har dock tiden i Wigan varit sisådär. Han har blandat fina insatser med lite klumpigare insatser som renderat i gula och röda kort samt straffar till motståndarlaget. Ibland har det känts som om hans påverkan har varit större vid sidan om planen än på, speciellt denna säsong då han varit rejält skadedrabbad och missat typ hälften av matcherna.
Igår satte hans ledarskap på sitt största test. Wigan mötte West Ham och matchen betydde enligt Wigans ordförande Dave Whelan en hel då en plats i nästa års Premier League, enligt hans kalkyl, i runda slängar är värd 180 miljoner pund:
"It's not just about money, of course, but you can't ignore what is at stake in terms of lost revenue if you go down. That's why I believe this game is twice as big as the Championship play-off."
Gary Caldwell skulle alltså få en chans att visa hur man leder ett lag i ett pressat läge.
Efter 26 min låg man under med 2-0. Efter 56 min låg man fortfarande under med 2-0.
Efter 94 min ledde laget med 3-2 – den ibland helt magiske Charles N’Zogbia hade plockat fram trollerilådan och stänkt in både reduceringen och det avgörande 3-2-målet medan kaptenen Gary Caldwell hade räddat bollar på mållinjen.
Wigan är kvar i racet och inför sista matchen mot Stoke kommer nog Caldwell som vanligt basunera ut sin tilltro på sitt lag.
Det är så en bra ledare agerar.
George Elokobi
Ytan bedrar ibland. För skulle man enbart titta på ytan skulle man inte för en sekund tro att Wolverhamptons vänsterback George Elokobi är en duktig fotbollsspelare. Snarare en steroid-fylld, uppumpad, men ganska snäll väktare.
Hans storlek fascinerar mig, han är i princip en replika av den kinesiska muren. Inte så lång, 175 cm, men 90 kg tung och 2 mil bred. Men om man tittar tillbaka på hans liv så är det förmodligen hans psykiska styrka som haft större påverkan på hans framgång.
När den fotbollstokige George – som givetvis avgudade Roger Milla – var 11 år miste han både sin far och farfar; och samma år reste hans mor till England för att plugga. Kvar i Kamerun, i Kumba, var George – förmodligen med ett rätt sargat psyke.
Men likt muskelbyggnad så kan ett psyke som bryts ner bli starkare i längden, människans försvar mot att inte drabbas lika hårt nästa gång. George Elokobi, till skillnad från författaren, blev en man tidigt.
2002, 16 år gammal, återförenades han med sin mor i England och snart i tio år har han varit bosatt i landet med ett Fish & Chips-beroende.
Under de första åren pluggade han samtidigt som han slet på regnindränkta planer, men efter ett tag tänkte han typ ”Äh, skit i plugget – jag är ju grym på fotboll och borde såklart satsa all min tid på det.”
Hans titanstarka vilja kombinerat med hans Vin Diesel-fysik och ok teknik har tagit honom till Wolverhampton där han nu under tre år har bildat en rätt mysig vänsterkant med Matt Jarvis – ja, de gånger George inte varit petad förstås – som bara har fina ord att säga om kamerunaren:
"I´ve learned to stay away from him in training- purely and simply because when he first came here, you found out very quickly how difficult an opponent he is. He´s brilliant - if you´re in front of him and the winger is running against him, you know he´s got a good chance of winning the battle."
Under helgens match mot Sunderland på Stadium of Light var det dock inte Jarvis (som spelade på högerkanten), utan den formtoppade, och av Chelseafans rätt hatade, Stephen Hunt som hjälpte honom på vänsterkanten.
Som vanligt när den kultförklarade Elokobi spelar så bjöds det även mot Sunderland på ett par taffliga försvarsingripanden och ett par trista Senderos-touchar på bollen, men det blev även ett mål. Ett viktigt mål.
Hans 3-1-nick innebar att Wolves stängde en match de, i princip, var tvungna att vinna. Nu ligger de på 40 poäng, en summa som en vanlig Premier League-säsong med god marginal hade garanterat dem ett nytt kontrakt, men som denna säsong inte alls på något sätt är en magisk 40-gräns.
Säsongens sista match är mot Blackburn – som också ligger på 40 poäng – och det kommer förmodligen bli en the Shining-spännande uppgörelse. På ett sätt ser man fram emot den, men på ett annat sätt erbjuder den enbart ångest.
