Nej du, Arteta

Du pratar om förtroende. Men själva ordets innebörd är en övertygelse om att man kan lita på någon eller något. Samspelet mellan supportrar och ett lag är bland det mest transaktionella som finns. Det är lagets ansvar att lägga grunden.

Hur bryter man ett förtroende, eller försvagar det? Genom att inte hålla sin del av överenskommelsen i det emotionella kontrakt som finns. Bring your lunch, be in early, we need you to support us. Absolut. Men förväntansbilden från supportrarna är att laget bjuder upp till dans, att de uppfyller sin del av överenskommelsen.

Matchen igår mot Bournemouth gjorde ont. Det var första gången den här säsongen som jag kände att det här sumpar vi. Jag kan inte tala för alla Arsenal supportrar, men för egen del har jag stundtals varit naiv den här säsongen. Spelet har under långa perioder inte sett särskilt bra ut, men jag har valt att inte tänka på det för mycket. För vinner vi, så vinner vi. För ett lag som slutat tvåa tre år i rad är det i slutändan en struntsumma hur det ser ut, så länge man tar sig hela vägen. Delvis handlar det också om att man kanske överskattar sin egen påverkan på narrativet. Att vara en motpol och att inte köpa in på det negativa snacket kanske ändå kan göra någon skillnad.

Men naiviteten har en gräns. Och just nu är jag där. Jag kan inte längre stå emot narrativet. Det är bara att hålla med. Mjukglass till pannben. Ett lag som inte har det som krävs. The list goes on. Och här och nu stämmer det. Inte ens den mest blåögda Arsenal supportern kan hävda något annat. Och när man når den punkten, när sprickan väl finns där, då är den svår att reparera.

I skrivande stund slaktar City Chelsea med 0-3. Antagonisten den här säsongen som jag börjar bli riktigt less på. Ett själlöst bygge som, likt spökskeppet i Pirates of the Caribbean, bara lunkar på i mörkret. Och som så ofta är som bäst när det gäller.

Vi har sett flera versioner av Arteta de senaste åren. Den fria säsongen 22/23 där vi bara blåste fram. Den personliga favoriten 23/24 där vi balanserade offensiv flärd med defensiv stabilitet på ett nästan perfekt sätt. 24/25 var en märklig säsong, präglad av skador och svår att värdera fullt ut. Och så denna säsong.

Ett lag som prioriterat defensiv soliditet. Ett spelsätt som jag inte kan skaka känslan av grundar sig i någon form av ärr från tidigare misslyckanden. Som att Arteta inte riktigt litar på sitt lag. Som att vi försöker sudda ut allt som har med individualism att göra och fullt ut luta oss mot kollektivism.

Men i slutändan kommer många mål från individuella aktioner, och just nu är mitt förtroende noll när det gäller Artetas förmåga att få ut det bästa av sina offensiva spelare, där individualismen är själva styrkan. Man kan inte rita sig till mål varje match, även om man kan komma långt på struktur.

Det tydligaste beviset är våra fasta situationer och där är vi briljanta. För det är en del av spelet som går att kontrollera, planera och kollektivisera. Screening här, decoy löpningar där. Men känns det inte som att det finns en rädsla för det okontrollerbara, där individualismen lever?

Jag är den första att hålla med om att Arsenal behöver uppgradera sitt anfall. Men det är inte rimligt att spelare som Gyökeres, Havertz, Trossard, Martinelli, Saka, Madueke, Eze och Ödegaard alla landar på max tre plus säsonger. Det pekar på något annat.

Det pekar på en tränare som inte får ut max av sina offensiva spelare. För varje individuell aktion innebär en risk att tappa kontroll.

Det är inte över än. Arsenal leder fortfarande ligan och allt ligger i våra egna händer.

Men om inget drastiskt förändras, då blir vi titellösa igen.