Ännu ett insläppt mål på hörna.
Ännu en läxa – för både spelarna och tränarna.
Mot Bajen kändes det som att matchen var förlorad redan innan den hade börjat.
När lagen möttes i våras var det bästa laget på planen, och då blev det 1–1. I lördags saknades bara Nevin och Mia Persson från den elvan – ändå gick man ut med en mentalitet som viskade:
”Vi är nykomlingar och vi är ödmjuka inför er kraft.”
När man istället borde ha sträckt på sig, spänt bröstet och markerat: ”Vi är serieledarna – vi är här för att vinna.”
Som supporter är det frustrerande att höra tränare utifrån förklara hur Malmö FF ska vara. Visst, ödmjukhet är en dygd i MFF – men det räcker inte. Det som måste till är kaxighet. Ödmjuk men kaxig.
Det mantrat borde stå på väggarna i klubben. Orden som får oss att lyfta huvudet mot vilket motstånd som helst och säga: Ni är inte bättre än oss. Även om ni tror det.
Jonas Valfridsson saknade målskytten Izzy D’Aquila i den här matchen. Men på bänken fanns både Karoline Olesen och Miljana Ivanovic – två spelare med spets som saknades i våras.
Självklart har jag läst vad Valfridsson själv sa efteråt. Han träffade rätt i analysen: laget blev passivt, Bajen är bra, man blir nedtryckt… blah, blah. Jag håller upp en spegel: laguttagningen var alldeles för försvarsinriktad.
Hade han startat med Olesen och Ivanovic hade signalen varit tydlig: vi tror på att vi kan möta dem i en ren kamp.
Man skördar det man sår.
MFF och Valfridsson har gjort ett starkt jobb som nykomlingar. Men just därför växer också kraven. Nästa år är ribban densamma som på herrsidan: guld.
Det var en annorlunda torsdagsträning som väntade denne Snapphane. Det har blivit en vana att smyga ner till damlagets pass inför helgens matcher – studera, klottra ner med fjäderpennan i mitt mentala pergament om vem som är hetast och vilka detaljer tränarna slipar på innan allvaret tar vid.
Men den här veckan är allt annorlunda. Eftersom Häcken kvalar till Champions League har Malmö fått spelledigt i helgen och spelar inte nästa match förrän på tisdag, i cupen mot Trelleborg FF.
En annan tidig ledtråd till att det inte skulle bli något klassiskt hamrande och filande på kommande motstånd var uppställningen i huddlen före Jareds uppvärmning – där saknades nämligen flera bekanta ansikten.
Jag räknade till 16–17 spelare på plats, med Alexia Mitkovska som undantaget – hon deltog bara i assisterande Östergrens passningsövning innan hon övergick till löpning vid sidan av.
Rikards övning var av det enklare slaget: långa, distinkta passningar kombinerat med ett litet väggspel och korta löpningar. Mest hördes rösterna från Mia Persson, kapten Lilja och Östergren själv, som stod för den mesta feedbacken under övningen.
Jag gillade intensiteten spelarna lyckades hålla uppe under de tio minuterna – tempot var högt och fokusen tydlig – innan de fick fylla på med välbehövlig vätska.
Östergren ropade sedan upp spelarna som skulle ta på sig västar:
Lag Blå 🔵: Plantin, Bea, Mia P, Nevin, Björklund, Winblad
Lag Grön 🟢: Kanutte, Lilja, Agnes, Kosola, Olesen
Lag Orange 🟠: Kristell, Hoff, Kullberg, Skoog, Wilton
Valfridssons passningsövning, förklarad så att även en lekman kan hänga med:
Planen var smal och indelad i tre zoner – två större spelbara ytor med ett smalt ingenmansland i mitten. Det laget som stod i mittzonen hade till uppgift att jaga och stoppa bollar från att ta sig igenom.
Kruxet: alla tre lag deltog samtidigt, både som samarbetspartners och motståndare.
Exempel: lyckas Blått slå tre passningar på sin planhalva fick de en poäng om de sedan klarade att hitta igenom det jagande laget till laget på motsatta sidan. Misslyckas man med passningen, eller om den bryts, tar det lag som tappade bollen direkt över rollen som jagande lag.
Eller så gav övningen två poäng för längre passningssekvenser, och en poäng om man först slog en passning på egen planhalva innan bollen spelades över.
Det blev lite diskussioner innan man drog igång. Bästa kommentaren stod Nellie Lilja för när hon försökte hitta en lösning för att kringgå själva syftet. Då avbröt Valfridsson direkt, viftade med handen och sa:
”Näh, näh, näh. Inga j**la Djurgårds-regler här, Lilja.”
”Yes!” ropade Östergren, och satte igång första ronden.
Och intensiteten – herregud. Tempot var något av det högsta jag sett i år, i alla fall de gånger jag själv stått på plats vid linjen.
Publiken (läs: en ensam Snapphane) fick dessutom njuta av en hel del läckerheter: som när Blått slog runt nio passningar mot Grönt, innan Anna Plantin avslutade sekvensen med en chip mellan två jagare och över till Orange.
