Derbyspöket lever än
I skrivande stund är det 1392 dagar, 22 timmar, en minut och 33 sekunder sedan grindif vann en match mot Hammarby!
Som Bajare är det svårt att inte känna att vi har ett mentalt övertag varje gång vi kliver ut i de här matcherna. Det spelar nästan ingen roll hur matchbilden ser ut – känslan är densamma.
Det är smått otroligt hur Nahir kan vara så pass osynlig en hel match men ändå så avgörande. Visst, vi har sett det med andra spelare, skillnaden? Han slutar inte. Gång på gång kliver han in och avgör derbyn.
Och ju längre den här sviten lever, desto tyngre blir den att bära för Djurgården. Det hatar man inte!
För snällt - vi saknar jävlar anamma
Men om vi ska vara ärliga: det här var inte ett derby som går till historien.
Det var för snällt. För tillrättalagt. Ett derby där det första gula kortet kommer i den 80:e minuten säger egentligen allt. Det ska smälla mer än så här. Det ska kännas i varje duell.
Jag satt mest och väntade på att någon (spelare) skulle tända till – men det hände aldrig.
Och där märks det att vi saknar vissa spelartyper. Jag saknar typerna som, Hammar, Strand och Jeppe Andersen enormt i dagens Hammarby. Det är spelare som kliver fram när det blåser snålt. Som kan sätta tonen, som vågar gå över gränsen ibland.
Istället blev det lite att vi stod och stampade.
Därför har jag svårt att förstå varför Vasic inte får chansen tidigare. Efter hattricket mot Örgryte IS hade han tydlig medvind. Visst, han fick sina minuter mot Halmstads BK – men i ett derby? Där hade jag velat se honom betydligt tidigare, kanske redan från start. För mig är han just nu ganska ensam i Bajen om att ha den där egenskapen att kunna tända till, gå in och grisa lite, störa rytmen och få igång både lag och publik. Det är en tes jag hade velat få prövad ordentligt i en sån här match.
Samtidigt såg Paulos Abraham helt slutkörd ut redan runt 70:e minuten. Där hade det varit fullt rimligt att agera tidigare, både för att förändra matchbilden och för att inte pressa en spelare som redan visat tendenser på skador.. Det finns ingen poäng i att köra någon i botten i april.
Så även om 1–1 mot Djurgården inte är något fiasko, tycker jag ändå att Kalle Karlsson har lite att fundera på. Här finns det mer att hämta.
Magisk inramning utan stök
Inramningen var i vanlig ordning svår att klaga på. Trycket, sången och intensiteten finns där oavsett hur matchen ser ut. Stockholmsderbyn sticker fortfarande ut, det är svårt att säga något annat.
Det som däremot stack ut den här gången var vad som inte hände.
Ett kort avbrott absolut - men inget farligt, inget som tog fokus från matchen. Det är en tydlig skillnad jämfört med hur det sett ut tidigare år. Det räcker att tänka tillbaka till 2024, på derbyn som pausats efter inkastade föremål, matcher där spelare träffats och situationer där spelet fått stå tillbaka för det som hänt på läktarna. Periodvis kändes det som att varje derby levde på gränsen.
Nu var det lugnare runt omkring.
Min känsla är att man, ta i trä, har blivit bättre på att hantera de här matcherna. Hetsen finns kvar – och den ska finnas där – men den håller sig inom ramarna på ett annat sätt. För även om det är lätt att romantisera intensiteten på läktarna så finns det gränser. Och kan man undvika att det spårar ur, samtidigt som man behåller trycket och inramningen, då är det bara positivt.
