Det började med en sponsor resa – EM 2012 i Kiev. Jag visste nog inte då att det inte bara var en trevlig fotbollsresa… det var början på ett mångårigt äventyr.
Där stod vi, jag och min vän Catrine, iklädda blågult, med ett leende som sa “det här kan bara bli bra”. Och det blev det. Inte nödvändigtvis på planen – men överallt annars.
Efter Kiev blev det liksom ingen återvändo. En match blev två. Två blev fem. Och nu står jag här, 22 utlandsmatcher senare, med ett pass fullt av stämplar och ett hjärta fullt av historier och många nyfunna vänner.
Minst en gång om året – som en helig tradition – åker jag och Catrine. Vi väljer oftast ett ställe där vi aldrig varit tidigare. Spontant, skrattigt och alltid med den där känslan av att “det här kan spåra ur lite… och det är exakt så vi vill ha det”. Men jag har fått mersmak, jag vill åka på alla matcher. Så när Catrine inte kan åka, då kliver Jyrki in. Och senaste åren även min bror Martinl. Som två stabila inhoppare i ett lag där startelvan aldrig riktigt är spikad – men där lagandan alltid är på topp.
Foto: Åsa Dessel
Och resorna… ja, det blir alltid något att minnas.
Som den där gången i Moskva. Jag och Catrine skulle bara ta en lugn sväng vid Röda torget. “Ta en öl och kolla på folk”, sa någon. Det slutade med att vi hamnade på en KHL-match (ryska ishockeyligan) och, på något magiskt sätt, blev medbjudna i CSKA Moskvas supporterpub. Där stod vi plötsligt, mitt i allt, som hedersgäster. Hjalmarsson var på planen och har väl aldrig fått sådan uppmärksamhet.
I Montenegro träffade vi Boba. Ingen vet riktigt hur det gick till – men plötsligt satt vi i hans trädgård och drack Slivo som om vi varit barndomsvänner.
Språket? - Oviktigt! Skrattet? - Universellt!
St Petersburg bjöd på “vodkaprovning”. Tre glas. En sort. Och någonstans där slutade det vara en provning och det blev en livad hemresa där bussen gungade.
I Sevilla gled vi runt i häst och vagn som om vi var kungligheter på turné. I Paris badade vi i plastmuggar utanför Galna Apan – vilket i efterhand känns helt rimligt.
En still båttur genom kanalen i Ljubljana slutade med växelsång mellan båtarna- det ekar nog fortfarande i staden.
Att gå runt innan match och måla Sverigeflaggor på alla glada människor, highfiva med tuffa poliser med vapen eller var med på bild med alla glada invånare har blivit en självklarhet.
Genom alla dessa resor har jag samlat något större än bara supporterpoäng. Jag har träffat min Sverigefamilj. Människor som en gång var främlingar i blågult – men som nu är självklara i en del av mitt liv. Sådana man kramar lite längre än vanligt när man ses igen i ett nytt land, i en ny stad, inför ännu en match.
Resultaten på planen? Tja… det har väl varit lite som vädret. Ibland strålande, ibland mindre bra. Men det har aldrig spelat någon roll.
För det är inte därför jag åker.
Jag åker för känslan när resan börjar.
För skrattet som aldrig riktigt tar slut.
För de där kvällarna som inte går att planera.
För människorna. För historierna. För livet.
Och någonstans vet jag redan nu – nästa resa kommer bli minst lika galet roligt.
Jag längtar redan. Hoppas vi ses i Mexiko.
Text och foto: Åsa Dessel
Häng med Camp Sweden i Monterrey
Supporterhotell
Fiesta Inn Monterrey Fundidora Exkl. frukost
Fiesta Inn Monterrey Fundidora Inkl. frukost
Supporterbuss Monterrey - Houston
(Bekvämt, säkert & tillsammans, för svenska fans)
Supporterbussen Monterrey - Houston
Flygplatstransfer
Bli en del av gemenskapen - Vi står upp för Sverige
