En Snapphane som Spanar - över vida oceaner

Ny dag, ny sol, ny rapport. Och en något tilltufsad Snapphane.
Det var med en öm axel och ett höftben som skrek "vad håller du på med egentligen?" som jag än en gång steg upp i sadeln och red ut mellan kullar och lundar, mot Malmö Stadion. För er som missade gårdagens insändare på forumet: jag var på damernas träning – och föll pladask.
Inte för spelet, även om det för all del var fint. Nej, Snapphanen lyckades med det genanta konststycket att försöka trixa lite med en bortslagen boll… och dribbla bort mig själv rätt över kanten på löparbanan. Jag flög som en säck potatis och rullade halvt runt på det grova gruset innan jag landade med ett dovt umph.
Tajmingen kunde inte varit bättre – eller värre, beroende på hur man ser det – då töserna just avslutat sin spelövning och var på väg ut för att fylla på med förfriskningar. De hann precis få front row seats till spektaklet. Hela gruppen blev helt förstummad av Snapphanens dråplighet, som för ett ögonblick stal all uppmärksamhet från både boll och bana. Men nog om det. Vi lämnar mina akrobatiska missöden bakom oss och blickar framåt – mot ännu en träningsdag under strålande sol, där fotbollen stod i centrum och vårkänslorna låg i luften som doften av nyklippt gräs.

Tom Noon inledde som så många gånger förr med en av sina klassiska tvåstationsövningar. På den första stationen väntade tre gula häckar i knähöjd – en utmaning i sig, då varje spelare skulle ta sig över dem i kontrollerat tempo, för att sedan fortsätta genom ett zick-zack-parti av slalompinnar.
På den andra stationen stod två frisparksfigurer och ytterligare tre slalompinnar uppradade. Här gällde det att ta emot en passning, vända upp och snirkla sig igenom pinnarna, innan en kort passning skulle levereras till nästa spelare i ledet.
Som vanligt låg Snapphanens fokus på häckarna – inte minst för att det kan bli kostsamt att fälla en. Det märktes också på spelarnas försiktighet. Alla tog sig över hindren med största noggrannhet. Men Tom Noon, i jakt på lite mer klirr i kassan (eller bara högre tempo), höjde rösten och beordrade första gruppen att öka takten.
Martin Olsson var den enda som snuddade vid ett hinder – en lätt touch på vägen ner i steget, men häcken studsade bara till. Ingen fara, inga fall.

Norrmännen och danskarna verkade tycka att Tom Noon tjatade lite väl mycket om att öka tempot – och svarade med en smått ironisk revolt. LASSE gick i bräschen genom att försöka jonglera med bollen på pannan medan han snirklade sig genom slalompinnarna. Nästa varv lade han till en liten piruett kring mittenpinnen, tappade bollen och fnissade åt sitt eget trixande.
Botheim hakade på och försökte hålla bollen i luften med fötterna genom hela banan.

”Ball on the floor!” ropade Tom, upprepade gånger – men förgäves. Det var uppenbart att skandinavisk uppkäftighet hade tagit över.
Till sist valde AC, Stryger, Sigurðsson, Lasse och Colin att ta honom på orden – och drog upp tempot så pass att spelarna började krocka i mitten av banan. Det hela kulminerade i ett chicken race mellan Botheim och Stryger, där norrmannen i sista ögonblicket fick kasta sig åt sidan för att undvika att bli överkörd av det blonda tåget.

fter uppvärmningen samlade Rydström hela laget och tog själv kommandot över en spelövning på en rektangulär planhalva. Samtidigt höll Anes Mravac i en avslutsövning med inlägg från kanterna – där det märktes att Emmanuel Ekong följde med de officiella anfallarna. Känslan är att Ekong kommer få sina chanser i sommar, särskilt i matcher där Malmö måste ställa om snabbt mot tyngre motstånd ute i Europa.
Rydströms passningsövning vred upp tempot direkt. Det kändes nästan som en ynnest att stå vid sidan av och se så många snabba beslut, reaktioner och finurliga lösningar i ett och samma flöde. Lasse Johnsen dansade igenom en hel drös ben och skenor. Taha Alis auto-vändningar slog som vanligt gnistor.

Det var lite enklare för mig att följa avsluten från anfallarnas övning, och det första jag måste lyfta är kvaliteten på inspelen. Tom Noon och naprapaten David Björkman levererade med sådan precision och tryck att det överraskade – flera bollar skarvades över det tvåvåningshöga stängslet, och någon studsade till och med ut över Stadiongatan.
Vem som var bäst i boxen? Svårt att säga med säkerhet – men magkänslan säger ändå att gammal var bäst. Isac Kiese Thelin visade varför han är den naturliga spetsen. Hans vapenbroder från Norge, Botheim, var inte långt efter, och Gudjohnsen är i hssorna av mästarna.

