England
2018-05-17 11:30
Juan Mata och Kim Källströms smarta knep
Varje dags samlas miljoner av människor på Reddit, internetsidan som är en plattform, ett globalt forum, där alla har en plats: det finns nästan en subreddit, det vill säga, en egen avdelning, för alla intressen, allt från intrikata religiösa diskussioner till de senaste nyheterna om den briljanta tv-serien ”Curb Your Enthusiasm”.
Oscar Öberg
Inte helt oväntat så råkar jag ibland snubbla in på Arsenals subreddit, där ”Gunners” från hela världen samlas för att diskutera aktuella och intressanta (och såklart ointressanta) saker, och det var just på denna subreddit, en sommardag 2016, en användare vid namn Zhongda lade upp en text om Kim Källström: den lågmälda svenske mittfältaren som under ganska speciella omständigheter var utlånad till Arsenal under våren 2014. Källström hade nämligen tidigare under sommaren 2016 varit värd för Sommar i P1, och under den timmen berättade Källström bland annat om sin turbulenta tid i Arsenal, och det var dessa tankegångar som Zhongda översatte till engelska i hopp om att ett par Arsenal-supporter skulle tycka att det var intressant läsning. Han (hon?) hade fel. ALLA Arsenal-supporters tyckte att det var intressant läsning. Översättningen (den som ni hittar här, och den som jag nedan har förkortat och översatt till originalspråket), gick viralt:
”Jag ser ut som en pojke när jag gör över gräsmattan med bollen under armen: välansad sidbena, ren röd tröja med vita ärmar och en guldig kanon som emblem på bröstet. Jag är en man över 30 år gammal, mitt i en pojkes dröm. Det är straffläggning i semifinalen av engelska cupen, the FA-cup, mot Wigan med 82 000 personer på Wembley Stadiums läktare, varav 50 000 håller på oss. Det är högljudda och svultna fans som hungrar efter en stor titel. De har inte vunnit något på nio år, vilket är en evighet för en klubb som anses som en av världens mäktigaste, med de trognaste supportrarna som kallas ”Gooners”, som syftar på klubbens smeknamn, ”the Gunners”, kanonerna. Jag har på märkliga och oväntade omvägar kommit till storklubben Arsenal i norra London. Väl i straffområdet böjer jag mig ner med raka ben och lägger bollen på den vita punkten. Kastar en blick upp mot målvakten. Har redan bestämt mig var jag ska skjuta. Försöker att inte le. Stunden har kommit till mig: jag är här, mitt i klubbens latinska motto, Victoria Concordia Crescit, seger växer ur harmoni. Känner att jag ler lite ändå. Jag har inte ens spelat en halvtimme sammanlagt för Arsenal. Debuterade mot Swansea i elva minuter, och är nu inbytt i förlängningen när det skulle avgöras. En kvart av ett fotbollsliv som förändrade min historia.”
”Nu ska jag bara backa bak och ta ut rätt ansats. Springa fram och dra dit bollen hårt och högt till vänster. Bara göra som jag brukar. Det jag kan och alltid har gjort. Jag har gjort det tusentals gånger, och det finns ingen nervositet. Jag springer fram, klipper till. Målvakten chansar med att kasta sig åt fel håll, fast min kropp har tagit över och bestämmer utan min hjärnas vetskap om att bollen ska sitta lågt till höger. Alltså motsatsen mot vad jag själv bestämt. När jag ser straffen på Youtube, kommer hela känslan tillbaka, lugnet, och lyckan, men jag förbluffas över var bollen hamnar. Bollen sitter nere till mitt vänster, alltså tvärtemot vad jag mindes. Jag var fast besluten att skjuta uppe till vänster, men jag trodde jag satte den nere till höger, vilket nu visar sig vara nere till vänster. Förvirringen är fullständig, men bollen är fortfarande i mål. Vi vann sen även finalen, och hyllades stort av över 200 000 jublande supportrar i solskenet på gator och torg. Även om min insats var ringa i klubbens 120 år historia, var det en höjdpunkt för mig. Mitt livs kvart. Och det visar sig att jag inte kom ihåg vad jag gjorde. Var va jag när jag skulle avgöra? Trans. Chock. Extas. Koma. Nervsammanbrott. Kalla det vad du vill. Det enda jag med säkerhet vet är att idrott och fotboll är större än allt som går att begripa. Det är därför vi älskar sport, för att vi inte kan förstå den. Så länge den straffen fortsätter att gå i mål varje repris, så stämmer min upplevelse, för den är min. Det är jag säker på.”
