En Snapphane som Spanar - Från solsken till skugga

Inledningen före dagens träning:

Fåglarna kvittrar uppe bland trädgrenarnas nyutslagna skott.
"Varför använde vi inte två anfallare..."
Ett dovt, otydligt muttrande hörs från skrivbordets kant.
"Vi... mmmska... vara bättre... så."
Skrrrrr... ljudet av spetsen på fjäderpennan mot det torra pappret viskar genom morgonluften.
"Ne...h..."
Sedan ljudet av hopknycklat papper, frustrerat mummel.
"Ah..."
En koltrast i vildgräset får ducka för kastet.
"D...e fick ma...tchen dit de ville..."
Nej. Nej.
En djup suck.

Det är dags att släppa det som hände i Solna i måndagskväll. Eller, rättare sagt – det som inte hände.
För idag ska texten inte handla om pågarna.
Det är töserna som ska stå i centrum.
Efter en grisig tillställning mot Kristianstad – där det med flax, hjärta och hårt slit till slut blev första historiska segern i DamAllsvenskan på Stadion – väntar nästa kapitel.
På påskafton rullar de norrut. Destination: Solna. Motstånd: AIK.
En ny match. En ny möjlighet att skriva historia.

Hem kommen från träningen:

"Vad ska jag skriva idag? Hm..."
Det är blankt.
Vanligtvis vill jag med mina texter förmedla 95% värme, skratt och spelglädje. Små detaljer. En passning. Ett leende. Ett jublande ”Vamos!”. Den där känslan man får när någon gör något oväntat vackert med en boll. De sista 5 procenten brukar jag vika till reflektioner, kanske någon liten kritik, något förbättringsförslag – men alltid med kärlek i grunden.
Men idag...
Idag var det inte som vanligt.

Det kunde ha varit en sådan rapport. Det kunde ha varit sol, himmelsblått, vårens första sommardag i Malmö. Kanske några svanar som dansar över spegelblanka Pildammarna. En boll som rullade så rätt, ett skott i nät, någon som knuffade ner en lagkamrat i skratt.
Men allt det där knycklades ihop och kastades i sjön.
Bläcket hann inte ens torka innan det upplöstes. Pappret fördärvades, orden rann bort, kvar blev bara en bild som vägrar släppa taget:
Stinalisa Johansson – liggande, stilla, benet rakt i luften, ansiktet förvridet i smärta.
Det var inte ett vansinnigt spel. Inte ett fult ingripande. Bara otrolig otur, ett ögonblick i fotbollens brutala lotteri. Hon sträckte sig efter bollen för att hinna få iväg ett avslut på mål, Moa Öhman kom ut och gjorde allt rätt – en målvaktsparad i klass med dem man ser på isen i en hockeyrink. Men i ögonblicket efter avslutningen och räddningen möttes bådas knän. Och för Stina… föll det så fruktansvärt fel.

Träningen var inne i sin 70:e minut. Tempot högt. Solen hade besegrat molntäcket när det small till.
Mia, Moa och lagläkaren rusade fram. Andra stod stilla, tysta, som om någon tryckt på paus. En hand för munnen. En blick ner i gräset. En oro som grep tag i varenda en. Stämningen – liksom denna text – tog sig en helt annan vändning. Allt det där vi brukar prata om försvann: form, spelidéer, positionsbyten.
Det var inte längre fotboll.
Det var en människa i smärta. En lagkamrat i tårar.
Och jag tror – nej, jag vet – att jag talar för alla som var där:
Om vi bara hade kunnat vrida tillbaka tiden. Om vi bara kunnat stoppa just det steget, just den kollisionen. Om vi bara kunnat hindra olyckan. Då hade vi alla gjort det. Tveklöst.
Men vi kan inte.
Så vi står där. Maktlösa. Och hoppas. Tänker på Stina. Tänker på framtiden. Tänker på att fotboll ibland är det vackraste som finns – men också det mest skoningslösa.


Ska vi vara så hänsynslösa att vi glömmer bort nuet och vrider tillbaka till klockan 11 på förmiddagen?


