England
2023-06-29 11:19
Exit Talks - Crystal Palace: "En säsong med två ansikten"
I Exit Talks snackar vi med våra redaktioner om säsongen som varit och blickar framåt mot en härlig silly sommar. Idag snackar vi med Crystal Palace-redaktionen.
Henrik Örtenvik
Alexander Jonsson fick se sitt Crystal Palace vara ett frustrerande ineffektivt fotbollslag. Tillslut kom Roy Hodgson in och fick rädda dagen.
Hur summerar du säsongen med Palaceögon? Jag tycker ju det är lite fint att se hur Roy Hodgson går in och styr upp samma trupp som Patrick Vieira hade men gör allting så mycket bättre. Vad var det största som Roy tillförde tycker du?
- Jag skulle börja med att summera det som en säsong med två ansikten, inte bara bokstavligt. Man får inte glömma att vi inledde med att möta Arsenal, Liverpool och Manchester City som 3 av de 4 första matcherna. I vanliga fall är vi kanske vana att se stora siffror i de här matcherna, men vi var trots allt spelmässigt med hela tiden, och t.o.m lyckades stjäla en poäng mot Liverpool borta. I övrigt var det en höst som inte visade några som helst tecken på vårens kaos, snarare tvärtom. i slutändan var vi bara en straffmiss borta mot Nottingham Forest ifrån att ligga på en 7:e plats inför VM-uppehållet. Efter det längsta och mest onödiga uppehållet fick vi äntligen återgå till den riktiga fotbollen. Tyvärr för Palace, eller kanske främst Vieiras del, var det här uppehållet inget han behövde. Vi inledde direkt med 0-3 och 2 röda kort hemma mot Fulham. vi lyckades förvisso knipa en intetsägande 0-2 seger borta mot Bournemouth innan Vieira fick se sitt lag gå 11 raka matcher utan en seger, där hans sista match vid rodret var 1-0 förlusten borta mot Brighton. Palace-legendaren Paddy McCarthy gick in som interim mot Arsenal borta, innan vår eviga frälsare Roy Hodgson
kom tillbaka för att återigen rädda oss.
Med tanke på vilka trupper han har lyckats rädda Palace kvar med tidigare säsonger, så kan jag tänka mig att han kände sig som ett barn på julafton när han fick förfrågan den här gången. Många kritiserar de gamla "Dinosaurierna" som evigt cirkulerar kring krisklubbarna, men jag vill härmed stryka Roy Hodgson från den ''stämpeln''. Han är den gamla hunden som har lärt sig mer än att bara sitta. Hodgson vände ett redan defensivt inriktat Palace från 12 raka matcher utan seger och 5-17 i målskillnad - till att frigöra offensiva kreativiteten i laget och avsluta med 5 segrar, 2 oavgjorda och 2 förluster, samt 18 - 11 i målskillnad. Jag tror inte det finns något scenario i fotboll som Hodgson inte redan upplevt. Med sin rutin och erfarenhet kom han in och gav laget självförtroende igen. Framförallt tinade han upp Eberechi Eze efter sin oförklarliga tid i Vieiras frysbox - och Eze tackade med att göra 6 av sina 10 mål under de sista 9 matcherna, och därmed även vinna interna skytteligan. Hodgson ändrade främst med att gå tillbaka till Palace grunduppställning 4-3-3 med en anfallstrio främst bestående av Olise - Ayew - Zaha med Eze och Schlupp smygandes bakom i offensiven. Samtidigt som de kunde slappna av med vetskapen om att en av ligans bästa mittbackspar i Guehi och Andersen kommit tillbaka i form tillsammans med fansens ''Player of the season'' Docouré som defensivt mittlås framför.
Patrick Vieiras andra säsong i Crystal Palace blev ett fiasko.
Och om vi vänder på frågan: Vieiras första säsong var ju fin och du var ju exalterad och taggad på topp tio. Men det ville sig inte alls. Vad tappade han med truppen till säsong två förutom spelare som tex Conor Gallagher?
