England
2018-04-26 10:30
Det Wengerianska tankeexperimentet
Jag sitter vid min dator och på den så letar jag febrilt över ny information om en viss person. Men det är inte så idag är annorlunda än i går, jag har gjort samma sak sedan Arsène Wenger förra fredagen meddelade att han avgår som Arsenals fotbollstränare vid säsongens slut.
Oscar Öberg
6 kommentarer
För jag har mått bra av reaktionerna på hans avgång, de som har beskrivit honom som en person som har varit viktig för fotbollen, en som genom noga uttänkta principer och värderingar har förändrat en hel fotbollskultur. Och att han varit en snäll människa mot sina anställda mitt i denna svåra process att leda en fotbollsklubb genom två decennier, det är i alla fall vad Instagram berättar för mig då jag läser alla hans ex-spelares kommentarer om honom.
Dagens narrativ är dock annorlunda mot det narrativet som pågått runt Wenger de senaste åren. Det har funnits en negativitet runt hans namn, givetvis på grund utav att det gått sämre för Arsenal på fotbollsplanen än vad klubbens ambitioner har varit, men kanske också för att media och fans målat upp en skev bild av vad man kan förvänta sig av en klubb i en så pass konkurrensutsatt miljö som Arsenal har haft i Premier League och Champions League, och jag har ibland känt mig lite illa berörd över vad jag har upplevt varit en brist på balans i reaktioner på uteblivna resultat i nuet.
Så på samma sätt som jag gillar det som händer nu, att få läsa alla fina ord som folks skriver och säger om Wenger, så undrar jag också om man skulle kunna göra de här mer helhetsbedömande och empatiska utlåtandena även i fall där inte personen i fråga har tänkt att avgå, att vi inte enbart ser, till exempel, Mauricio Pochettinos kapacitet som människa och tränare grundat på förlusten mot Manchester United i FA-cupen, den som fick honom att framstå som ännu en tränare som inte lyckas få Spurs att vinna en titel, utan istället belyser framstegen som klubben gjort under Pochettinos tid, de som har har givit en stadig tillgång till Champions League, vinster över lag som Real Madrid och Borussia Dortmund, och knappa förluster mot storlag som Juventus och Manchester United. För om Pochettino skulle avgå imorgon så skulle vi nog på ett djupare sätt faktiskt sätta oss in i vad han har lyckats med, för det skulle få oss att reflektera över hela hans Spurs-berättelse, den som pågått under ett längre tidspann än denna vecka. Kanske är detta ett dåligt exempel, för jag tror att den negativa känslan mot Pochettino förmodligen bara varade några timmar hos Spurs-fans efter lördagens förlust, möjligtvis någon dag, men jag tror att ni förstår vad jag menar.
Det jag tänker mig är att det kan vara nyttigt att göra ett tankeexperiment varje gång man känner en ökad irritation över en spelare eller tränare (vi kan kalla det för det Wengerianska tankeexperimentet), att man tänker sig hur man skulle formulera sig ifall denna människa slutade, man försöker alltså förstå hela deras historia, allt i från hur det var när de började, vilka utmaningar de gick igenom längs vägen, och att man kanske någonstans där hittar en ökad empati och förståelse för det svåra i processen att vara en professionell fotbllstränare/spelare, en presterande människa som ständigt blir bedömd utifrån andra människors (ibland slarvigt utformade) förväntansbilder av dem (förväntanssbilder som såklart kan bli orimliga efter tillfälliga toppar som Wenger och Arsenals obesegrade ligasäsong 2003/2004)
Just nu ser jag en intervju med Wenger, och i den ser jag en lycka i honom, en där han är fylld av de fina orden och kärleken som han de senaste dagarna har fått från fotbollsvärlden. Att det ska krävas avgång (och i ännu extremare fall, att någon dör) för att vår psykologi ska omvändas och att vi börjar se människors goda sidor är på något sätt en kognitiv bugg som vi kanske får leva med, men om vi är medveten om buggen kan vi i alla fall ibland lyckas arbeta oss runt den och se goda sidor i människor även under svårare stunder.