Kanske måste vi det – för att orka. För att minnas att det faktiskt var en vacker dag. Det fina vädret hade spruckit upp, och en tidig sommarvärme låg som en lätt filt över Skånes landskap. Ett sådant där ljus som får trädens löv att skina som nyputsade mynt.
De flesta av tjejerna var redan ute på planen när sprinklersystemet dansade över gräset. Några F19-spelare fyllde upp truppen för dagen. En frånvarande Ellen Löfqvist noterades, men unga Mayar Khatawi var med och gled in i den stora ringen som alltid formas inför varje träning – ett sorts kollektivt andetag innan dagens arbete.
Jared Wallace höll i anförandet. Runt honom stod truppen samlad, nyfikna blickar, koncentration. Och där, i ringen, stod Elin Björklund. Nästan hel nu. Nästan tillbaka. Och kanske var det just därför hon fick äran att räkna ner till Malmö-tjutet.

Jared avslutade uppvärmningen med sin numera klassiska tävlingslek – ett moment som inte bara väcker tävlingsinstinkten utan också lockar fram en hel del skratt och gliringar mellan spelarna. Lagen hade delats upp vid konerna, och första delen gick ut på att driva bollen runt en slalompinne, tillbaka till lagkompisen, för att sedan rusa bort mot de kortare pinnarna där en blå och en röd kon låg. Jared ropade en färg, och spelaren skulle snabbt trä rätt kon på pinnen innan de spurtade mot mållinjen.
Bea Persson tog hem första heatet med ett brett leende och ett glatt ”Woohoo!” medan hon sträckte handen i vädret som en segrare. Agnes Mårtensson och StinaLisa Johansson tog sina segrar med lite mer lågmäld värdighet – inga stora gester, men desto större kliv på banan.
Inés Belloumou stod för den kanske mest flagranta tjuvstarten i Malmö FF:s moderna träningshistoria, när hon satte fart redan på "two" i Jareds nedräkning. Omstart beordrades, och i det nya försöket fick hon se sig slagen av Bea, som inte missade chansen att göra en liten segergest mot kameran.

StinaLisa tog även hem sitt andra heat – med minsta möjliga marginal. Izzy hade redan börjat fira, men tån på Stinas sko var precis den där centimeter före som avgjorde allt. Amerikanskan firade som om hon vunnit OS-finalen, medan Stinalisa – så svenskt – bara log lite ursäktande och sa inget om tjuvfirandet. Istället delade hon ut high-fives till sitt lag, som ändå levde kvar i glädjen över att ha haft rätt känsla, om inte rätt målgång.
Efter lite vatten och skratt gick Rikard Östergren över till passningsövningarna. Det var tydligt fokus på samspel i fart. Övningen utgick från en klassisk trekant: spela in på en felvänd spelare, tillbaka till en tredje, som sen skickar en djupledsboll till den första löpande spelaren.

 "Bra tjejer!" utropade Izzy med ett klockrent uttal, och det var svårt att inte le åt hur naturligt svenskan börjar låta i hennes mun. Man växlade riktning, lade till väggspel, och snart liknade mönstret ett Y från ovan – enkelt men effektivt, med mycket tajming och tempo.

Efter övningarna och en ny vattenpaus delade Östergren upp truppen i lag:

Orange västar: Olivia, Ia, Lilja, Wilma, Wilton, Stinalisa, Mayar, Bea, Alexia och Sara Kanutte. En av spelarna fick agera avbytare och växla in efterhand.

vs

Blåa laget: Kosola, Hoff, Agnes, Inés i backlinjen.
På mittfält: Kristell, Izzy och Åström.
Och längst fram: Skoog, Lovisa Gustafsson och Anna Plantin.

