England
2018-05-30 11:30
En Arsenalsupporters försök till självinsikt
Jag läser en del böcker om terapi, och en viktig del av att vara mentalt hälsosam är enligt många av böckerna att vara ärlig med hur man känner för olika saker, att man inte dömer tankar som rent logiskt känns "felaktiga", utan accepterar att de finns där.
Oscar Öberg
4 kommentarer
Med den information i bakhuvudet tänkte jag göra ett experiment: jag tänkte försöka se vad som händer då man söker en djupare form av självinsikt, och jag tänkte göra det genom att göra en mängd påståenden om olika känslor angående mitt supporterskap som jag går runt och bär på. Men eftersom jag är människa, och därför har haft miljoner av tankar och reaktioner som pASSErat min kropp under mitt liv, så har jag behövt sålla en del, jag har behövt välja ut en liten mängd av en mycket större mängd tankar som jag har runt mitt Arsenal. Hursomhelst, låt oss börja.
Jag tittar ibland på konkurrenters fans-forum för att se hur de reagerar på förluster (kanske för att få mig att komma ihåg att det inte bara är Arsenals fans som upplever frustration under en säsong).
Jag höll på Real Madrid mot Liverpool (inte för att Real på något sätt är ett mer sympatiskt lag i mina ögon, på många sätt tvärtom, utan för att det bara är så).
Jag har inte riktigt kommit underund med hur jag känner för Wengers avgång och Emerys tillträde (för som Arsenal-fans har man inte riktigt gått igenom denna byte-av-tränar-process de senaste decennierna, så en sådan som mig har inte riktigt förstått vad det emotionellt kan innebära, vilket gör att jag känslomässigt är lite vilsen just nu).
Jag reagerade oväntat starkt, kanske så att jag till och med var lite irriterad, på att Jack Wilshere inte blev uttagen till VM (och inte enbart för att jag på ett förmodligen partiskt sätt anser att han var värd en plats, utan kanske mer för att det är ännu ett bevis på att Arsenal haft en tuff säsong).
Jag säger ofta ”vi” om Arsenal (och kan ogilla den skepticism bland "vanligt" folk som finns till min ”vi-relation” till Arsenal).
Jag är nogrann med att påminna mig själv med jämna mellanrum det märkliga i att vara djupt engagerad i ett främmande lags aktivitet vars utgång jag har noll påverkan på (för det blir konstigt då jag glömmer bort det faktumet).
Jag vet att det var länge sedan, och jag vet att han har sagt förlåt, men det förändrar ändå inte min känsla av ogillande för Ryan Shawcross som funnits sedan han tacklade sönder Aaron Ramsey (även trots att det går att argumentera att Shawcross lidit mer av händelsen än Ramsey, såklart inte fysiskt, men psykologiskt).
Jag är känslig för kommentarer om Arsenals oförmåga att vinna titlar och deras brist på karaktär (speciellt om kommentaren kommer från en halvtjock ex-spelare, som Paul Merson, som uppenbarligen inte har någon karaktär).
Jag föredrar att se Arsenal-matcher hemma med vänner som alternativt håller på Arsenal eller som har djup förståelse och empati för vad det innebär att vara en supporter (på en pub eller ett café kan jag nämligen stöta på människor som inte riktigt förstår spelet, de som tar matchens utgång med en klackspark, och som högljutt redogör sina slarviga analyser, vilket gör det omöjligt för mig att njuta av matchen).
Ser jag matchen själv slår jag ofta av ljudet (det gör mig mindre nervös, och det blir dessutom en mer objektiv upplevelse då jag ej färgas av publiken eller kommentatorerna och deras tankar).
Under matcher har jag ett par sekvenser som får mig att avreagera mig kvickt på soffan: 1. Om Aaron Ramsey slår en till synes enkel passning helt fel eller 2. Om Mesut Özil försöker göra en trött dribbling på egen planhalva, blir av med bollen, och sedan tittar uppgivet mot domaren i tron om att han borde ha fått en frispark (det finns såklart ett par andra situationer som jag inte direkt uppskattar, typ som då Granit Xhaka blir av med bollen på grund utav en klumpig och långsam bollmottagning nära straffområdet eller när Calum Chambers får för sig att han är Andrea Pirlo i uppspelsfasen).
Jag hatar att skylla ifrån mig, men jag tror ofta att resten av världen har kommit överens om att reta Arsenal genom att få alla domare att ge små subtila fördelar åt motståndarlaget (vilket kan tyckas långsökt, men är en ärlig känsla jag går runt och bär på).
Ger upp på förhand, vilket medför en slags av apati, då vi möter lag som Barcelona och Bayern München (vilket som tur inte händer nuförtiden eftersom vi på senare år fått för oss att undvika Champions League).
Ger inte upp på förhand, men har en olustig känsla i kroppen, då vi möter lag som Tottenham, Liverpool och Manchester City (då intesivt pressande lag med skickliga kontringsspelare lätt har potential att göra 5-6 mål på oss om de är effektiva).
Läser varje intervju som kommer upp på Arsenals officiella hemsida (och har därför en så pass utvecklad förståelse för de olika Arsenal-spelarnas psykologi, så jag i princip kan förutspå deras fortsatta livsöden).
