England
2018-11-14 10:30
Det lila kortet
Dale Stephens är en rätt ordinär spelare, i alla fall om vår jämförelse är med andra Premier League-mittfältare, det är liksom inget särskilt med honom som sticker ut, men för Brighton & Hove Albion är han viktig, kanske en av deras viktigaste spelare, och kanske är han det för att han är den i Brighton som på tydligast sätt förkroppsligar tränarens Chris Hughtons pragmatiska fotbollsfilosofi.
Oscar Öberg
I lördags så fick han rött kort efter en vårdslös tackling på Cardiffs Greg Cunningham, en händelse som förändrade hela matchbilden (som ett rött kort oftast gör), och en händelse som fick mig att fundera över vad som gör att spelare får gula och röda kort, och om det finns något sätt att undvika dem.
Efter en stunds reflekterande kom jag fram till det finns ett kort som faktiskt skulle göra en skillnad, och det är det lila kortet. Det här kortet skulle fungera i ett förebyggande syfte. För både det gula och röda kortet är kort som visar på att spelaren har vidtagit en aktion, och konsekvensen av denna aktion blir ett kort. Det lila kortet skulle försöka få spelarna att undvika det gula och röda kortet, genom att domaren redan på ett tidigt stadie informerar spelaren om att deras mentalitet snart kommer att leda till en allvarligt regelvidrig aktion. Förstår ni? Inte? Då ska jag förklara.
Säg att Dale Stephens har vaknat upp på fel sida. Det är något i hans mage som känns olustigt, den känns låst, hans drömmar har handlat om hur han tappar sin mittfältsplats till Yves Bissouma och plötsligt blir en betydelselös bänkspelare med bristande motivation, vilket gjort att hela hans väsen känns nervös. Så då han går ut på planen för att spela match är han i ett instabilt mentalt tillstånd. Det är här den nya teknologin kommer in. Via biometriska sensorer kommer en domare vid sidan av plan att kunna se om Stephens är ovanligt irriterad (att han har ett högt blodtryck, och en kraftigt ökad aktivitet i amygdala), och sedan meddela detta till huvuddomaren, som i sin tur sedan ger ett lika kort till Stephens: lite som att visa att det här mentala tillståndet kommer att leda till att du får ett gult alternativt rött kort relativt snart, så det är bäst att du andras djupt ett par gånger, och försöker hitta någon slags av inre harmoni innan det är för sent.
För är det inte så att vi ibland behöver en påminnelse då vi är på väg in i ett sämre mentalt tillstånd, att vi på något sätt behöver en varning innan det sämre tillståndet får oss att agera på ett sätt som vi egentligen inte skulle vilja. Det kan hända på jobbet då vår förväntasbild av en vecka plötsligt går i kras eller när vi råkar köpa en gardin på nätet från Jotex och gardinen är sönder då man hämtar ut den och deras kundservice vägrar att vara behjälpliga (detta kan ha hänt på riktigt), eller när vi som Stephens blir besvikna på att vi gör en dålig bolltouch, egentligen inga stora grejer, men nog stora för att ibland, om vi inte på ett tidigt stadie uppmärksammar känslan, skapa en irritation som kan hålla i sig flera timmar och göra vår kommunikation mycket sämre med nära och kära alternativt får oss att vårdslöst tackla någon.
Det går såklart att argumentera för att en bra domare, en som är oerhört medveten om de olika spelarnas mentala tillstånd och ständigt för en kommunikation med dem, kan uppfylla en del av det lila kortets syfte. Men att en domare har koll på 22 spelares mentala tillstånd, och dessutom har den emotionella intelligensen att kommunicera detta med spelare som är på väg in ett slags av road-rage-tillstånd, är kanske mycket att begära, och kanske onödigt, när den moderna teknologin kan ge oss data som är mycket mer precis och användbar än den data som enbart domaren besitter.