Precis när man trodde det var dags för fullt 11 mot 11-spel visade Valfridsson att det var smådetaljer som skulle finslipas. Fokus låg på att gnugga AIK:s insparkar och hur Malmö ska pressa högt och effektivt – kort sagt, det som kan bli avgörande i lördagens match på Skytteholm.
Jag minns när samma övningar kördes under några frostiga grader på Kroksbäck. Då var det svårt att ens hålla mobilen stadigt. Idag var det betydligt skönare – inte bara för fingrarna, utan för hela inramningen.
Spelet var mindre, men kommunikationen desto större. Valfridsson dirigerade, Östergren skruvade på detaljer och spelarna var fullt fokuserade.
Åström slet och rev som en blåslampa, stal bollen av Wilton precis utanför straffområdet – ett läge som i match nog hade blåsts av, men här fick hon fortsätta. Hon petade bollen snabbt fram till Izzy, som tryckte iväg ett skott från linjen – pang! Bollen smet in vid bortre stolpen.
Tuva Skoog var fortsatt påkopplad och gjorde livet surt för motståndarna med sin ettriga press längs kanten. Några bollvinster senare hade hon satt tonen.
Anna Plantin stod för en fin aktion när hon vann bollen högt, satte fart ned mot kortlinjen och skickade in ett vasst inlägg med vänstern. Tyvärr hann varken Gustafsson eller Izzy fram för att stöta in den. Det var små marginaler, men stor energi.

Cavander tvingas slå en längre boll mot Kanutte, men den blir kort och ställer till det. Först missar Inés i mottagningen centralt, sedan spelar Kanutte tillbaka bollen rakt i gapet på Izzy. Amerikanskan är vaken, fångar upp den och spelar ut till en rättvänd Tuva Skoog på högerkanten. Skoog hittar en överlappande Kosola, som i sin tur slår ett vasst inlägg mot första stolpen.
Där missar både Gustafsson och Lilja att få kontakt med bollen – men precis bakom dem fyller Anna"Plantan" Plantin, på snyggt och skarvar in bollen i nät. Ett riktigt skolboksexempel på att följa efter och vara på rätt plats vid rätt tid.

fter tio minuter växlar lagen roller, och det andra laget får nu jobba med sitt presspel. Men båda gångerna de ska starta övningen hinner det knappt börja innan Valfridsson avbryter med ett högljutt:
"Stopp, stopp, stopp!"
Han vill se mer noggrannhet, mer skärpa.
Agnes Mårtensson svarar direkt. Med en fin vänsterfotad passning hittar hon upp till en felvänd Lovisa Gustafsson som snyggt skarvar bollen vidare ut till Izzy på vänsterkanten. Blåa avancerar – ett par rappa kombinationer senare leder det fram till en hörna.
Agnes visar återigen kvalitet med sin vänster. Hon hittar Gustafsson som möter bollen med en elegant skarv, denna gång till sig själv, vilket ställer försvararen. Uppvänd hittar Lovisa en diagonal boll i djupet mot Mayar – men Emelie Borg i målet är med på noterna. Hon läser spelet perfekt, rusar ut och hinner slå undan bollen precis framför fötterna på den framstormande Mayar.

Mia får ett fint skottläge – men tyvärr seglar hennes avslut en meter över ribban.
Strax därpå växlar Wilton och Mia position. Nästan omedelbart i ett av blåas uppspel är Wilton där och sätter press på Kristell. Hon går segrande ur närkampen precis framför mål. Med ryggen mot kASSEn snurrar hon snabbt runt och får iväg ett avslut – Cavander hinner upp med händerna och styr bollen upp i ribban!
Returen studsar rakt ut till Bea. Det blå laget står märkligt nog och bara tittar – och Valfridsson får ett utbrott på sidlinjen. Han är förståeligt förbannad. Bea drar till direkt, ett hårt och lågt skott som borrar sig in i nätmaskorna.

55 minuter in i passet blåses det för vattenpaus. Målen rullas fram något, och Rikard Östergren har under tiden lagt ut en uppsättning vita koner centralt i banan – en slags “ränna” i mitten.
Han går igenom nästa övning: Planen är uppdelad i tre zoner – en offensiv, en defensiv och den centrala rännan.
I varje offensiv zon spelar lagen med numerärt överläge: 4 mot 3.
Vardera lag har också en spelare i mittzonen tillsammans med två jokrar som fungerar som passningsalternativ för båda lagen.

