Jag får ibland höra en del ynkanden om i vi i vår Hammarby-redaktion på Svenska Fans bryr oss alldeles för lite om våra fantastiska damer, och jag kan delvis hålla med. De näst intill exempellösa framgångarna efter tillbakatåget till förstaligan, som också har genererat eko i Europa, har vi faktiskt inte uppmärksammat tillräckligt. Låt mig då för er alla ge lite perspektiv innan jag ger mig in på en försiktig analys av finalserien om två matcher.
Förresten, låt mig börja med det skrattretande beslutet av Svenska Fotbollsförbundet att göra damernas cupevenemang, som skall uppmärksammas och göras stort – så som Svenska Cupen faktiskt har blivit för herrarna – till något som jag tror saknar motstycke i hela världens avgöranden av det här slaget. Hur tänkte man? Var det rättvist? Satt man på samma möte och var det samma personer där det korrekt beslutades att herrarnas final skall spelar på neutral (nåja) arena? Ja, det var det. Och hur kunde man komma fram till något så fullständigt idiotiskt? Hade man, som tyvärr alldeles ofta inom demensvården, inhyrda konsulter, eller var man bara idioter? Misstanken är att det handlar om det senare. Det är fruktansvärt, och deprimerande. Avgå. Alla. Män som kvinnor i den styrelsen.
Vi i vår redaktion brinner för Hammarby. Vecka efter vecka, även under uppehåll, lägger vi ner timmar dygnet runt på detta engagemang. Vi gör det oavlönat eftersom vi älskar våra färger. Vi har jobb, pågående utbildningar, familjer, andra åtaganden, men vi håller stången, skapar fantastiska personliga relationer; vi ger helt enkelt blod för kärleken till ett lag, en klubb, en historia.
Personligen började jag aktivt att skriva för Hammarby 2007, då för officiella hemsidan. Det har varit en sådan resa att jag nästan blir avundsjuk på mig själv. Alla dessa möten med spelare, tränare, ansvariga inom organisationen, pressansvariga, SLO, materialare, matansvariga, för att inte tala om supportrar, och faktiskt ofta motsvarande i bortalag. Nästan 20 år. Vilket mirakel, att just jag – och min son Jonathan – fått denna ynnest. Tack, alla! Alltså har jag lite perspektiv, men jag kan inte påminna mig om att jag har omgetts av en sådan skvadron av medskribenter som det senaste året i vår redaktion. Med glädje och sorg, i både fram- och motgångar, stöttar vi varandra, och vi finns där och här för er andra grönvita landet runt, i stort allvar men också med en djävla humor, och den skrivande kvaliteten är bättre än vad jag någonsin har varit med om i Hammarby tidigare. Överens i detaljer måste vi inte vara, men detta önskar jag att ni kan ta till er, även om vi inte alltid räcker till.
Är vi i redaktionen stolta över våra damer – oavsett om det gäller elit eller akademi – bryr vi oss? Självklart är och gör vi det! En av våra redaktionsmedlemmar – den alldeles eminente Oliver Stokki – är med i damlagets tifogrupp och dessutom en fotograf som nu är landslagsklass. Vår ”chefredaktör” Göran Öberg styr skeppet med varsam hand på ett alldeles häpnadsväckande sätt. För ett par år sedan var det bara Göran och jag i redaktionen efter ett haveri, nu är vi, jag vet inte, 7-8, alla med alldeles egna skills. Och ändå, alltså, räcker vi inte till.
Ta nu inte detta som ett försvar för våra tillkortakommanden utan som en förklaring och en uppmaning: Vill någon komma till oss och få ett personligt decennium i rampljuset genom att lägga allt fokuser på just damerna, eller HTFF, eller akademierna: Välkommen!
FINAL!
När jag skriver ordet förälskad så menar jag det bokstavligen. På samma sätt som jag är förälskad i Townes Van Zandt, Gita Sereny, Ulf Lundell och Petter Lindgren är jag förälskad i vad vår evige Pablo Pinones-Arce med stab åstadkom som huvudtränare. Jag är förälskad i Arnos Smarasons intåg och Adrian von Heijnes strategi på samma sätt som jag är förälskad i Simon Sandström och resten av damernas fantastiska följe, och i kvinna efter kvinna som drar på sig Hammarbys tröja med stolthet. Som nämnde Lundell sjunger: ”När jag känner doften av äpplen på Södermalmstorg”. Så är våra damer för mig, lika starkt som herrarna. Dock aldrig saknade, eftersom de är här och nu.
Malmö FF:s regionskövlande hybridsatsning, och övriga, får ursäkta: Det är Sveriges bästa och i särklass mest intressanta lag som möts i den första av två finaler i Svenska Cupen på Nya Söderstadion i eftermiddag; inte för inte möts just dessa dessutom i nivå två av Europa-finaler inom kort. BK Häcken har, precis som det getingfärgade herrlaget, mycket tack vare ett rejält ekonomiskt inflöde från Gothia Cup, en imponerande talangutveckling och försäljningspotential. Inte för inte har förbundskapten, den genuine bajaren Tony Gustavsson uppmärksammat detta i den framtidsstrategi som ändå högst sannolikt kommer att bära till VM, liksom han har riktat tornsvaleögat på Hammarby. Hans blick är skarp, och nu ställs alltså dessa kombattanter mot varandra.
Sett över två matcher vill jag säga att det är jämn rakad armhåla, med liten fördel för laget från en ö i Sverige som faktiskt – med tanke på all industrikoppling – är naturskön och har ljuvliga salta bad och BRA färsk fisk och skaldjur till skillnad från Stockholm. Man imponerade stort ifjol, trots inledande vackel, och kommer vara att räkna med även i år – även om jag tror att det blir en del spelartapp under säsongen.
Apropå spelartapp är ju detta något som Hammarby drabbats av, även om det handlar om strategi. Att under ett par säsonger tappa nästan ett helt landslag – sett till nationaliteter – och Pablo Pinones Arce, ja, det kostade oss guldet ifjol. Lägg därtill det minst sagt kassa agerandet kring och hanterandet med Cathinka Tandberg, och inte minst en tränarturbulens som smakade illa, ja, det kostar. Starkt då att genast studsa tillbaka och givetvis vara kandidat till såväl serieseger som vinst om mindre än två timmar. BK Häcken har naturligtvis resurser att såra Hammarby med, men VI har ett alltmer samspelt kollektiv som verkligen har chansen!
FORZA