Hursomhelst, då jag skriver detta är jag lite halvliggande i soffan, vilket inte är en sådär jättebra ställning för ländryggen. Det värker lite, grinigheten smyger sig på mig: jag känner att jag är på vippen att skriva något emotionellt och kritiskt om allt och alla; osmakliga formuleringar och drastiska slutsatser. Så innan jag kommer till den punkten så ger jag mig själv nu ett lila kort, andas ett par gånger, tar en paus, och förhoppningsvis hittar jag den inre harmoni som Dale Stephens aldrig riktigt hittade i lördags.
Efter en stunds reflekterande kom jag fram till det finns ett kort som faktiskt skulle göra en skillnad, och det är det lila kortet. Det här kortet skulle fungera i ett förebyggande syfte. För både det gula och röda kortet är kort som visar på att spelaren har vidtagit en aktion, och konsekvensen av denna aktion blir ett kort. Det lila kortet skulle försöka få spelarna att undvika det gula och röda kortet, genom att domaren redan på ett tidigt stadie informerar spelaren om att deras mentalitet snart kommer att leda till en allvarligt regelvidrig aktion. Förstår ni? Inte? Då ska jag förklara.
Säg att Dale Stephens har vaknat upp på fel sida. Det är något i hans mage som känns olustigt, den känns låst, hans drömmar har handlat om hur han tappar sin mittfältsplats till Yves Bissouma och plötsligt blir en betydelselös bänkspelare med bristande motivation, vilket gjort att hela hans väsen känns nervös. Så då han går ut på planen för att spela match är han i ett instabilt mentalt tillstånd. Det är här den nya teknologin kommer in. Via biometriska sensorer kommer en domare vid sidan av plan att kunna se om Stephens är ovanligt irriterad (att han har ett högt blodtryck, och en kraftigt ökad aktivitet i amygdala), och sedan meddela detta till huvuddomaren, som i sin tur sedan ger ett lika kort till Stephens: lite som att visa att det här mentala tillståndet kommer att leda till att du får ett gult alternativt rött kort relativt snart, så det är bäst att du andras djupt ett par gånger, och försöker hitta någon slags av inre harmoni innan det är för sent.
För är det inte så att vi ibland behöver en påminnelse då vi är på väg in i ett sämre mentalt tillstånd, att vi på något sätt behöver en varning innan det sämre tillståndet får oss att agera på ett sätt som vi egentligen inte skulle vilja. Det kan hända på jobbet då vår förväntasbild av en vecka plötsligt går i kras eller när vi råkar köpa en gardin på nätet från Jotex och gardinen är sönder då man hämtar ut den och deras kundservice vägrar att vara behjälpliga (detta kan ha hänt på riktigt), eller när vi som Stephens blir besvikna på att vi gör en dålig bolltouch, egentligen inga stora grejer, men nog stora för att ibland, om vi inte på ett tidigt stadie uppmärksammar känslan, skapa en irritation som kan hålla i sig flera timmar och göra vår kommunikation mycket sämre med nära och kära alternativt får oss att vårdslöst tackla någon.
Det går såklart att argumentera för att en bra domare, en som är oerhört medveten om de olika spelarnas mentala tillstånd och ständigt för en kommunikation med dem, kan uppfylla en del av det lila kortets syfte. Men att en domare har koll på 22 spelares mentala tillstånd, och dessutom har den emotionella intelligensen att kommunicera detta med spelare som är på väg in ett slags av road-rage-tillstånd, är kanske mycket att begära, och kanske onödigt, när den moderna teknologin kan ge oss data som är mycket mer precis och användbar än den data som enbart domaren besitter.
Hursomhelst, då jag skriver detta är jag lite halvliggande i soffan, vilket inte är en sådär jättebra ställning för ländryggen. Det värker lite, grinigheten smyger sig på mig: jag känner att jag är på vippen att skriva något emotionellt och kritiskt om allt och alla; osmakliga formuleringar och drastiska slutsatser. Så innan jag kommer till den punkten så ger jag mig själv nu ett lila kort, andas ett par gånger, tar en paus, och förhoppningsvis hittar jag den inre harmoni som Dale Stephens aldrig riktigt hittade i lördags.