En halvtimme in i träningen var det dags för matchspel. Det gröna laget, reducerat till sex utespelare, hade till uppgift att försvara tre småmål. På vardera sida av spelplanen stod yttrar och anfallare redo att kliva in i spelet vid bollvinst, för att utmana i en-mot-en-situationer.
Det blå laget spelade med målvakt och åtta utespelare, samt två spelare placerade bakom småmålen för att agera väggspelare.
Ett av dagens första riktigt snygga anfall kom efter att Martin Olsson hittade Busse med en distinkt markpassning mellan två småmål. Brassen skarvade bollen högt tillbaka mot en rättvänd Otto, som elegant klackade bollen mot mål – men träffade stolpen på mittmålet. AC var först på returen och kunde enkelt rulla in bollen i det bortre lilla målet.

Startelvorna i övningen:

Gröna västar: Karlsson, Lewicki, Skogmar, Bolin, Ali, Ekong.
Yttrar vid sidan av planen: Botheim och Thelin.

Blått lag: Olsson, Ponne, Rösler, Stryger, Otto, Kenan, AC, Sigurðsson.
Väggspelare bakom målen: Busse och Loukili.

Det gröna laget formerade sig stundtals i en slags pyramidformation, med Emmanuel Ekong högst upp som första gubbe i pressen.
Martin Olsson visade att han inte bara är en defensiv klippa – med högerfoten slog han en vacker crossboll som AC plockade ner på bröstet. Sekunder senare kliver Olsson upp aggressivt, läser av en passning från Lewicki och bryter den. Han hittar återigen Busse centralt, som med lugn och precision serverar AC ännu en gång – hans andra enkla mål för dagen.

Colin Rösler visade pondus i defensiven och gick segrande ur två dueller mot Isac Kiese Thelin. Det enda avslutet Thelin fick iväg smet någon meter utanför. Duellen mellan Botheim och Olsson slutade oavgjort med 1–1–1: ett mål för Botheim, ett skott rakt på Friedrich och ett avslut där Martin klev in och effektivt satte stopp för norrmannens framfart.

Samtidigt som detta utspelade sig höll Julian i en separat fastsituationsträning, där spelarna drillades i 2 mot 2-uppspel med bollen i rörelse.
Efter en kort vattenpaus växlade man om både positioner och lag. Det dröjde inte länge förrän Arnor Sigurðsson – eller Sigge, som flera lagkamrater ropade – presenterade sig i målprotokollet.
Colin Rösler stod för en läcker diagonal passning rakt igenom den gröna pyramidformationen. Hugo Bolin läste spelet och hann emellan, men fick problem direkt. Hans första touch mot en framstormande Stryger blev för lång, och danskens vad bromsade upp bollen. Sigge högg direkt – föste undan Hugo med en axel och tog tillbaka kommandot.
Med ett snabbt kvickt fotarbete vände Sigurðsson runt och drev spelet vidare. Klapp-klapp-spel följde: Sigge till AC, vidare till Martin Olsson bakom målet och tillbaka – pang. Islänningen tryckte in bollen kliniskt. 3–0.

4–0: Otto Rosengren satte dit nästa mål efter att Lewicki först vunnit boll – men direkt därefter slarvade bort den i uppspelsfasen. Loukili tackade för gåvan och spelade snabbt vidare till Martin Olsson, som i sin tur hittade en helt ren Otto centralt. Inga misstag där.

5–0: Rösler visade återigen sin fina passningsfot när han bröt linjerna och hittade Loukili på mittfältet. Det följde en snygg rotation mellan Zaki, Stryger och Otto, som till slut ledde till att AC väggade med Martin Olsson. Resultatet? Ett nytt, välplacerat mål från vår kapten. Kliniskt.
Ekong – eller Busa, som några av lagkamraterna skämtsamt kallade honom – hade sin egen show mot Busse. Emmanuel skapade tre riktigt vassa chanser:
Det första avslutet smet en meter utanför krysset.
Det andra tog i insidan av stolpen och skruvade sig retfullt ut.
Men den tredje gången gick det vägen. Efter ett knivskarpt ryck petade Ekong kyligt in bollen i nät.
Där satt den – och med det stängdes matchens målkonto.

Ali fick bara ett enda läge mot Rösler – men han tog det som om det vore en duell i en gammal western. Med en snabbhet värdig en cowboy drog Taha bollen stenhårt via målvakten, upp i ribban och in i nätmaskorna. En riktig pangavslutning.
Bolin fick mäta sig i en 1 mot 1-duell mot Stryger, och även om duellen inte slutade med mål, visade båda prov på fin balans mellan styrka och teknik.
Efter dessa en-mot-en-moment gick man över till inläggsspel där de två yttrarna/anfallarna – Bolin och Ali – fick jobba i boxen.
Roligast var ändå Pontus Jansson efter att Bolin försökt sig på en nick som hade behövt ett andra mål monterat ovanpå det första för att ha en chans att gå in.