Jag hade lyssnat på just dessa ord, jag hade verkligen känt Källströms känsla då han målade upp den där semifinal-dagen i FA-cupen, så jag visste att det fanns ett värde i det han sa, men aldrig riktigt reflekterat över att det var exakt de här orden som majoriteten av fotbollsfans behövde höra. De behövde att få höra att det fanns åtminstone en spelare som brydde sig lika mycket som dem att få vinna viktiga matcher. En av kommentarerna på Reddit var: ”Det faktum att det betyder lika mycket för honom som det gjorde för oss gör mig väldigt lycklig.”, och en annan ”Otroligt läsning, och fantastiskt att han verkligen värdesätter detta ögonblick också, och att det betydde mycket för honom.”
För ofta händer det att vi har en slags distans till spelarna, mycket på grund utav att det inte finns någon bra relation mellan media och spelare. För media, och detta får man ha empati för eftersom det är deras yrke, vill sälja: de vill få människor att snabbt skapa ett intresse för nyheten, de har (vissa mer än andra) en agenda när de intervjuar en spelare. Det gör att det i grunden inte finns någon trygghet för spelaren att uttrycka sig fritt, vilket medför rätt tråkiga och känslomässigt fattiga svar, som i sin tur medför en ökad distans till supportrarna när de sedan lyssnar/läser intervjuer. Till viss del kan Instagram, Facebook och Twitter hjälpa spelarna att föra ut sina åsikter till fansen, men det är ofta rätt ytliga budskap som de uttrycker på dessa plattformar då dessa sociala medier är mer fokuserade på korta och snabba tankar, vilket gör att Kim Källströms sommarprat står ut; han går på djupet, och uttrycker känslor som supportrar verkligen kan relatera till.
Ju mer spelare avslöjar om sitt känsloliv, ju mänskligare blir de, och ju mer mänskliga, ju svårare är det att ogilla dem – och ju mer influeras vi av dem. Det finns alltså en uppsida med att skapa plattformar för spelare och tränare att uttrycka sig fritt, och reaktionerna från Reddit efter Kim Källström-texten är ett bevis på det. För den allmänna åsikten innan textens existens var nog att Kim Källström var en flopp i Arsenal, en ovanligt dålig januarivärvning (vilket det på många sätt var, eftersom han var skadad då han kom till klubben). Efter att Zhongdas text lades ut fick man dock en känsla i kommentarsfältet att flera Arsenal-supportrar ändrat uppfattning – Kim var nu en ypperligt sympatisk man, som bara haft lite otur, och om han varit några år yngre så hade han varit en perfekt värvning. Alltså en väldigt intressant dynamik-skiftning bland supportrarna som jag noterade, och som jag tänker fler spelare och tränare borde notera, då en ökad förståelse hos supportrarna leder till en mer harmonisk relation som ger utrymme för fler misstag hos spelare/ledare innan ett tydligt missnöje skapas runt deras prestation.
