En del vatten har flutit under broarna sedan november 2025. För AIK-supporterns del har det handlat mycket om oklarheter och rena våndor. Mikkjal bort? Mikkjal kvar? Vem blir värvningsansvarig? Kan Saletros ersättas? Finns det pengar? Vilka unga spelare kan komma att ”ta klivet” i år?
En del av frågorna är besvarade och vissa lär det dröja ett tag innan vi vet svaren på. Silly-säsongen har väl - så här långt - inte varit särskilt kittlande och en kvalificerad gissning är att det inte kommer brisera några direkta bomber innan transferfönstret stänger. Sedan tävlingssäsongen inleddes har i alla fall jag förlikat mig med tanken att nu har vi nog ungefär den trupp vi kommer att ha.
Tunga centrala tapp (Saletros och Benkovic) har skapat oro och tagit ner förhoppningarna. Vi är nog många som känt att ersättarna (Mujanic och Cisse) har en del att bevisa innan vi vågar hoppas och tro för mycket. Dessutom måste nye tränaren José Riveiro ses som ett oskrivet kort.
Ifall de där inledande vinterträningsmatcherna ofta är trevande får man nog det här året beskriva dem som stapplande. Ett lag utan head coach tog sig an Degerfors och FC Flora från Tallin i Solna utan att något förhoppningsingivande kunde skönjas. När det sedan bar av till Spanien fanns i alla fall en tränare (Riveiro) men matchandet där nere - mot rätt beskedligt motstånd - gav inga segrar och känslan av förtvivlan var nog starkare än den av hopp när laget återvände hem för att börja tävla på riktigt.
Cupspelet inleddes hemma mot allsvenska nykomlingen Västerås och det var nog länge sen jag själv såg så pessimistiskt på en stundande allsvenska som jag gjorde efter att de 90 minuterna på Nationalarenan var avklarade. De nya AIK, 4-3-3-AIK, anfalls-AIK, possession-AIK eller vad vi ska kalla det såg ut som ett fett jävla luftslott. Förlusten var omöjlig att snacka bort efter en match där VSK varit bättre, mer homogent och initiativrikare än ett vilset och rätt ostrukturerat AIK.
Avancemanget från gruppen kändes väldigt avlägset. Sedan besegrades förvisso superettalaget Oddevold med 3-0 men vi ska vara ärliga och medge att siffrorna inte speglar matchbilden. Oddevold skapade väl så många lägen som AIK - inte sällan p g a att AIK’s försvarsspel såg osynkat ut vilket öppnade för omställningar. Ifall Oddevolds Hugo Engström haft något som ens liknade normal utdelning så hade han gjort två mål på AIK.
Tack vare två sena - inte helt logiska mål - kunde AIK gå in i gruppavslutningen med i alla fall an gnutta hopp. Kravet var ändå seger med minst två mål mot Häcken - ett lag AIK inte slagit i tävlingssammanhang på flera år - och inte ens det skulle räcka ifall VSK lyckades göra målkalas på avhängda Oddevold. Många AIK:are tvivlade på både laget och chansen till avancemang.
Så hände det vi knappt vågat hoppas på. Det tog 90 minuter att kastas från misstro och förtvivlan till hopp och framtidstro. Det jag såg igår var kanske det bästa jag sett AIK prestera sedan 2018. Plötsligt satt laget ihop, pressspelet var synkat, bolltempot högre och dessutom - passningarna gick fram.
Visst, Häcken var en man kort i drygt en halvlek men redan innan utvisningen var det AIK som tagit tag i taktpinnen och dikterade villkoren. Orosmoment fanns dock. Inga mål framåt före paus och Häcken var farliga när de stack upp. Det kändes ändå i luften att det skulle bli vinst. det som oroade var att det krävdes en tvåmålsseger.
AIK gav dock aldrig upp. Laget ångade på och gick verkligen för det och när det gav utdelning genom ett förhållandevis tidigt mål i andra halvlek tändes hoppet rejält. Givetvis höll vi på att sätta kaffet i vrångstrupen när Julius Lindberg var centimeter ifrån att förstöra festen men AIK darrade inte. Till slut rann det - ganska rättvist - iväg och plötsligt kändes allting lite positivare.
Självklart kan man inte dra för stora växlar på en match men det syntes tydligt att vi i lla fall har något på gång. I stort sett alla spelare var klasser bättre än vi sett tidigare på försäsongen. Hela laget såg helt plötsligt sammansatt ut och varenda individ verkade ha ett självförtroende som bara växte för varje minut.
När lagets sjävförtroende blir större är det ingenting mot vad som sker med supportrarna. Plötsligt är den där underbara hybrisen på intåg igen. Nu kör vi över Gais i kvarten och hinner av bara farten avfärda Malmö eller Mjällby i semifinalen. Sedan startar allsvenskan. Se upp Sverige - här kommer Gnaget!