Ponne, med blicken full av skepsis, vände sig om och muttrade torrt:
"Tror ju inte ens på det själv."

6–0 kom efter att Busse – eller Busa som vissa säger – stått emot allt Adrian kunde kasta mot honom. Han höll undan, vände upp vid långsidan och fann Oliver Berg, som spelade vidare till Karlsson bakom mål. Därifrån hittade Johan fram till AC som gjorde sitt fjärde mål för dagen. Ett vackert avslut på ett välorkestrerat anfall.
Kenan visade sin klass när han stod upp mot Taha Ali i en tight duell. Trots Tahas vanliga virvlande fötter och kroppsfinter lyckades Kenan hålla sig kall, stängde ytan och föste ut honom över linjen – till rungande applåder från sina lagkamrater i blått.
Gröna lagets hetaste chans? Den skapade Skogmar helt på egen hand. Efter en aggressiv bollvinst högt upp i banan drev han rakt mot mål och avlossade ett tungt skott – men bollen smet via utsidan av Ellborgs vänstra stolpe. Nära, men ändå inte nära nog.

AC hann till sist sno åt sig ett femte mål för dagen – och det gjorde han från ingen mindre än Oliver Berg. Norrmannen var framme och skulle bara trycka dit den efter en tilltrasslad situation framför mål, men då dök kaptenen upp och skarvade in bollen på klassiskt AC-manér, som en tjuv i natten.
En timme in i passet beordrade Tom Noon gänget att riva av några maxlöpningar – tio sekunder full fart, flera vändor. Sedan blev det både vattenpaus för spelarna och vattning av hybriden, som började visa tecken på vårtrötthet.
Efter återhämtningen väntade ett klassiskt 11 mot 11-spel.

Gröna laget ställde upp med:
Backlinje: Johan Karlsson, Lewicki och Busse
Mittfält: Sead, Kenan, Loukili, Skogmar och Bolin
Anfall: Isac Kiese Thelin och Botheim

vs

Blåa laget:
Backlinje: Stryger, Rösler, Ponne och Martin Olsson
Mittfält: Berg, Lasse B, Otto och Sigurðsson
Anfall (med bruna västar): Ali och Ekong

(Värt att notera: de två västspelarna skulle vara passiva i försvar men fullt aktiva så fort blått vann bollen. Fokus låg på offensiva rörelser och spelvändningar.)
Snapphanen gnuggade händerna. Det här kunde bli riktigt fint.

Händelser

Ekong avslutar lågt efter en snabb omställning – men hotar inte riktigt Kvist i målet.

AC, som hoppat in i det gröna laget, slår sedan en genomskärare som är så snuskigt vacker att man knappt vill skriva om den i dagsljus. Passningen friställer Busse som får både tid och utrymme. Brassen trycker in en stenhård markstrykare som Ellborg lyckas parera – men returen går rakt på en försvarare och landar som en fin dukning för Sead Haksabanovic vid bortre. Sead tar tre tigrande språng in i straffområdet – men skottet täcks heroiskt av Martin Olsson på mållinjen.

Friedrich svarar upp med att kasta ut bollen och följa upp med en diagonal djupledsboll som skär igenom hela planen. Taha Ali möter upp, vänder och vrider mot Karlsson tills han hittar rätt vinkel för ett inlägg mot bortre stolpen.
Där dyker Arnor Sigurðsson upp. Han möter bollen på uppstuds och föser iväg ett försök mot mål. Klonk! – Stolpen! Bollen spinner sig ut istället för in.

Nivån i spelet? 5 av 5. Arbetsmoralen lyser i varje duell, varje löpning. Lagen är så jämnstarka att de tar ut varandra i varenda spelsekvens.

Det krävs nästan att Rydström själv griper in för att få lite skillnad i protokollet. Han ger det gröna laget ett kontringsläge från halva plan efter att de blå tappat boll. Loukili agerar snabbt, spelar fram till Botheim som i sin tur släpper ut till AC – nu i brun väst.
Och då vet man. Kaptenen gör som han alltid gör. Tar emot. Kollar upp. Lägger upp bollen. PANG! Snärt upp i närmsta krysset. Iskallt. Botheim och AC firar med flera handslag – som två tjuvar i natten som just dragit det perfekta kuppet.

Strax efter: Lasse Johnsen laddar kanonen från 25 meter. Friedrich ser den hela vägen och boxar undan med båda nävarna. Det var allt som blev.


