England
2018-04-04 11:30
Henrikh Mkhitaryans känsliga ögon
Egentligen borde man inte behöva bry sig om vädret. Det borde vara så att då man går utanför sin dörr slipper att reflektera över om det kändes skönt eller obehagligt, men vi lever i Sverige, och ofta är det kallt här. En del svenskar påverkas inget av det faktumet, jag påverkas tyvärr en del. Kyla är som en tvångströja på min kropp, den hindrar mig från att röra mig fritt, och jag känner mig ibland som en otajmad Calum Chambers när jag går utanför dörren och möter den ödesdigra vinterluften.
Oscar Öberg
3 kommentarer
Ett exempel. Sporten är tennis. Skådeplatsen är Nydalas grusbanor i min hemstad Umeå. Året är typ 1996. Det är sommar. Jag ska i en av de första omgångarna av Norrländska Mästerskapen möta min stora nemesis i tennisvärlden: den jämnårige Arvid Puranen, en emotionellt stabil slitvarg som är lite lik Björn Borg i sitt sätt att agera på planen. Jag är mer lik John McEnroe eller Ilie Nastase. Temperamentsfull, men helt klart sexigare i min spelstil. De två tidigare mötena har jag vunnit, men de har båda gått till skiljeset, och ena matchen pågick i närmare 4 timmar efter att vi har behövt byta domare två gånger. Vi ogillar varandra. Det syns för den uppmärksamme åskådaren.
Med de två tidigare vinsterna i bagaget går jag in på planen med en rätt tydlig swag (tänk Marko Arnautovic och dra bort 25%). Uppvärmningen känns bra. Slagen sitter. Bra rull på forehanden. Men efter den andra bollen i matchen händer det som inte får hända. Det börjar blåsa. Det blir kallt. Och plötsligt sker en omvandling inom mig, jag går från att vara Arnautovic junior till en varelse som inte vill existera på den platsen där jag är. På andra sidan nätet sker en totalt motsatt reaktion. Arvid växer av det dåliga vädret. Han gör en Gandalf, och går från att vara Arvid den grå till att bli Arvid den vita, och trots att bara ett par poäng är spelade förstår alla som bevittnar matchen, inklusive både jag och han, att matchen ändå är avgjord. Det slutar 6-2 6-1 till Arvid.
Jag är en människa, och det jag känner borde inte vara helt främmande för andra människor. Med andra ord, en del professionella fotbollsspelare kanske kan känna igen sig i mina reaktioner i exemplet ovan. Ett känsligt geni som Henrikh Mkhitaryan skulle jag gissa har en sämre känsla i kroppen inför en frostig januarimatch än en före detta fabriksarbetare som Jamie Vardy, i alla fall är det vad min spontana (och eventuellt slarviga) logik säger.
Jag tänker mig alltså att man skulle kunna bygga upp en fotbollstrupp utifrån vilken tid på året det är i länder med tydliga årstidskiftningar. Till exempel, kanske ska man ge den unge Leroy Sané en tre veckors semester från den engelska vinter typ någon gång i januari då fotbollsplanerna i England är som mest svårspelade, och då hans tekniska förmåga får som minst utslag, för att värma upp sig på sydligare breddgrader. Och kanske är man inte i riktigt lika stort behov av skotten Andy Robertson under de, ur ett klimatperspektiv, bättre månaderna i England då hans mentala styrka och energi inte ger samma utslag då som det kan göra en kylig kväll i Huddersfield. Kanske bör man säga till Robertson att han inte behöver bry sig om att vara redo för spel innan oktober och därmed ge honom lite extra sommarledigt? Man använder alltså dessa spelare under de perioder då de förmodligen kan vara som mest effektiva, och sedan vilar man dem från matcher då deras effektivitet är lägre (ungefär på samma sätt som att Roger Federer vilar från grussäsongen i tennis och därmed kan vara mer redo både mentalt och fysiskt för grässongen som passar hans spelstil bättre).
En hel del managers i England är redan medvetna om kylans problematik och utnyttjar pauser i spelschemat för att åka utomlands med hela laget, men man vågar inte riktigt löpa linan ut och ge lite mer sköra spelare en längre ledighet när de förmodligen skulle behöva det. Det kanske finns en rädsla för vad de andra spelarna skulle tycka om särbehandlingen? Det kanske är så att man faktiskt har en för tunn trupp för att det ska gå? Eller att man inte ens har lekt med tanken? Men för att få ut maximalt ur en trupp så tror jag att man skulle kunna utnyttja denna säsongsindelning av spelare mer, att göra vissa spelare redo mentalt för olika delar av säsongen, då det är svårt att vara alert och hungrig en hel säsong.