- Inledningsvis såg det lika bra ut som föregående säsong, där vi som sagt bara var en straffspark ifrån att ligga på 7:e plats och då kanske ridit vidare på vågen med förhoppningar om Europa. Vi hittade ju tyvärr ingen lösning med Gallagher, men jag tycker ändå att Docouré var en defensivt och ekonomiskt bättre lösning, bara att han saknade Gallaghers offensiva kvalitéer.
Med min amatörmässiga gissning tror jag det snarare har att göra med att han har för lite erfarenhet och kanske eventuellt för dålig uppbackning vid motgångar. Det var ju trots allt en chansning, eller kanske eventuellt ett panikdrag av Palace att ta in honom redan från början. Under sin korta tränarkarriär har han tränat Manchester city's ungdomslag och sedan gått vidare inom samma koncern till New York City - vilket inte går att jämföra med pressen du har som tränare inom europeiska storligorna.
Han hade dessutom liknande bekymmer under sin tid i Nice, som man skulle kunna säga var hans första stora utmaning som tränare. Första säsongen gick bra för honom där han slutade på 7:e plats i Ligue 1, men under andra säsongen började det blåsa motvindar, som inleddes med att Nice åkte ur Franska ligacupen mot EA Guingamp.Motgångarna fortsatte även där utan lösning, och Vieira fick till slut lämna 4 december, efter 5 raka förluster och efter att ha slutat sist i sin Europa League grupp (Bayern Leverkusen, Slavia Prag och Hapoel Be'er Sheva). Jag är dock fortfarande lite kluven över beslutet att sparka Vieira. Eller snarare kluven till vilken hjälp han egentligen fick från klubben.Till hans försvar mötte man trots allt bara topplag och storklubbar under de 11 raka matcherna, man förlorade med uddamålet mot Chelsea, Manchester United, Aston Villa, Manchester City och Brighton. Man kryssade mot Manchester United, Newcastle, Brighton, Brentford och Liverpool. Enda stora förlusten innan han fick lämna var 0-4 mot Tottenham. Med tanke på i vilken form alla de lagen var i och vart de slutade (bortsett från Chelsea, men vi har alltid svårt mot de) så vet jag inte riktigt vad mer man kan förvänta sig ifrån en tränare för Crystal Palace, som trots allt tog poäng i 5 av 11 matcher. Utöver det fick han även Zaha skadad efter matchen mot Newcastle, och fick spela resterande 7 matcher utan honom. Jag tror snarare problematiken låg i att Vieira slutade tro på sin grundidé och eventuellt panikade lite efter 0-3 matchen mot Fulham. Efter det ändrade han om från sin framgångsrika 4-3-3 till 4-2-3-1 och fokus skiftade från en trygg possesionbaserad fotboll till lågt sittande defensiv men med bara en ensam forward i omställningarna, vilket Palace egentligen inte haft framgång med sedan Glenn Murray spelade. När Vieira försökte hitta sin nya startelva inriktade han sig på att försöka få in våra stora forwards och defensiva mittfältare vilket gav mer speltid till Mateta, Edouard, Schlupp och Ayew. Men trots Zaha's frånvaro blev Eberechi Eze, som visade sig vara en avgörande faktor till vår framgång, kvar på bänken. Vieira gick från det frejdiga oväntade Palace till det förutsägbart trubbiga Palace utan att hitta lösningen på grundproblemet.
Vilket är ditt starkaste minne från säsongen?
- Mitt enskilt starkaste minne måste nog vara Michael Olises fenomenala frispark, på övertid, till 1–1 hemma mot Manchester United.
Vad får tränarna för betyg?
- Jag kan inte vara lika hård mot Vieira som Steve Parish var med att sparkade honom, men det är samtidigt svårt att ge en tränare som fått sparken, godkänt. Däremot får Roy Hodgson 10/10. Att han fortfarande ställer upp för den här klubben, gång på gång, förtjänar inget annat än högsta betyg! Glädjande är också att oavsett vem som blir tränare till nästa säsong, så verkar Hodgson bli
kvar i klubben på ett eller annat sätt - mest troligt som hjälp till kommande tränare.
Vem är säsongens största flopp?
- Det här är en säsong där det är svårt att peka ut en enskild spelare, det enda vore väl att jag önskade lite fler mål gjorda av våra anfallare, kanske främst Mateta, som endast lyckades peta in 2 mål på hela säsongen.