Sista 20 minuterna bjöd på klassiskt smålagsspel. Truppen delades upp i två lag, men ärligt talat – den här gången struntar jag i att notera vem som spelade var. Jag fokuserar på det som räknas: målen och målskyttarna. Några valde att stå över själva tävlingsmomentet. Och när jag säger "stod", menar jag förstås satt – och myste i gräset som om det vore en söndagspicknick i Pildammsparken.


Blåa mot Gröna – 4v4

0–1 Grön: Hugo vandrar från ena kanten till den andra, som om han promenerade på Möllevångstorget. Väl ute på vänstersidan laddar han vänsterdojan – och herrejösses, vilken träff. En sån där ren smäll som hörs i hela stadsdelen. Pang, 0–1.
1–1 Blå: Lasse drar på sig en markering, klackar bakåt – och ställer sig effektivt i vägen för Olssons försvarare. Som i onsdags: Olsson laddar sin vänster och dunkar in bollen under ribban från tolv meter. Kliniskt.
2–1 Blå: Otto försöker slå en passning framför eget mål. Den fångas upp av Haksa som inte tvekar en sekund – stenhårt in i nätmaskorna.

"¡Vamos!" ropar AC från sidlinjen med ett vrål som ekar över Malmö Stadion.

2–2 kommer någon minut senare – nästan en spegelvänd variant. AC hittar in i gapet bakom Karlsson, som denna gång är målgörare.

Stolpträff för Gröna, och det är Gudjohnsen som klipper till. Bollen dundrar i träverket – och suckarna hörs lång väg.

2–3 Gröna: Kvist sätter igång spelet snabbt. Kenan får bollen, tvekar inte, och skickar iväg ett stenhårt avslut lågt vid målvaktens högra stolpe. Inget snack.
3–3 Blå: Lasse med en delikat passning som landar perfekt för Sead. Haksa tar emot, tittar upp och placerar bollen mot insidan av bortre stolpen.
4–3 Blå: Lasse Johnsen får lite yta och smäller in ledningsmålet med vänstern.
Ali dundrar in ett skott i insidan av överliggaren, men bollen studsar ut.
4–4 Gröna: Ekong är het – stöter in en retur efter ett tungt skott.
4–5: Ekong håller starkt undan sin markering, rullar bollen snett ut till Otto som kommer överlappande. Pang – låg bredsida in vid bortre. Vackert, precist och effektivt.
5–5! Oliver Berg rundar målvakten och lägger kyligt in bollen. Iskallt, rutinerat.
6–5 Blå: Busanello kliver fram, drar till med vänstern från 15 meter – bollen dyker oväntat under Kvists handskar. Ung målvakt, tuff läxa.

AC driver på laget som en eldsjäl – högljudd, peppande, levande i varje sekvens.

7–5 Blå: Thelin med en läcker klack fram till AC som gör det han gör bäst – petar in den lågt vid första stolpen. Kvist går ner tidigt och blir lurad.
Men AC är inte klar där – han jobbar hem efter firandet mot parkeringshuset och glidtacklar undan ett skott i defensiven och firar det som ett mål, vrålandes mot bänken där lagkamraterna stämmer in i jublet.
Stolpträff för Gröna igen – Ekong, alltid i farliga ytor, men marginalerna emot sig när Ricardo styr bollen i stolpen och kan hova in den i sin famn.
AC vill ha ett till. Drar till från distans, men skottet är för löst.
"Bra inlägg!" ropar Ponne häcklande.

Theodore blåser i pipan. Blåa laget tar hem det och samlas till ett klassiskt segerfoto – en bild av triumf.
Och med det var ännu en träningsdag till ända i det vårvarma Malmö.

(Anders Christiansen efter sista blåsningen för dagen)


Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.


Dagens Hund: Gabriel Busanello.
Tycker han förtjänar lite uppskattning idag. Med solen i ryggen hittar han en växel till, är rejäl i defensiven och visar sig även i passningsspelet. En dag där han sprang som om det var brasilianiskt regn på väg in över Ribban.

Dagens Katt: Fan, jag måste ta vår kapten. Anders Christiansen
Han retar gallfebern på varenda jäkel som ställs emot honom, men eldar alltid på sitt lag. Trots sin ålder visar han fortfarande klass som en italiensk rödvin

Dagens Glass: Henrik Rydström co. Det finns för många baljor att lyfta fram idag. Så jag väljer att bjuda hela ledarstaben på en glass – för hur de har svetsat ihop det här hårt arbetande kollektivet. Som Rydström sa i sina reflektioner: det kommer aldrig uppskattas utifrån, men vem fan bryr sig om vad tyckarna tycker egentligen?


Det var allt från mig för den här veckan! Lämna gärna en kommentar, en tumme upp eller dela artikeln på era sociala medier så att fler himmelsblå kan få en inblick i vad som händer på träningarna.
Tills nästa rapport – Köszönöm!