Jag gick in matchen mot Ukraina med försiktiga förhoppningar om ett landslag som kunde resa sig från de katastrofala prestationer vi fick se i höstas. Dessutom skulle jag se matchen tillsammans med hundratals fans live på Annexets matchvisning, ett hyfsat alternativ till att själv vara nere i Valencia. Men väl inne på arenan fick mitt engagemang sig en rejäl törn innan matchen ens börjat. Jag har svårt för forcerade försök att skapa en inramning, och när arrangörerna försökte driva på engagemang bland publiken med lite gamla VM-låtar märktes det dessvärre ganska snabbt att många gäster inte var överdrivet sugna på sambarörelser till melodin av Pitbulls "We Are One" från 2014. En arrangörsvärd stod i hörnet och försökte också uppmuntra andra genom att vifta en ukrainsk flagga till K'naans "Wavin' Flag" men han fick inte många med sig. Tough crowd. Mig inkluderat.
Dominant Sverige
Nåväl. Matchen i sig var till stor del dominant av det för dagen helblåa Sverige. Man var aggressiva i både press och djupare försvarsspel. Dessutom höll man sig kompakta när man inte hade bollen, en sällsynt syn i den svenska landslagsfotbollen det senaste året. Man lät inte ukrainarna vända med bollen och trots att man tappade lite kommando direkt efter ledningsmålet höll man tätt i stort sett hela matchen. En miss här och där i markeringsspelet utraderades snabbt av ett ihärdigt hemjobb från mittfältarna.
Utöver uppenbara Viktor Gyökeres tycker jag Yasin Ayari var duktig på det svenska mittfältet. Ett snäpp vassare tekniskt och lite snabbare med bollen än vissa av sina lagkamrater. En stor match också för Kristoffer Nordfeldt. Han gör ett par ganska väntade räddningar, men står också för en fin assist. Han släppte in ett mål till slut, men det kan vi kosta på oss. Jag tyckte även att Sverige anföll bra på ena sidan av planen i syfte att öppna upp ytor på den andra kanten – i många fall vänsterkanten. Detta gjorde att Gabriel Gudmundsson hade enorma ytor att löpa in på och nog förtjänade han ett mål eller assist till slut.
Okej då, Viktor. Du vinner. Jag har hopp igen.
Du vinner, Viktor
Popcornbägare och plastiga ölglas ligger utspritt längs golvet på Annexet efter att matchen blåsts av. Utanför arenan ekar musiken från efterfesten som fortfarande pågår innanför väggarna, men arenatorget som vanligtvis slukar tusentals gapar nu tomt och kallt. Nere i Spanien har Sverige tagit det näst sista steget mot sommarens VM-slutspel i Nordamerika. Nu väntar Polen i Solna på tisdag och hoppet brinner starkare än tidigare. Precis när jag trodde att jag borde släppa hoppet, så drar Gyökeres tillbaka mig in i det optimistiska lägret. Du vinner, Viktor. Jag tar också på mig masken.