På Molineux kommer publiken – ja, hos de som inte supit bort sitt känsloliv – vara Kings Speech-nervösa, men de har åtminstone en spelare vars vilja inte kommer att svika dem.
***
Premier League har ju denna, fantastisk underbara, säsong varit ett kaos på många sätt och vis. De säkra trepoängarna har lyst med sin frånvaro. Därför vore det löjligt att försöka tippa vilka lag som överlever.
Det man vet är att en hel del hjärtan, starka som svaga, kommer att knäckas en aning den 22 maj.
Ett förjävla ångestfyllt datum.
Ps. Hur har jag kunnat missa att skriva om Blackpool-Bolton? Och Man Citys efterlängtade titel? Och Uniteds darriga sista spik i kistan? Eller för den delen Darren Bents present åt den hjärtsvage Houllier? Och kanske borde man haft ett längre stycke om Spurs imponerande vinst på Anfield? Jävligt bra frågor...
Nu är det jag skrev ovan såklart en väldigt svart-på-vitt beskrivning, men på ett ungefär ser det ut så.
Inför sista omgången slåss fem lag (Blackburn, Wolves, Wigan, Birmingham och Blackpool) om tre platser ovanför nedflyttningsstrecket – det kommer att spelas fyra ödesmatcher. Krigarna kommer att behövas.
Nedan berättar jag om två spelare som kan personifiera den spelartyp som i en värld av svaga själar skapar balans, skapar hopp – en som leder via sin roll som kapten och en som leder via sin otroliga vilja.
Gary Caldwell
John W. Gardner, en känd politiker och författare, sa en gång ”En ledares uppgift är att hålla hoppet vid liv”. (jag vet, nu quotar jag lite hejvilt)
Gary Caldwell nickar instämmande. Varenda intervju med Wigans lagkapten denna säsong har i princip handlat om hans tro på sin tränare och sitt lag – hans senaste uttalande innan matchen mot West Ham var i sedvanlig positiv ton:
“We’re a team that still believes in what we’re doing and I think we’ll be all right.”
Såklart.
Den hårdföre skotten föddes 1982, två år efter att hans bror Steven hade äntrat denna jord. Steven körde, likt alla storebröder gör, rätt hårt med sin lillebror som i tidig ålder fick lära sig att tuffa till sig för att inte bli överkörd.
De flesta fotbollskännare fick upp ögonen för Gary säsongen 2008/2009 då han som lagkapten för Celtic fick priset som bästa spelaren i den skotska ligan. Men innan dess hade han redan visat sina ledaregenskaper i Hibs under mitten av 2000-talet där han efter ett tag roffade åt sig kaptensbindeln.
Det var alltså inte helt oväntat att Gary blev utsedd till lagkapten efter bara ett halvår i Wigan. Det som var något oväntat var dock att han gick till Wigan – han hade nämligen ett par år tidigare gått ut och sågat de mindre klubbarna i Premier League:
”Celtic and Rangers are right up there with the biggest teams down south and with our players being linked to teams outside the top five they would have to consider whether it was a step down to go to one of the lower English Premier League clubs.”
Men har man vunnit den skotska ligan ett par gånger kan charmen med ligan sakta börja försvinna och kontraktsbråkar man dessutom är det inte så konstigt att det finns plats för en revidering av sina tidigare ståndpunkter.
För Caldwell har dock tiden i Wigan varit sisådär. Han har blandat fina insatser med lite klumpigare insatser som renderat i gula och röda kort samt straffar till motståndarlaget. Ibland har det känts som om hans påverkan har varit större vid sidan om planen än på, speciellt denna säsong då han varit rejält skadedrabbad och missat typ hälften av matcherna.
Igår satte hans ledarskap på sitt största test. Wigan mötte West Ham och matchen betydde enligt Wigans ordförande Dave Whelan en hel då en plats i nästa års Premier League, enligt hans kalkyl, i runda slängar är värd 180 miljoner pund:
"It's not just about money, of course, but you can't ignore what is at stake in terms of lost revenue if you go down. That's why I believe this game is twice as big as the Championship play-off."
Gary Caldwell skulle alltså få en chans att visa hur man leder ett lag i ett pressat läge.
Efter 26 min låg man under med 2-0. Efter 56 min låg man fortfarande under med 2-0.