1’ Matchmomentet inleds med ett snabbt samspel mellan Stinalisa och Sara. Vår norska målskytt får iväg ett tungt avslut från nära håll – Moa räddar starkt, men returen studsar i marken och upp i ribban! Alexia fyller på som femte spelare för orange laget och plockar upp returen, spelar bollen till Bea som elegant skruvar den i en hög båge in i bortre hörnet. Applåder och jubel från lagkamraterna.

2’ Mayar Khatawi får ett läge utanför boxen, men hennes avslut är för löst – Moa klistrar den utan problem.
3’ Alexia fördelar bollen fint ut till Bea på högerkanten. Inspelet blockeras, men Bea jobbar tillbaka bollen och lägger bakåt till Stinalisa som laddar vänsterkanonen – Moa är med på noterna och gör en vass räddning med båda händerna.
4’ Kort därefter testar Stinalisa igen, denna gång med vänstern från distans, men avslutet går rakt på Moa.

5’ Lovisa Gustafsson med en vacker passning i djupled till Stinalisa, som utmanar sin försvarare och tar sig förbi. Men bollen sticker ifrån henne en aning – Moa kommer ut från målet för att göra sig stor. Stinalisa slänger sig fram för att hinna före och få iväg ett skott, vilket hon lyckas med…
Men i samma ögonblick smäller det. Deras knän kolliderar.
Ett högt, smärtsamt skrik skär genom luften.
Spelet stannar. Moa, Mia och lagets medicinska personal rusar direkt fram till Stinalisa, som ligger kvar med benet i luften, uppenbart plågad. Stämningen blir snabbt allvarlig – och hela träningen byter skepnad.

Stinalisa Johansson har varit en favorit för mig sedan den allra första träningen jag såg henne. Hennes fysik, hennes fart, tekniken, skottet – hon har allt. En komplett spelare. Efter att ha missat de inledande omgångarna på grund av sjukdom hade hon precis börjat ta fart på allvar. Nu återstår bara att hoppas – att be – att skadan inte är allvarlig.
Stinalisa blev buren av planen. Några av de äldre spelarna följde med henne till akuten. Alla på plats var omskakade. Man försökte efter ett tag få igång lite spel igen, men det märktes tydligt att tankarna låg någon annanstans.

7’ Anna Plantin försöker ändå tända något slags ljus med ett vänsterskott från dryga tolv meter. En riktig projektil som bara stoppas av nätmaskorna bakom Emelie Borg.
Man körde på några minuter till innan Rikard blåste tre gånger i pipan. Det kändes som att träningen skulle blivit längre – men just idag fanns inte längre fokus där. Alla tankar låg hos Stinalisa.


Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.


Dagens Hund: Agnes Mårtensson.
Hon var oprövad på elitnivå, det klara tredjealternativet bland de tre mittbackar vi valt att satsa på fram till sommaren. För någon månad sedan fick jag frågan om det fanns någon i laget som hade överträffat mina förväntningar. Då stod jag utan svar – nu är det glasklart: Agnes Mårtensson!

Dagens Katt: Mia Persson
Jag stod och vägde mellan Mia Persson och Tuva Skoog. Men jag är svag för spelare som bär ett ledarskap med naturlig pondus. Det är precis det Mia utstrålar – både med boll, utan boll och i varje samtal med sina lagkamrater.

Dagens Glass: Går till Stinalisa Johansson!
Vi hoppas innerligt på en snabb återkomst – och att vi snart får se dig storma fram mot mål, poäng och titlar. All styrka och kärlek till dig, Stina.

Det var allt från mig för den här Påsken. Nu tar vi helg! Lämna gärna en kommentar, en tumme upp eller dela artikeln på era sociala medier så att fler himmelsblå kan få en inblick i vad som händer på träningarna.
Tills nästa rapport – Köszönöm!