Malmö
2025-05-07 21:10
En Snapphane som Spanar - Vem är Syndabocken?
I med och i motgång följer vi våra lag.
Philip Thomsen
5 kommentarer
Det är en sur Snapphane som drar igen dörren till torpet med en smäll och stampar iväg över gårdsplanen. Båda representationslagen förlorade sina matcher – herrarna klart, damerna mer subtilt. Visst, en poäng borta mot Linköping kan låta okej på papperet, men det var snarare två tappade än en vunnen. Med käkarna malande och skägget rufsigt ger sig Snapphanen iväg mot Malmö Stadion för att skåda en ny träning – i jakt på svar, revansch och kanske ett litet ljus i blåsvädret.
Självklart har jag mina teorier om varför det ser ut som det gör för lagen. Damerna bekymrar mig inte ens hälften så mycket som herrarna – för där tycker jag att svaret är enkelt. Det handlar om truppens storlek, och om att det helt enkelt inte finns tillräckligt många spelare som kan förändra en matchbild när den inte utvecklar sig som man tänkt. Det mesta kokar ner till penningpung och ambitioner.
Malmö FF skulle tekniskt sett kunna värva nästan vilken damspelare som helst i Europa. Men bara för att man har råd betyder det inte att alla vill flytta upp till Skandinavien. Newcastle United kan ha hur mycket oljepengar som helst – det får ändå inte Mbappé att vilja bosätta sig i ett regnigt nordöstra England.
A-laget har visat att man, genom en stark kollektiv insats, kan mäta sig med alla konkurrenter i DamAllsvenskan. Men mot Linköping blev det spretigt och halvdant mellan lagdelarna, och då tappar man poäng.
Nu försöker jag dämpa åskmolnen och blicka framåt – mot förhoppningsvis ljusare tider.
Det är här jag brukar berätta hur Jared Wallace manar på tjejerna att inte vara sist ner till hörnet – annars väntar bestraffning. Hur han sedan ropar "Mount!" och kakafonin som följer i jakten på en partner att hoppa upp på ryggen. Vem som gör armhävningarna. Men allt det där är slut nu.
Sedvanligt tog Östergren över med en passningsövning. Hur den gick till? Det får ni vara på plats och se själva. För det var här Malmö FF skickat ut presskommunikatör Frida Ardemark för att meddela att filmning av träningarna inte längre uppskattas. Framför allt inte på herrsidan.
Så – Rydström och kompani har letat efter syndabockar till den svaga starten i allsvenskan.
"Killar, vad är det som är problemet med vårt spel?"
Efter en lång stunds diskussion.
"Aha! Nu har vi det. Det är han som står där och filmar. Det är han som rapporterar från den enda öppna träningen i veckan. Det är hans fel."
Så jag tar på mig allt. Varenda poängtapp. Hela haveriet.
Frida var bara budbäraren, det förstod jag. Det här var inte hennes beslut. Vi pratade om att jag kunde anteckna istället. Men problemet är: så fort man tar ögonen från träningen missar man något – kanske det där lilla som hade varit värt att skriva om. Och när Frida sedan lämnade mig där, precis när tjejerna spelat färdigt sin passningsövning, så slog det till.
Jag kände mig sårad och ovälkommen. Som en störande faktor. Som någon tränarna helst hade varit utan. Och för första gången sedan jag började följa de här träningarna – kände jag mig inte bara som en främling, utan som någon som ogillades. Också av spelarna. Jag kunde inte stå kvar utan lämnade Malmö Stadion.
Allt arbete och alla timmar jag lagt ner – som bortkastade. Mina fingrar som förfrös i januari och februari. Mobilbatteriet som frös och dog under de långa, kalla pASSEn. Meningslöst.
Jag. Meningslös.
Så... Snapphanen tar på sig skulden för alla poäntapp– och drar sig tillbaka. Till skogen. I exil.
Det var allt jag hade att säga från dagens träning.
Jag har verkligen uppskattat alla värmande kommentarer, alla glada tillrop och varje tumme upp längs vägen. Allt jag ville var att sprida lite glädje, detaljer och värme från träningarna på mitt sätt – som supporter, för andra supportrar. Men Malmö FF uppskattar det inte.