Efter 94 min ledde laget med 3-2 – den ibland helt magiske Charles N’Zogbia hade plockat fram trollerilådan och stänkt in både reduceringen och det avgörande 3-2-målet medan kaptenen Gary Caldwell hade räddat bollar på mållinjen.
Wigan är kvar i racet och inför sista matchen mot Stoke kommer nog Caldwell som vanligt basunera ut sin tilltro på sitt lag.
Det är så en bra ledare agerar.
George Elokobi
Ytan bedrar ibland. För skulle man enbart titta på ytan skulle man inte för en sekund tro att Wolverhamptons vänsterback George Elokobi är en duktig fotbollsspelare. Snarare en steroid-fylld, uppumpad, men ganska snäll väktare.
Hans storlek fascinerar mig, han är i princip en replika av den kinesiska muren. Inte så lång, 175 cm, men 90 kg tung och 2 mil bred. Men om man tittar tillbaka på hans liv så är det förmodligen hans psykiska styrka som haft större påverkan på hans framgång.
När den fotbollstokige George – som givetvis avgudade Roger Milla – var 11 år miste han både sin far och farfar; och samma år reste hans mor till England för att plugga. Kvar i Kamerun, i Kumba, var George – förmodligen med ett rätt sargat psyke.
Men likt muskelbyggnad så kan ett psyke som bryts ner bli starkare i längden, människans försvar mot att inte drabbas lika hårt nästa gång. George Elokobi, till skillnad från författaren, blev en man tidigt.
2002, 16 år gammal, återförenades han med sin mor i England och snart i tio år har han varit bosatt i landet med ett Fish & Chips-beroende.
Under de första åren pluggade han samtidigt som han slet på regnindränkta planer, men efter ett tag tänkte han typ ”Äh, skit i plugget – jag är ju grym på fotboll och borde såklart satsa all min tid på det.”
Hans titanstarka vilja kombinerat med hans Vin Diesel-fysik och ok teknik har tagit honom till Wolverhampton där han nu under tre år har bildat en rätt mysig vänsterkant med Matt Jarvis – ja, de gånger George inte varit petad förstås – som bara har fina ord att säga om kamerunaren:
"I´ve learned to stay away from him in training- purely and simply because when he first came here, you found out very quickly how difficult an opponent he is. He´s brilliant - if you´re in front of him and the winger is running against him, you know he´s got a good chance of winning the battle."
Under helgens match mot Sunderland på Stadium of Light var det dock inte Jarvis (som spelade på högerkanten), utan den formtoppade, och av Chelseafans rätt hatade, Stephen Hunt som hjälpte honom på vänsterkanten.
Som vanligt när den kultförklarade Elokobi spelar så bjöds det även mot Sunderland på ett par taffliga försvarsingripanden och ett par trista Senderos-touchar på bollen, men det blev även ett mål. Ett viktigt mål.
Hans 3-1-nick innebar att Wolves stängde en match de, i princip, var tvungna att vinna. Nu ligger de på 40 poäng, en summa som en vanlig Premier League-säsong med god marginal hade garanterat dem ett nytt kontrakt, men som denna säsong inte alls på något sätt är en magisk 40-gräns.
Säsongens sista match är mot Blackburn – som också ligger på 40 poäng – och det kommer förmodligen bli en the Shining-spännande uppgörelse. På ett sätt ser man fram emot den, men på ett annat sätt erbjuder den enbart ångest.
På Molineux kommer publiken – ja, hos de som inte supit bort sitt känsloliv – vara Kings Speech-nervösa, men de har åtminstone en spelare vars vilja inte kommer att svika dem.
***
Premier League har ju denna, fantastisk underbara, säsong varit ett kaos på många sätt och vis. De säkra trepoängarna har lyst med sin frånvaro. Därför vore det löjligt att försöka tippa vilka lag som överlever.
Det man vet är att en hel del hjärtan, starka som svaga, kommer att knäckas en aning den 22 maj.
Ett förjävla ångestfyllt datum.
Ps. Hur har jag kunnat missa att skriva om Blackpool-Bolton? Och Man Citys efterlängtade titel? Och Uniteds darriga sista spik i kistan? Eller för den delen Darren Bents present åt den hjärtsvage Houllier? Och kanske borde man haft ett längre stycke om Spurs imponerande vinst på Anfield? Jävligt bra frågor...