Säsongens mest positiva överraskning?
- Michael Olise - vilken spelare. Han gjorde bara 2 mål men stod för 11 assister. Han var vårt enskilt största offensiva hot tillsammans med Eze och Zaha. Jag har sagt det förut, men att se Olise och Eze spela tillsammans för mig tillbaka till Zaha-Bolasie tiden där de bägge hade lekstuga på varsin kant. Trots att vi förmodligen kommer spela utan Zaha från och med nu, så är jag inte orolig - vi har redan lösningen i laget.
Vad händer med Wilfried Zaha i sommar?
Avslutningsvis: hur ser den idealiska silly sommaren ut med Palaceögon?
- Det mest uppenbara vore såklart om Wilfried Zaha under sommaruppehållet påminns om hur älskad han är, och vilken frihet han har i sin moderklubb - och skriver ett kontrakt som sträcker sig till karriärens slut. Han har redan fått ett erbjudande värt 200 000 pund i veckan, vilket nästan dubblar hans nuvarande lön. Utöver det handlar det snarare om att inte lockas av frestelsen att sälja våra bästa spelare, trots stora summor, utan fokusera på vart Palace som klubb vill ta vägen. Vi har en bra startelva, men saknar kanske främst lite framtidsnamn på ytterbackar, trots att
vi nyss förlängt med Joel Ward, Nathaniel Clyne och Nathan Ferguson (som vi fortfarande inte sett röken av). Mateta har redan meddelat att han vill flytta, då han fått för lite speltid, så eventuellt någon mer forward. På innermitten har Milivojevic och McArthur redan tackat för sig, så det optimala vore ju om vi kunde få vår Gallagher tillbaka nu.
Hur summerar du säsongen med Palaceögon? Jag tycker ju det är lite fint att se hur Roy Hodgson går in och styr upp samma trupp som Patrick Vieira hade men gör allting så mycket bättre. Vad var det största som Roy tillförde tycker du?
- Jag skulle börja med att summera det som en säsong med två ansikten, inte bara bokstavligt. Man får inte glömma att vi inledde med att möta Arsenal, Liverpool och Manchester City som 3 av de 4 första matcherna. I vanliga fall är vi kanske vana att se stora siffror i de här matcherna, men vi var trots allt spelmässigt med hela tiden, och t.o.m lyckades stjäla en poäng mot Liverpool borta. I övrigt var det en höst som inte visade några som helst tecken på vårens kaos, snarare tvärtom. i slutändan var vi bara en straffmiss borta mot Nottingham Forest ifrån att ligga på en 7:e plats inför VM-uppehållet. Efter det längsta och mest onödiga uppehållet fick vi äntligen återgå till den riktiga fotbollen. Tyvärr för Palace, eller kanske främst Vieiras del, var det här uppehållet inget han behövde. Vi inledde direkt med 0-3 och 2 röda kort hemma mot Fulham. vi lyckades förvisso knipa en intetsägande 0-2 seger borta mot Bournemouth innan Vieira fick se sitt lag gå 11 raka matcher utan en seger, där hans sista match vid rodret var 1-0 förlusten borta mot Brighton. Palace-legendaren Paddy McCarthy gick in som interim mot Arsenal borta, innan vår eviga frälsare Roy Hodgson
kom tillbaka för att återigen rädda oss.
