Ett par nyanser av Eddie Howe

På ungefär samma sätt driver man en framgånsrik fotbollsklubb, det vill säga, genom att anställa kompetenta människor och rikta deras energi mot ett gemensamt mål. Låter enkelt kan jag tycka, men i praktiken är det inte så jättemånga tränare som under en längre period lyckas med det. Men så finns ju Eddie Howe, Bournemouths tränare, som sedan han blev A-lagstränare i början av 2009 funderat ut en slags av kontinuerlig framgånsformel, en strategi som gör att en organisation aldrig riktigt stagnerar.

Bournemouth-sagan är grandios, jamen ni vet på ett sådant där sätt som gör att den är Hollywood-kompatibel, och trots att den kanske inte är lika effektfull som Leicester-säsongen-2015/2016-sagan, så har den på sina sätt varit ännu mer utmanande.

För lyssna här: Säsongen 2008-2009 var Bournemouth i fjärdedivisionen i England. Och inte nog med det. Man hade ekonomiska problem som hade gjort att man fått ett poängstraff på 17 poäng av fotbollsförbundet innan säsongen ens hade börjat. 17 poäng! Jeff Mostyn, klubbens ordförande, hade fått gå in med egna pengar för att hålla klubben flytande, och skulle man åka ur fjärdedivisionen skulle klubben sannolikt upphöra att existera, det var konsensus bland de som stod klubben nära. Det fanns alltså en stress i Bournemouths fotbollsklubb, en intensiv och påtaglig känsla av obehag för vad framtiden skulle kunna innebära.

Säsongsinledningen var inte direkt harmonisk. Klubben sparkade tränaren Kevin Bond redan den första september och ersättaren Jimmy Quinn lämnade klubben den sista december då man fortfarande låg 10 poäng under nedflyttningsstrecket. Det fanns liksom inget utrymme för misstag i nästa rekrytering av tränare. Klubben tog då ett beslut som i efterhand kom att förändra hela klubbens historia, man anställde en 31 årig, som själv aldrig tränat ett A-lag tidigare, och ärligt talat hade svårt att förstå att han ens blev tillfrågad. Man anställde den före detta klubbikonen Eddie Howe.
 
I den sista hemmamatchen för säsongen var läget så att Bournemouth var tvungna att vinna över Grimsby på hemmaplan för att vara säker på en fortsatt existens i divisionen. Det såg mörkt ut, Grimsby tog ledningen, och även fast Bournemouth kvitterade så var ju kontraktet inte säkert för Bournemouth om man inte vann matchen. Då klev klubbens kultstjärna Steve Fletcher fram. Med en nog bra träff på halvvolley, som målvakten var på, men som ändå lyckades leta sig upp i nättaket, fick Fletcher en redan upprymd publik att nå det där tillståndet som nästan bara en fotbollspublik kan nå 10 minuter innan full tid. Full extas. Bournemouth höll sedan i ledning enda till slutsignalen och ”The great escape”, som denna säsongsvändning kom att kallas i folkmun, var ett faktum. 

Drygt 9 år senare är Bournemouth i skrivande stund på väg att säkra ett nytt kontrakt i Premier League för fjärde säsongen i rad (en vinst ikväll mot United skulle göra det nära 100% säkert), och tränare är fortfarande Eddie Howe (som förutom en kortis i Burnley, varit Bournemouth trogen). Berättelsen är enorm på alla sätt och vis. Men det gör också att man är rejält nyfiken på Howe, på vad som denna man vet som inte vi alla vet om fotboll, om livet, om evolution, så jag gav mig ut på research för att få fram vissa ledtrådar om denna lågmälda man, han som alltid är balanserad och välartikulerad i sina uttalanden.

Efter en något intensiv dag av lästa och sedda intervjuer har jag kommit fram till tre saker som jag tror att Eddie Howe gör bättre än de flesta andra tränare: 1. Howe har en ovanligt god känsla för gruppdynamik och dess fragilitet, och är ytterst noggrann i hur han navigerar sig fram i samtal med sina spelare. 2. Han är nästan provokativt ambitiös och nyfiken, lite som en engelsk Pep Guardiola. 3. Han har också en djup förståelse för ordet ödmjukhet, och varför det är så viktigt i dagens fotboll och samhälle.
 
Om vi börjar med gruppdynamiken så är min tolkning att Howe har ett par principer som han försöker att följa i sitt ledarskap: A) Han vill vara lojal mot kärngruppen, det vill säga, de som tagit laget dit de är här och nu. Detta betyder att han är något skeptisk till att värva många spelare samtidigt, då det lätt kan skapa störningar i kärnan (som för alltid kommer att bestå utav Simon Francis, Harry Arter, Charlie Daniels och Steven Cook). B) När han väl ska värva så vill han att de spelarna är relativt billiga (läs Callum Wilson), samt utvecklingsbara (läs Joshua King), då han litar på sin förmåga att förbättra spelare (läs Andrew Surman). Han föredrar även att värva brittiskt, då de ofta är mer benägna att stanna under en längre period i klubben (läs Marc Pugh). C) För att inte skapa några sprickor på grund utav stora löneskillnader, så har han valt att inte erbjuda några superlöner för så kallade ”stjärnor”, utan de får nöja sig med en lön som är i paritet med de andra lagkamraterna. Är spelaren inte beredd att gå med på det, så får han söka sig till en annan klubb.