Vi får se hur vi Arsenal-supportrar lyckas jobba oss runt buggen ikväll, för om den formsvage Shokdran Mustafi gör en till miss, att han till exempel blir grundlurad av Griezmann i ett avgörande ögonblick, så kommer vi kanske att behöva testa om det Wengerianska tankeexperimentet fungerar även under de mest utmanande psykologiska omständigheterna...
Dagens narrativ är dock annorlunda mot det narrativet som pågått runt Wenger de senaste åren. Det har funnits en negativitet runt hans namn, givetvis på grund utav att det gått sämre för Arsenal på fotbollsplanen än vad klubbens ambitioner har varit, men kanske också för att media och fans målat upp en skev bild av vad man kan förvänta sig av en klubb i en så pass konkurrensutsatt miljö som Arsenal har haft i Premier League och Champions League, och jag har ibland känt mig lite illa berörd över vad jag har upplevt varit en brist på balans i reaktioner på uteblivna resultat i nuet.
Så på samma sätt som jag gillar det som händer nu, att få läsa alla fina ord som folks skriver och säger om Wenger, så undrar jag också om man skulle kunna göra de här mer helhetsbedömande och empatiska utlåtandena även i fall där inte personen i fråga har tänkt att avgå, att vi inte enbart ser, till exempel, Mauricio Pochettinos kapacitet som människa och tränare grundat på förlusten mot Manchester United i FA-cupen, den som fick honom att framstå som ännu en tränare som inte lyckas få Spurs att vinna en titel, utan istället belyser framstegen som klubben gjort under Pochettinos tid, de som har har givit en stadig tillgång till Champions League, vinster över lag som Real Madrid och Borussia Dortmund, och knappa förluster mot storlag som Juventus och Manchester United. För om Pochettino skulle avgå imorgon så skulle vi nog på ett djupare sätt faktiskt sätta oss in i vad han har lyckats med, för det skulle få oss att reflektera över hela hans Spurs-berättelse, den som pågått under ett längre tidspann än denna vecka. Kanske är detta ett dåligt exempel, för jag tror att den negativa känslan mot Pochettino förmodligen bara varade några timmar hos Spurs-fans efter lördagens förlust, möjligtvis någon dag, men jag tror att ni förstår vad jag menar.
Det jag tänker mig är att det kan vara nyttigt att göra ett tankeexperiment varje gång man känner en ökad irritation över en spelare eller tränare (vi kan kalla det för det Wengerianska tankeexperimentet), att man tänker sig hur man skulle formulera sig ifall denna människa slutade, man försöker alltså förstå hela deras historia, allt i från hur det var när de började, vilka utmaningar de gick igenom längs vägen, och att man kanske någonstans där hittar en ökad empati och förståelse för det svåra i processen att vara en professionell fotbllstränare/spelare, en presterande människa som ständigt blir bedömd utifrån andra människors (ibland slarvigt utformade) förväntansbilder av dem (förväntanssbilder som såklart kan bli orimliga efter tillfälliga toppar som Wenger och Arsenals obesegrade ligasäsong 2003/2004)
Just nu ser jag en intervju med Wenger, och i den ser jag en lycka i honom, en där han är fylld av de fina orden och kärleken som han de senaste dagarna har fått från fotbollsvärlden. Att det ska krävas avgång (och i ännu extremare fall, att någon dör) för att vår psykologi ska omvändas och att vi börjar se människors goda sidor är på något sätt en kognitiv bugg som vi kanske får leva med, men om vi är medveten om buggen kan vi i alla fall ibland lyckas arbeta oss runt den och se goda sidor i människor även under svårare stunder.
Vi får se hur vi Arsenal-supportrar lyckas jobba oss runt buggen ikväll, för om den formsvage Shokdran Mustafi gör en till miss, att han till exempel blir grundlurad av Griezmann i ett avgörande ögonblick, så kommer vi kanske att behöva testa om det Wengerianska tankeexperimentet fungerar även under de mest utmanande psykologiska omständigheterna...