Inför FA-cup finalen på lördag så surfar jag in på Manchester Uniteds subreddit, och någon har i ett inlägg länkat till Juan Matas blogg. Jag gillar Mata, så jag klickar mig dit och läser ett par blogginlägg. Det är egentligen inga märkvärdiga texter, men det får mig ändå att känna en del av Mata som jag kanske inte har känt förut, en text om hans beundran för Michael Carrick, en mening om hans empati för Lukaku efter hans skada, en tankegång om finalen mot hans tidigare klubb Chelsea, ett par saker som får mig att se honom som en mer komplett människa. Det är inte så att det kommer vara avgörande i min bedömning av Mata då jag utvärderar hans insats på lördag (om han nu får spela något), men det kan få mig att vara lite mjukare ifall han inte har någon av sina bättre dagar, för jag vet att han är en människa, inte en robot, och att han liksom jag har ett behov att göra sig förstådd, att känna sig mindre ensam i sitt liv, att dela erfarenheter och känslor som går utanför den fokuserande karaktären som vi ser sisådär 90 minuter varje vecka, den karaktären som vi inte ser uttrycka sin oro för sir Alex, utan bara uttrycker en inlärd färdighet som ibland kan vara svårrelaterbar för oss som inte lever samma liv, med samma inlärda färdighet.
”Jag ser ut som en pojke när jag gör över gräsmattan med bollen under armen: välansad sidbena, ren röd tröja med vita ärmar och en guldig kanon som emblem på bröstet. Jag är en man över 30 år gammal, mitt i en pojkes dröm. Det är straffläggning i semifinalen av engelska cupen, the FA-cup, mot Wigan med 82 000 personer på Wembley Stadiums läktare, varav 50 000 håller på oss. Det är högljudda och svultna fans som hungrar efter en stor titel. De har inte vunnit något på nio år, vilket är en evighet för en klubb som anses som en av världens mäktigaste, med de trognaste supportrarna som kallas ”Gooners”, som syftar på klubbens smeknamn, ”the Gunners”, kanonerna. Jag har på märkliga och oväntade omvägar kommit till storklubben Arsenal i norra London. Väl i straffområdet böjer jag mig ner med raka ben och lägger bollen på den vita punkten. Kastar en blick upp mot målvakten. Har redan bestämt mig var jag ska skjuta. Försöker att inte le. Stunden har kommit till mig: jag är här, mitt i klubbens latinska motto, Victoria Concordia Crescit, seger växer ur harmoni. Känner att jag ler lite ändå. Jag har inte ens spelat en halvtimme sammanlagt för Arsenal. Debuterade mot Swansea i elva minuter, och är nu inbytt i förlängningen när det skulle avgöras. En kvart av ett fotbollsliv som förändrade min historia.”
”Nu ska jag bara backa bak och ta ut rätt ansats. Springa fram och dra dit bollen hårt och högt till vänster. Bara göra som jag brukar. Det jag kan och alltid har gjort. Jag har gjort det tusentals gånger, och det finns ingen nervositet. Jag springer fram, klipper till. Målvakten chansar med att kasta sig åt fel håll, fast min kropp har tagit över och bestämmer utan min hjärnas vetskap om att bollen ska sitta lågt till höger. Alltså motsatsen mot vad jag själv bestämt. När jag ser straffen på Youtube, kommer hela känslan tillbaka, lugnet, och lyckan, men jag förbluffas över var bollen hamnar. Bollen sitter nere till mitt vänster, alltså tvärtemot vad jag mindes. Jag var fast besluten att skjuta uppe till vänster, men jag trodde jag satte den nere till höger, vilket nu visar sig vara nere till vänster. Förvirringen är fullständig, men bollen är fortfarande i mål. Vi vann sen även finalen, och hyllades stort av över 200 000 jublande supportrar i solskenet på gator och torg. Även om min insats var ringa i klubbens 120 år historia, var det en höjdpunkt för mig. Mitt livs kvart. Och det visar sig att jag inte kom ihåg vad jag gjorde. Var va jag när jag skulle avgöra? Trans. Chock. Extas. Koma. Nervsammanbrott. Kalla det vad du vill. Det enda jag med säkerhet vet är att idrott och fotboll är större än allt som går att begripa. Det är därför vi älskar sport, för att vi inte kan förstå den. Så länge den straffen fortsätter att gå i mål varje repris, så stämmer min upplevelse, för den är min. Det är jag säker på.”