Sedan är det ju det här med hans nyfikenhet. Han vill ständigt förbättra sig själv och andra. Därför läser han böcker om sportpsykologi (han verkar särskilt fascinerad av den legendariska basketcoachen John Wooden, och dennes filosofi), tänker (han berättade i en intervju att han skriver ner ”löjligt” många tankar i sina anteckningsböcker), och så åker han iväg på fotbollsresor till Italien och Spanien för att lära sig nya träningsmetoder från utländska coacher. Som Jeff Mostyn sa i en intervju med FA.com att ”Eddie har en omättlig aptit för att lära sig nya saker och han lämnar inget åt slumpen.” Även den gamle engelska landslagsmålisen David James, som jobbade med Howe säsongen 12/13, berättade i en intervju med Sports Mole att: 

"Howe skapar en miljö som nästan är som ett klassrum. När du går till en träning i Bournemouth, så är du där för lära dig. Hans träningssessioner är alltid riktade mot hur man kan förbättra sig. Detta kan låta konstigt för fotbollsfans som aldrig varit på en fotbollsträning, eftersom du tar för givet att alla klubbar tänker så, men har man som jag spenderat många år inom professionell fotboll så vet man att det är förvånansvärt många tränare i olika klubbar vars träningar varken riktar sig till hur man förbättrar sig eller hur man ska vinna över nästa motståndare."

Jämförelsen med den ambitiösa Guardiola, den som jag gjorde ett par stycken ovan, förstärks också då man läser Ryan Frasers, Bournemouths kvicka ytter, intervju med the Guardian 2017, där han bland annat säger:

"Jag har just läst Pep Guardiolas bok [Pep Confidential], och kan inte förstå hur lika de är. Jag kan inte se många tränare som göra de sakerna som Howe gör, men det är också därför jag tror att han kommer att ta sig hela vägen till toppen."

Till sist så har vi det här med ödmjukhet, vilket är viktigt. Jag kommer ihåg då jag vann över den duktige Jonas Westerberg med 6-1 6-0 i åttondelsfinalen av Piteå Junior Open, kanske 1997, och det självförtroende som exploderade inom mig efter matchen. Och självförtroende är såklart bra, men en övertro på sin förmåga, en tanke om att man inte behöver förbereda sig på samma noggranna sätt inför nästa match, är inte lika bra. Innan kvartsfinalen mot Andre Enström, en habil men ändå rätt begränsad tennisspelare (kanske på grund utav att han vägrade komma fram på nät), värmde jag upp genom att spela Zelda med ett par vänner, och istället för en nyttig banan som förmodligen hade varit effektiv en sisådär 45 minuter innan match, så slängde jag i mig ett par sega jordgubbsremmar, i tron att min naturliga förmåga skulle skina igenom i matchen. Resultatet var att jag fick magknip i tredje gamet och sedan förlorade komfortabelt i två raka set.

Motsatsen till mitt beteende Piteå Junior Open hade varit att som Eddie Howe stå med benen på jorden, att även efter vinster mot lag som Chelsea och Manchester United berätta för sina spelare att detta var ett utomordentligt ögonblick, men att det nu gäller att inte sätta foten på bromsen och ta det lugnt. För framgång har aldrig i världshistorien, förutom eventuellt någon gång för snookerguden Ronnie O’Sullivan, kommit genom att bara luta sig tillbaka och sola sig i sitt ego. Efter att i princip säkrat kontraktet mot Swansea säsongen 2015/2016, med 8 matcher kvar av säsongen, så fick Howe frågan om han njutit av sin första tid i Premier League. Han svarade: 

"Jag har inte njutit ett ögonblick. Och njuta är förmodligen fel ord – det har funnits en tillfredställelse då man tittat tillbaka på vad man åstadkommit, men när du är i mitt uppe i säsongen, i det som händer, så är det för mycket på spel för att man ska luta sig tillbaka och njuta." 

Eddie Howe ser relativt vanlig ut, man får inte initialt någon känsla av att det är något märkvärdigt med denna man, men bakom de där lite skygga blå ögonen finns tankar som är allt annat än vanliga, där finns principer, en djup förståelse för de universella framgångsfaktorerna, som gör att han likt sin idol John Wooden har en bra chans att förändra idrottshistorien. På ett sätt har han redan gjort det, men min känsla är att hans tankar för honom i rätt i riktning, framåt, uppåt, till platser som vi ibland lite slarvigt kallar omöjliga, bara för att vi inte har insikten om vägen dit. Det finns fler än femtio nyanser av Eddie Howe, men om vi förstår några av dem, om vi kan applicera ett par av hans lärdomar i våra egna liv, så har vi också en chans att på krokiga vägar ta oss närmare möjligheternas land där myter spräcks, där normer bryts, och där lilla Bournemouth blir stora och mäktiga.