Det var många som höjde på ögonbrynen när startelvorna släpptes och flera av våra mest framstående spelare satt på bänken. Magassa, Potts och Wilson, tre av säsongens mest stabila inslag, helt utanför elvan. In istället kom bland andra Summerville och så förstås dåren från ön: Paquetá. (Han heter visserligen som ön, men ibland känns det också som att han kommer från en helt egen värld.)
Trots den oväntade laguppställningen lyckades West Ham spela ett rakt, tydligt och organiserat spel. Precis det man älskar att se när vi möter bolltrillande lag som Brighton. Vi föll hem, väntade tålmodigt på våra kontringsmöjligheter och Areola gjorde, som numera är standard, flera livsviktiga räddningar som håller oss kvar i matchen. Det är nästan löjligt hur trygg han blivit. Ett monster mellan stolparna.
Summerville gav oss mycket energi och var ofta farlig, men hans största chans blev symbolisk för honom just nu: briljant tills sista momentet. Han tar sig igenom hela Brighton-försvaret på vänsterkanten, sätter fart, fintar bort halva Sussex och får öppet läge, men placerar bollen en, kanske två meter för långt åt höger. Det är nära, det är lovande, men det är inte mål.
Paquetá, å andra sidan, såg verkligen ut som att han ville bevisa något. Effektiv, disciplinerad, nästan… mogen? Om han bara kunde spela såhär varje vecka. Inga idiotgrejer, bara bra beslut, hårt jobb och en vilja att faktiskt bidra till strukturen. Man blev nästan rörd.
Och sen har vi Jarrod Bowen. Jag är ganska säker på att han ligger topp tre i hela Premier League när det gäller effektivitet framför mål. Det är helt absurt hur klinisk han är. Och målet han gör… det är ren världsklass. Att ligga ner, få fot på bollen, kontrollera riktningen OCH placera den i bortre hörnet, den typen av avslut gör bara spelare med absolut toppnivå. Man skrattar först, sen inser man hur sjukt bra det är.
Därför gör det ont att Brighton kvitterar i slutminuterna. Man kan väl påstå att de förtjänade ett mål sett till bollinnehav och tryck, men det gör det inte mindre frustrerande. Extra surt blir det när man ser sparken mot Mavropanos huvud precis innan situationen. Det där är farligt spel. Punkt. Lägger han sig ner och grinar ligger VAR och pillar på den situationen i tre minuter och målet ryker. Men han gör inte det, han är hederlig, reser sig upp, fortsätter spela. Och som vanligt i dagens fotboll är det inte alltid belönat att vara ärlig.
Trots allt det här finns det mycket att ta med sig. Organisationen, kontringarna, energin, stabiliteten och ja, även Paquetás plötsliga förvandling till en funktionell lagspelare. Vi har faktiskt något att bygga vidare på inför julperioden. Det ser bättre ut än på länge, och fortsätter laget såhär kommer poängen börja trilla in mer regelbundet.