Jag vet inte om jag kommer fortsätta besöka träningarna eller skriva fler rapporter. Det enda jag vet just nu är att lusten är borta. När man lägger ner så mycket tid, energi och hjärta som jag har gjort, och istället för uppskattning möts av misstänksamhet och en känsla av att vara ovälkommen – då försvinner glädjen.
Kanske hittar jag tillbaka. Kanske inte. Men just nu får fjäderpennan vila i bläckflaskan.
.
Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.
Självklart har jag mina teorier om varför det ser ut som det gör för lagen. Damerna bekymrar mig inte ens hälften så mycket som herrarna – för där tycker jag att svaret är enkelt. Det handlar om truppens storlek, och om att det helt enkelt inte finns tillräckligt många spelare som kan förändra en matchbild när den inte utvecklar sig som man tänkt. Det mesta kokar ner till penningpung och ambitioner.
Malmö FF skulle tekniskt sett kunna värva nästan vilken damspelare som helst i Europa. Men bara för att man har råd betyder det inte att alla vill flytta upp till Skandinavien. Newcastle United kan ha hur mycket oljepengar som helst – det får ändå inte Mbappé att vilja bosätta sig i ett regnigt nordöstra England.
A-laget har visat att man, genom en stark kollektiv insats, kan mäta sig med alla konkurrenter i DamAllsvenskan. Men mot Linköping blev det spretigt och halvdant mellan lagdelarna, och då tappar man poäng.
Nu försöker jag dämpa åskmolnen och blicka framåt – mot förhoppningsvis ljusare tider.
Det är här jag brukar berätta hur Jared Wallace manar på tjejerna att inte vara sist ner till hörnet – annars väntar bestraffning. Hur han sedan ropar "Mount!" och kakafonin som följer i jakten på en partner att hoppa upp på ryggen. Vem som gör armhävningarna. Men allt det där är slut nu.
Sedvanligt tog Östergren över med en passningsövning. Hur den gick till? Det får ni vara på plats och se själva. För det var här Malmö FF skickat ut presskommunikatör Frida Ardemark för att meddela att filmning av träningarna inte längre uppskattas. Framför allt inte på herrsidan.
Så – Rydström och kompani har letat efter syndabockar till den svaga starten i allsvenskan.
"Killar, vad är det som är problemet med vårt spel?"
Efter en lång stunds diskussion.
"Aha! Nu har vi det. Det är han som står där och filmar. Det är han som rapporterar från den enda öppna träningen i veckan. Det är hans fel."
Så jag tar på mig allt. Varenda poängtapp. Hela haveriet.
Frida var bara budbäraren, det förstod jag. Det här var inte hennes beslut. Vi pratade om att jag kunde anteckna istället. Men problemet är: så fort man tar ögonen från träningen missar man något – kanske det där lilla som hade varit värt att skriva om. Och när Frida sedan lämnade mig där, precis när tjejerna spelat färdigt sin passningsövning, så slog det till.
Jag kände mig sårad och ovälkommen. Som en störande faktor. Som någon tränarna helst hade varit utan. Och för första gången sedan jag började följa de här träningarna – kände jag mig inte bara som en främling, utan som någon som ogillades. Också av spelarna. Jag kunde inte stå kvar utan lämnade Malmö Stadion.
Allt arbete och alla timmar jag lagt ner – som bortkastade. Mina fingrar som förfrös i januari och februari. Mobilbatteriet som frös och dog under de långa, kalla pASSEn. Meningslöst.
Jag. Meningslös.
Så... Snapphanen tar på sig skulden för alla poäntapp– och drar sig tillbaka. Till skogen. I exil.
Det var allt jag hade att säga från dagens träning.
Jag har verkligen uppskattat alla värmande kommentarer, alla glada tillrop och varje tumme upp längs vägen. Allt jag ville var att sprida lite glädje, detaljer och värme från träningarna på mitt sätt – som supporter, för andra supportrar. Men Malmö FF uppskattar det inte.
Jag vet inte om jag kommer fortsätta besöka träningarna eller skriva fler rapporter. Det enda jag vet just nu är att lusten är borta. När man lägger ner så mycket tid, energi och hjärta som jag har gjort, och istället för uppskattning möts av misstänksamhet och en känsla av att vara ovälkommen – då försvinner glädjen.
Kanske hittar jag tillbaka. Kanske inte. Men just nu får fjäderpennan vila i bläckflaskan.
.
Dagens prisutdelning, Hunden, Katten och glassen.