Eller när Karoline Olesen trollade fram en klackpassning i ett trångt läge.
Emellanåt var det nästan svårt att hänga med i vilket lag som egentligen jagade, och vilket som fick poäng för vad – men kanske var det just det som gjorde övningen så intensiv och levande.
Protester och klagomål haglade från höger och vänster mot tränarna när spelarna inte höll med om vare sig poängräkning eller vilket lag som egentligen skulle jaga.
”Jag sköter poängräkningen!” förklarade Jonas tydligt till Nathalie Hoff, som högljutt poängterade för sig själv.
”Just nu har Orange 4, Blå 4 och Grönt 3.”
Ding, ding – andra ronden.
Sanna bjuder på en delikatess när hon tunnlar Nevin med en passning.
Sedan bryter ett halvt tumult ut mellan Orange och Blå. Hela laget stannar upp, protesterar högljutt och debatterar vilt – anklagelsen? Att Blå tjuvade och smög in fyra jagare i stället för tre.
Kristell slår en suverän tiometerspassning rakt igenom alla ben – ny poäng.
Courteney Nevin, omringad av fyra orange spelare, lyckas ändå hitta igenom med en diagonal passning över till Kosola i grönt.
📯 Visselpipan ljuder.
🟠 7
🔵 5
🟢 4
Ding, ding, ding – rond tre.
Nellie skickar en fin markstrykare precis innanför linjen över till blått.
Sedan bryter nya protester ut – den här gången ljuder en ringande norska stämma när Kanutte kräver att det är blått lag som borde jaga.
Grönt svarar med en vacker serie där alla involveras: börjar med Lilja ut till Kosola, som sätter en passning sidledes mellan benen. Agnes stöter till bollen som en biljardkula framåt till Carro, som drar en tvåfotare över till Kanutte. Hon spelar direkt vidare – och det ger nytt poäng.
🟠 8 – 🔵🟢 5
”Regelrätta poäng”, påpekar Valfridsson.
Gröna och blåa laget spelar sig runt Orange i hög fart.
”Helvete! Nu är ni ifatt allihopa!” ropar Jonas imponerat, medan Orange desperat försöker samla sig.
Winblad slår en läcker passning, Nevin hittar fram till Björklund, men hennes boll fastnar på Olesen – som dock befinner sig innanför den andra stora zonen.
”Nej! De är innanför!” ropar flera röster.
”Det är poäng till Blå”, säger Mia P med bred skånska.
”Hon är ju inne i kvadraten!” protester.
”Blått! Jagar!” Valdridsson.
”HeeeJJ!” svarar de blå spelarna i vilda protester.
Kristell hinner ändå slå passningen förbi den enda blå som pressar innan bollen styrs ut.
”Den är innanför!” menar Hoff.
Tränarna dömer dock annorlunda – Orange ska jaga.
”NEJ!!!!” ryter Matilda. När Mia dessutom kliver fram och pekar åt vilket håll Kristell ska springa får Matilda fullständigt tuppjuck:
”NEJ!!! Ni skojar med mig!”
Spelet fortsätter, men Kristell kan inte släppa situationen. När visslan ljuder för fjärde gången brakar det loss i en hetlevrad diskussion, som Jonas inte lyckas kväva ens genom att ropa ut ställningen:
🟠 10 – 🔵 9 – 🟢 10
Hetlevrat och sura ord inför den sista ronden.
”Jag är lack som fan!” utbrister Hoff.
”Härligt! Jag gillar det!” svarar Valfridsson – och Snapphanen kan bara hålla med.
De som brann hetast i känslorna: Kristell, Hoff, Mia P, Lilja och Skoog.
Men efter ytterligare två rundor mynnade allt engagemang ut i ett antiklimax. Blått och Orange slutade båda på 12 poäng.
Vattenpausen som följde blev nog den tystaste på länge.
Till sist delades spelarna upp i två lag för en intensiv övning: 3 mot 2 från halva plan i vardera riktning.
Poängsystemet kryddades med en twist:
- 2 poäng om alla tre offensiva spelare rörde bollen innan avslut,
- 1 poäng till laget som först fick hem samtliga spelare över mittlinjen.
Lagen:
🔵 Kanutte, Mia P, Wilton, Kosola, Nevin, Kullberg, Skoog, Olesen
🟠 Agnes, Hoff, Bea, Kristell, Wilton, Lilja, Plantin, Björklund
För den som stod vid sidan om var det rena nöjet – spelet böljade fram och tillbaka i ett konstant ös. När tränarstaben och lagkamraterna manade på pressade varje spelare sig till max.
Det blev dock mer fokus på att springa sig slut än att verkligen placera bollen bakom målvakterna.
Det mest imponerande under de första anfallen? Att Agnes faktiskt slog Tuva i en långlöpning.
Det dröjde ända till det åttonde försöket innan Kanutte spräckte nollan. Efter en klassisk upprullning bredsidade norskan kyligt in bollen i målvaktens hörn.