Jag hade lyssnat på just dessa ord, jag hade verkligen känt Källströms känsla då han målade upp den där semifinal-dagen i FA-cupen, så jag visste att det fanns ett värde i det han sa, men aldrig riktigt reflekterat över att det var exakt de här orden som majoriteten av fotbollsfans behövde höra. De behövde att få höra att det fanns åtminstone en spelare som brydde sig lika mycket som dem att få vinna viktiga matcher. En av kommentarerna på Reddit var: ”Det faktum att det betyder lika mycket för honom som det gjorde för oss gör mig väldigt lycklig.”, och en annan ”Otroligt läsning, och fantastiskt att han verkligen värdesätter detta ögonblick också, och att det betydde mycket för honom.”
För ofta händer det att vi har en slags distans till spelarna, mycket på grund utav att det inte finns någon bra relation mellan media och spelare. För media, och detta får man ha empati för eftersom det är deras yrke, vill sälja: de vill få människor att snabbt skapa ett intresse för nyheten, de har (vissa mer än andra) en agenda när de intervjuar en spelare. Det gör att det i grunden inte finns någon trygghet för spelaren att uttrycka sig fritt, vilket medför rätt tråkiga och känslomässigt fattiga svar, som i sin tur medför en ökad distans till supportrarna när de sedan lyssnar/läser intervjuer. Till viss del kan Instagram, Facebook och Twitter hjälpa spelarna att föra ut sina åsikter till fansen, men det är ofta rätt ytliga budskap som de uttrycker på dessa plattformar då dessa sociala medier är mer fokuserade på korta och snabba tankar, vilket gör att Kim Källströms sommarprat står ut; han går på djupet, och uttrycker känslor som supportrar verkligen kan relatera till.
Ju mer spelare avslöjar om sitt känsloliv, ju mänskligare blir de, och ju mer mänskliga, ju svårare är det att ogilla dem – och ju mer influeras vi av dem. Det finns alltså en uppsida med att skapa plattformar för spelare och tränare att uttrycka sig fritt, och reaktionerna från Reddit efter Kim Källström-texten är ett bevis på det. För den allmänna åsikten innan textens existens var nog att Kim Källström var en flopp i Arsenal, en ovanligt dålig januarivärvning (vilket det på många sätt var, eftersom han var skadad då han kom till klubben). Efter att Zhongdas text lades ut fick man dock en känsla i kommentarsfältet att flera Arsenal-supportrar ändrat uppfattning – Kim var nu en ypperligt sympatisk man, som bara haft lite otur, och om han varit några år yngre så hade han varit en perfekt värvning. Alltså en väldigt intressant dynamik-skiftning bland supportrarna som jag noterade, och som jag tänker fler spelare och tränare borde notera, då en ökad förståelse hos supportrarna leder till en mer harmonisk relation som ger utrymme för fler misstag hos spelare/ledare innan ett tydligt missnöje skapas runt deras prestation.
Inför FA-cup finalen på lördag så surfar jag in på Manchester Uniteds subreddit, och någon har i ett inlägg länkat till Juan Matas blogg. Jag gillar Mata, så jag klickar mig dit och läser ett par blogginlägg. Det är egentligen inga märkvärdiga texter, men det får mig ändå att känna en del av Mata som jag kanske inte har känt förut, en text om hans beundran för Michael Carrick, en mening om hans empati för Lukaku efter hans skada, en tankegång om finalen mot hans tidigare klubb Chelsea, ett par saker som får mig att se honom som en mer komplett människa. Det är inte så att det kommer vara avgörande i min bedömning av Mata då jag utvärderar hans insats på lördag (om han nu får spela något), men det kan få mig att vara lite mjukare ifall han inte har någon av sina bättre dagar, för jag vet att han är en människa, inte en robot, och att han liksom jag har ett behov att göra sig förstådd, att känna sig mindre ensam i sitt liv, att dela erfarenheter och känslor som går utanför den fokuserande karaktären som vi ser sisådär 90 minuter varje vecka, den karaktären som vi inte ser uttrycka sin oro för sir Alex, utan bara uttrycker en inlärd färdighet som ibland kan vara svårrelaterbar för oss som inte lever samma liv, med samma inlärda färdighet.