Denna reflektion har kommit till mig i en tid då vinter börjar gå över till vår här i Stockholm, då jag kan se på människor som haft det svårt under vintern att de börjar skina upp igen, deras personligheter behöver ljuset, för när ljuset strömmar in i dem så kan det även strömma ut ur dem, de kan bli hela. När det händer, så tänker jag även på Henrikh Mkhitaryan, på hans känsliga ögon, och hur han förändras då han spelar i sol och värme, hur han agerar de dagar på året då mörkret i honom inte längre är där, och han är fri att vara den där människan som han helst vill vara, den som är effektiv och i perfekt harmoni för att utföra det jobb som han tilldelas. Just nu, i början av april, är han nästan där.
Med de två tidigare vinsterna i bagaget går jag in på planen med en rätt tydlig swag (tänk Marko Arnautovic och dra bort 25%). Uppvärmningen känns bra. Slagen sitter. Bra rull på forehanden. Men efter den andra bollen i matchen händer det som inte får hända. Det börjar blåsa. Det blir kallt. Och plötsligt sker en omvandling inom mig, jag går från att vara Arnautovic junior till en varelse som inte vill existera på den platsen där jag är. På andra sidan nätet sker en totalt motsatt reaktion. Arvid växer av det dåliga vädret. Han gör en Gandalf, och går från att vara Arvid den grå till att bli Arvid den vita, och trots att bara ett par poäng är spelade förstår alla som bevittnar matchen, inklusive både jag och han, att matchen ändå är avgjord. Det slutar 6-2 6-1 till Arvid.
Jag är en människa, och det jag känner borde inte vara helt främmande för andra människor. Med andra ord, en del professionella fotbollsspelare kanske kan känna igen sig i mina reaktioner i exemplet ovan. Ett känsligt geni som Henrikh Mkhitaryan skulle jag gissa har en sämre känsla i kroppen inför en frostig januarimatch än en före detta fabriksarbetare som Jamie Vardy, i alla fall är det vad min spontana (och eventuellt slarviga) logik säger.
Jag tänker mig alltså att man skulle kunna bygga upp en fotbollstrupp utifrån vilken tid på året det är i länder med tydliga årstidskiftningar. Till exempel, kanske ska man ge den unge Leroy Sané en tre veckors semester från den engelska vinter typ någon gång i januari då fotbollsplanerna i England är som mest svårspelade, och då hans tekniska förmåga får som minst utslag, för att värma upp sig på sydligare breddgrader. Och kanske är man inte i riktigt lika stort behov av skotten Andy Robertson under de, ur ett klimatperspektiv, bättre månaderna i England då hans mentala styrka och energi inte ger samma utslag då som det kan göra en kylig kväll i Huddersfield. Kanske bör man säga till Robertson att han inte behöver bry sig om att vara redo för spel innan oktober och därmed ge honom lite extra sommarledigt? Man använder alltså dessa spelare under de perioder då de förmodligen kan vara som mest effektiva, och sedan vilar man dem från matcher då deras effektivitet är lägre (ungefär på samma sätt som att Roger Federer vilar från grussäsongen i tennis och därmed kan vara mer redo både mentalt och fysiskt för grässongen som passar hans spelstil bättre).
En hel del managers i England är redan medvetna om kylans problematik och utnyttjar pauser i spelschemat för att åka utomlands med hela laget, men man vågar inte riktigt löpa linan ut och ge lite mer sköra spelare en längre ledighet när de förmodligen skulle behöva det. Det kanske finns en rädsla för vad de andra spelarna skulle tycka om särbehandlingen? Det kanske är så att man faktiskt har en för tunn trupp för att det ska gå? Eller att man inte ens har lekt med tanken? Men för att få ut maximalt ur en trupp så tror jag att man skulle kunna utnyttja denna säsongsindelning av spelare mer, att göra vissa spelare redo mentalt för olika delar av säsongen, då det är svårt att vara alert och hungrig en hel säsong.
Denna reflektion har kommit till mig i en tid då vinter börjar gå över till vår här i Stockholm, då jag kan se på människor som haft det svårt under vintern att de börjar skina upp igen, deras personligheter behöver ljuset, för när ljuset strömmar in i dem så kan det även strömma ut ur dem, de kan bli hela. När det händer, så tänker jag även på Henrikh Mkhitaryan, på hans känsliga ögon, och hur han förändras då han spelar i sol och värme, hur han agerar de dagar på året då mörkret i honom inte längre är där, och han är fri att vara den där människan som han helst vill vara, den som är effektiv och i perfekt harmoni för att utföra det jobb som han tilldelas. Just nu, i början av april, är han nästan där.