Nellie Lilja svarade direkt i anfallet efter – med ett lågt, skruvat skott som smet in vid stolpen.
Blått följde upp Kanuttes ledningsmål med två välspelade fullträffar. Genom att spela bort både de två försvararna och målvakten kunde först Skoog, sedan Olesen, enkelt rulla in bollen i öppet mål. 3–1 på tavlan.
Kort därefter tog Tuva saken i egna händer – med ett distinkt avslut vid första stolpen satte hon 4–1 för blått.
I Oranges sista försök i omgången valde Kosola att kliva upp aggressivt mot Lilja. Nellie svarade iskallt, drog bollen åt sidan och placerade den bakom finskan. Målvakten rusade ut för att göra sig stor, men Anna Plantin stack fram foten och petade kyligt in reduceringen.
Orange försökte sedan vinna extrapoängen genom en full rusch tillbaka över mittlinjen – men blått försvarade den resolut.
I varje vila låg fler spelare utslagna på gräset eller hukade, helt slutkörda.
”Rikard, vad är siffrorna?”
”Blue 24, Orange 12!”
– Om du säger så.
Tredje omgången:
Tuva fullbordade sitt hattrick när hon rullade in sitt tredje mål för dagen. Inget hårt skott, men välplacerat vid bortre stolpen.
Både Anna och Carro satte sina andra mål innan de utpumpade spelarna fick en ny, välbehövlig vila.
🔵 36P – 18P 🟠
Sista rundan:
Nu var det ont om kvalitet. Passningarna blev hafsiga, kropparna tunga. Anna lyckades rulla in sin tredje balja för dagen, medan Sara fick ett friläge där hon elegant chippade in det sista målet i denna nästan militäriska övning.
”Vad blev slutresultatet, Östergren?”
”Blue 46! Orange 28!”
Spelarna kravlade sig nästan ut till löparbanan för att nå vattenflaskorna. Sara Kanutte låg kvar på gräset innan hon stapplade av planen – där hon möttes av en illröd Tuva Skoog.
Man kunde tro att passet skulle vara slut där. Spelarna hoppades nog på det. Men nej – Valfridsson och Östergren rullade glatt fram de fyra småmålen för ytterligare sex enminutsmatcher. Lagen behölls som de var, och det blev fyra mot fyra på två planer.
(Matcherna närmast Snapphanen i fokus.)
Match 1
Kanutte med två avslut, men båda för tama – Moa plockade enkelt.
Ella bjöd istället på en tv-räddning på ett tungt skott från Bea, följt av ytterligare två fina parader.
Slut: 0–0.
Match 2
Mia laddade från tio meter – ett skott som dundrade i underkant av ribban och studsade ner mot mållinjen. Inne? Svårt att säga.
Orange tryckte in en boll strax efter, men det var efter visslan. Jonas godkände inte målet och Lilja lät ett frustrerat rop eka över planen.
Match 3
Bea trycker iväg ännu ett tungt skott från högerkanten – men Ella Celander svarar med en ny fin tvåhandsräddning. Bea snurrar förtvivlat runt i ren frustration.
Winblad testar med ett högt avslut som seglar precis över ribban.
Sedan bjuder Nellie på en dragning mot Kanutte framför mål. Norskan står fast planterad som en trästock, men Östergren blåser i visslan en sekund innan Lilja skickar in bollen i nätmaskorna.
”Nähäää!!!” ropar Nellie. Det vill sig inte – matchen slutar mållös. 0–0.
Match 4
Kosola utmanar ur dålig vinkel. Hon skruvar bollen mot bortre stolpen, strax under ribban – och den flyger vidare, dyker ner och träffar gaveln vid den andra stolpen. Nära, men inte mål.
Match 5
1–0 Kanutte slår in sin egen retur, iskallt.
1–1 Nellie svarar direkt genom att knorra in bollen i nät.
Match 6
Orange behöver vinna på båda planhalvorna för att hålla liv i matchen.
Bea börjar med ett långskott som träffar stolpen med ett perfekt plonk!
Kort därefter hittar Olesen en helt fri Mia framför mål – och hon gör inga misstag. 1–0.
📯 Till sist – efter en hård, känslofylld och slitig träning – ljuder tre långa visslingar. Passet är över.
Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.
Dagens Hund: 🐶: Mia Persson
För kvaliteten, för kaxigheten – och för att hon väcker känslor. En självklar förebild för alla F19-spelare att ta rygg på.
Dagens Katt: 🐱: Katariina Kosola
Mot Bajen var det inte hennes dag. Men det var igår. Idag visade hon hjärta och lungor, och var en av få som orkade hålla tempot genom hela 3–2-övningen.
Och Dagens Glass: 🍦: Matilda Kristell, Nathalie Hoff Persson & Tuva Skoog
Trion får varsin kula för att världen är orättvis :)
Till sist: lämna gärna en kommentar om vad ni gillade eller inte gillade med min rapport. Dela gärna texten på era sociala medier och hjälp sprida den till fler himmelsblå själar som behöver lite ljusblå läsning.
Köszönöm!