Jag känner inte samma tillhörighet med Arsenal då vi spelar i vårt bortaställ (och den bristen på intimitet gör att jag får en dålig känsla överlag då vi inte har våra röda och vita dräkter. Att vi den senate tiden desssutom varit mycket sämre på bortaplan förstärker bara den känslan).
Jag gillar det faktumet att vi har vunnit ligan obesegrade (och använder det ofta som argument då jag blir lite defensiv i en konversation om Arsenals storhet).
Jag är alltså något som kan verka underligt för somliga: jag är en supporter, en fotbollssupporter, med allt vad det innebär.
Jag tittar ibland på konkurrenters fans-forum för att se hur de reagerar på förluster (kanske för att få mig att komma ihåg att det inte bara är Arsenals fans som upplever frustration under en säsong).
Jag höll på Real Madrid mot Liverpool (inte för att Real på något sätt är ett mer sympatiskt lag i mina ögon, på många sätt tvärtom, utan för att det bara är så).
Jag har inte riktigt kommit underund med hur jag känner för Wengers avgång och Emerys tillträde (för som Arsenal-fans har man inte riktigt gått igenom denna byte-av-tränar-process de senaste decennierna, så en sådan som mig har inte riktigt förstått vad det emotionellt kan innebära, vilket gör att jag känslomässigt är lite vilsen just nu).
Jag reagerade oväntat starkt, kanske så att jag till och med var lite irriterad, på att Jack Wilshere inte blev uttagen till VM (och inte enbart för att jag på ett förmodligen partiskt sätt anser att han var värd en plats, utan kanske mer för att det är ännu ett bevis på att Arsenal haft en tuff säsong).
Jag säger ofta ”vi” om Arsenal (och kan ogilla den skepticism bland "vanligt" folk som finns till min ”vi-relation” till Arsenal).
Jag är nogrann med att påminna mig själv med jämna mellanrum det märkliga i att vara djupt engagerad i ett främmande lags aktivitet vars utgång jag har noll påverkan på (för det blir konstigt då jag glömmer bort det faktumet).
Jag vet att det var länge sedan, och jag vet att han har sagt förlåt, men det förändrar ändå inte min känsla av ogillande för Ryan Shawcross som funnits sedan han tacklade sönder Aaron Ramsey (även trots att det går att argumentera att Shawcross lidit mer av händelsen än Ramsey, såklart inte fysiskt, men psykologiskt).
Jag är känslig för kommentarer om Arsenals oförmåga att vinna titlar och deras brist på karaktär (speciellt om kommentaren kommer från en halvtjock ex-spelare, som Paul Merson, som uppenbarligen inte har någon karaktär).
Jag föredrar att se Arsenal-matcher hemma med vänner som alternativt håller på Arsenal eller som har djup förståelse och empati för vad det innebär att vara en supporter (på en pub eller ett café kan jag nämligen stöta på människor som inte riktigt förstår spelet, de som tar matchens utgång med en klackspark, och som högljutt redogör sina slarviga analyser, vilket gör det omöjligt för mig att njuta av matchen).
Ser jag matchen själv slår jag ofta av ljudet (det gör mig mindre nervös, och det blir dessutom en mer objektiv upplevelse då jag ej färgas av publiken eller kommentatorerna och deras tankar).
Under matcher har jag ett par sekvenser som får mig att avreagera mig kvickt på soffan: 1. Om Aaron Ramsey slår en till synes enkel passning helt fel eller 2. Om Mesut Özil försöker göra en trött dribbling på egen planhalva, blir av med bollen, och sedan tittar uppgivet mot domaren i tron om att han borde ha fått en frispark (det finns såklart ett par andra situationer som jag inte direkt uppskattar, typ som då Granit Xhaka blir av med bollen på grund utav en klumpig och långsam bollmottagning nära straffområdet eller när Calum Chambers får för sig att han är Andrea Pirlo i uppspelsfasen).
Jag hatar att skylla ifrån mig, men jag tror ofta att resten av världen har kommit överens om att reta Arsenal genom att få alla domare att ge små subtila fördelar åt motståndarlaget (vilket kan tyckas långsökt, men är en ärlig känsla jag går runt och bär på).
Ger upp på förhand, vilket medför en slags av apati, då vi möter lag som Barcelona och Bayern München (vilket som tur inte händer nuförtiden eftersom vi på senare år fått för oss att undvika Champions League).
Ger inte upp på förhand, men har en olustig känsla i kroppen, då vi möter lag som Tottenham, Liverpool och Manchester City (då intesivt pressande lag med skickliga kontringsspelare lätt har potential att göra 5-6 mål på oss om de är effektiva).
Läser varje intervju som kommer upp på Arsenals officiella hemsida (och har därför en så pass utvecklad förståelse för de olika Arsenal-spelarnas psykologi, så jag i princip kan förutspå deras fortsatta livsöden).
Jag känner inte samma tillhörighet med Arsenal då vi spelar i vårt bortaställ (och den bristen på intimitet gör att jag får en dålig känsla överlag då vi inte har våra röda och vita dräkter. Att vi den senate tiden desssutom varit mycket sämre på bortaplan förstärker bara den känslan).
Jag gillar det faktumet att vi har vunnit ligan obesegrade (och använder det ofta som argument då jag blir lite defensiv i en konversation om Arsenals storhet).
Jag är alltså något som kan verka underligt för somliga: jag är en supporter, en fotbollssupporter, med allt vad det innebär.
