England
2018-05-23 12:30
Den spanske mannens motgift mot livet
Jag sitter på ett café och ser hur en medelålders man, jag tror han är spanjor, går upp och beställer en espresso och en äppelkaka, och jag märker att han försöker skämta till det lite med kassörskan. En del av hans skämt verkar gå hem, medan en del av dem bombar. Rejält.
Oscar Öberg
6 kommentarer
Jag upplever situationen som lite pinsam, men han verkar inte bry sig, han är liksom ”fine”, hans humör är lika gott ändå, och hans harmoniska reaktion, till i mitt tycke en ytterst trevande interaktion, känns på något sätt bra, för jag tror att det är så man måste attackera livet ibland. Inte bry sig för mycket.
Nu är det ju inte så att den egyptiska anfallaren Mohamed Salah är pinsam, men han har en egenskap som påminner om den spanske mannens, ni vet, den där ”jag-kanske-misslyckas-men-det-är-ok”-vibben. För få spelare dribblar lika mycket som Salah, och därför händer det att han tappar en del boll, men det känns som att det är ok. Han accepterar det. Och hans tränare och lagkamrater accepterar det, så han fortsätter.
Nu lyckas ju Salah en hel del också med sina dribblingar, vilket bidrog till att han blev årets spelare i Premier League, och som också gör honom till en potentiell matchvinnare nu på lördag i Champions League-finalen mot Real Madrid, men min tanke är att han inte hade varit lika lyckad om han inte varit så bekväm i sina misslyckanden. Om man studerar Salah, vilket man bör göra, är det som att varje gång han blir av med bollen så reagerar han helt neutralt, han tar ett alert skutt och bara fortsätter som om inget har hänt, som om allt det som skett tidigare nu är utraderat ur hans sinne.
På ett sätt är ju Salahs reaktion (eller icke-reaktion) väldigt buddhistisk. Det ser inte ut som att han sätter något värdeomdöme på sin prestation, typ som jag upplever att en Mesut Özil kan göra, vilket gör att han verkar frigöra en stor mängd energi som annars hade gått åt för att gräma sig. Buddha hade nog varit en gnutta imponerad (får annars en känsla av att Buddha är svårimpad) av att se ett av sina grundkoncept, det icke-dömande sinnet, praktiseras på en fotbollsplan, 2018, någonstans i det annars rätt dömande landet England.
Och jag tänker mig att vi alla skulle må bra av att attackera livet med den attityden, en där vår kritik mot oss själva byts ut mot en inre cheerleader som säger ”Gå och uttryck dig! Det är ok. Jag kommer inte att vara dömande”. För då kanske man når samma transparens som bara de största artisterna har uppnått, som en Henry Miller eller en Pablo Picasso (eller en Tomas Rosicky), de som i brist på inre blockader för vad de får göra, vågat pASSEra det nervösa tillståndet som vi vanliga människor försatts i på grund utav en överdriven rädsla för pinsamheter.
Sådan är den spanska mannen, han som omfamnar all världens ångest med ett starkt motgift – hans (kanske överdrivna?) självacceptans.
Nu är det ju inte så att den egyptiska anfallaren Mohamed Salah är pinsam, men han har en egenskap som påminner om den spanske mannens, ni vet, den där ”jag-kanske-misslyckas-men-det-är-ok”-vibben. För få spelare dribblar lika mycket som Salah, och därför händer det att han tappar en del boll, men det känns som att det är ok. Han accepterar det. Och hans tränare och lagkamrater accepterar det, så han fortsätter.
Nu lyckas ju Salah en hel del också med sina dribblingar, vilket bidrog till att han blev årets spelare i Premier League, och som också gör honom till en potentiell matchvinnare nu på lördag i Champions League-finalen mot Real Madrid, men min tanke är att han inte hade varit lika lyckad om han inte varit så bekväm i sina misslyckanden. Om man studerar Salah, vilket man bör göra, är det som att varje gång han blir av med bollen så reagerar han helt neutralt, han tar ett alert skutt och bara fortsätter som om inget har hänt, som om allt det som skett tidigare nu är utraderat ur hans sinne.
På ett sätt är ju Salahs reaktion (eller icke-reaktion) väldigt buddhistisk. Det ser inte ut som att han sätter något värdeomdöme på sin prestation, typ som jag upplever att en Mesut Özil kan göra, vilket gör att han verkar frigöra en stor mängd energi som annars hade gått åt för att gräma sig. Buddha hade nog varit en gnutta imponerad (får annars en känsla av att Buddha är svårimpad) av att se ett av sina grundkoncept, det icke-dömande sinnet, praktiseras på en fotbollsplan, 2018, någonstans i det annars rätt dömande landet England.
Och jag tänker mig att vi alla skulle må bra av att attackera livet med den attityden, en där vår kritik mot oss själva byts ut mot en inre cheerleader som säger ”Gå och uttryck dig! Det är ok. Jag kommer inte att vara dömande”. För då kanske man når samma transparens som bara de största artisterna har uppnått, som en Henry Miller eller en Pablo Picasso (eller en Tomas Rosicky), de som i brist på inre blockader för vad de får göra, vågat pASSEra det nervösa tillståndet som vi vanliga människor försatts i på grund utav en överdriven rädsla för pinsamheter.
Sådan är den spanska mannen, han som omfamnar all världens ångest med ett starkt motgift – hans (kanske överdrivna?) självacceptans.