Med tanke på vilka trupper han har lyckats rädda Palace kvar med tidigare säsonger, så kan jag tänka mig att han kände sig som ett barn på julafton när han fick förfrågan den här gången. Många kritiserar de gamla "Dinosaurierna" som evigt cirkulerar kring krisklubbarna, men jag vill härmed stryka Roy Hodgson från den ''stämpeln''. Han är den gamla hunden som har lärt sig mer än att bara sitta. Hodgson vände ett redan defensivt inriktat Palace från 12 raka matcher utan seger och 5-17 i målskillnad - till att frigöra offensiva kreativiteten i laget och avsluta med 5 segrar, 2 oavgjorda och 2 förluster, samt 18 - 11 i målskillnad. Jag tror inte det finns något scenario i fotboll som Hodgson inte redan upplevt. Med sin rutin och erfarenhet kom han in och gav laget självförtroende igen. Framförallt tinade han upp Eberechi Eze efter sin oförklarliga tid i Vieiras frysbox - och Eze tackade med att göra 6 av sina 10 mål under de sista 9 matcherna, och därmed även vinna interna skytteligan. Hodgson ändrade främst med att gå tillbaka till Palace grunduppställning 4-3-3 med en anfallstrio främst bestående av Olise - Ayew - Zaha med Eze och Schlupp smygandes bakom i offensiven. Samtidigt som de kunde slappna av med vetskapen om att en av ligans bästa mittbackspar i Guehi och Andersen kommit tillbaka i form tillsammans med fansens ''Player of the season'' Docouré som defensivt mittlås framför.
Patrick Vieiras andra säsong i Crystal Palace blev ett fiasko.
Och om vi vänder på frågan: Vieiras första säsong var ju fin och du var ju exalterad och taggad på topp tio. Men det ville sig inte alls. Vad tappade han med truppen till säsong två förutom spelare som tex Conor Gallagher?
- Inledningsvis såg det lika bra ut som föregående säsong, där vi som sagt bara var en straffspark ifrån att ligga på 7:e plats och då kanske ridit vidare på vågen med förhoppningar om Europa. Vi hittade ju tyvärr ingen lösning med Gallagher, men jag tycker ändå att Docouré var en defensivt och ekonomiskt bättre lösning, bara att han saknade Gallaghers offensiva kvalitéer.
Med min amatörmässiga gissning tror jag det snarare har att göra med att han har för lite erfarenhet och kanske eventuellt för dålig uppbackning vid motgångar. Det var ju trots allt en chansning, eller kanske eventuellt ett panikdrag av Palace att ta in honom redan från början. Under sin korta tränarkarriär har han tränat Manchester city's ungdomslag och sedan gått vidare inom samma koncern till New York City - vilket inte går att jämföra med pressen du har som tränare inom europeiska storligorna.
Han hade dessutom liknande bekymmer under sin tid i Nice, som man skulle kunna säga var hans första stora utmaning som tränare. Första säsongen gick bra för honom där han slutade på 7:e plats i Ligue 1, men under andra säsongen började det blåsa motvindar, som inleddes med att Nice åkte ur Franska ligacupen mot EA Guingamp.Motgångarna fortsatte även där utan lösning, och Vieira fick till slut lämna 4 december, efter 5 raka förluster och efter att ha slutat sist i sin Europa League grupp (Bayern Leverkusen, Slavia Prag och Hapoel Be'er Sheva). Jag är dock fortfarande lite kluven över beslutet att sparka Vieira. Eller snarare kluven till vilken hjälp han egentligen fick från klubben.Till hans försvar mötte man trots allt bara topplag och storklubbar under de 11 raka matcherna, man förlorade med uddamålet mot Chelsea, Manchester United, Aston Villa, Manchester City och Brighton. Man kryssade mot Manchester United, Newcastle, Brighton, Brentford och Liverpool. Enda stora förlusten innan han fick lämna var 0-4 mot Tottenham. Med tanke på i vilken form alla de lagen var i och vart de slutade (bortsett från Chelsea, men vi har alltid svårt mot de) så vet jag inte riktigt vad mer man kan förvänta sig ifrån en tränare för Crystal Palace, som trots allt tog poäng i 5 av 11 matcher. Utöver det fick han även Zaha skadad efter matchen mot Newcastle, och fick spela resterande 7 matcher utan honom. Jag tror snarare problematiken låg i att Vieira slutade tro på sin grundidé och eventuellt panikade lite efter 0-3 matchen mot Fulham. Efter det ändrade han om från sin framgångsrika 4-3-3 till 4-2-3-1 och fokus skiftade från en trygg possesionbaserad fotboll till lågt sittande defensiv men med bara en ensam forward i omställningarna, vilket Palace egentligen inte haft framgång med sedan Glenn Murray spelade. När Vieira försökte hitta sin nya startelva inriktade han sig på att försöka få in våra stora forwards och defensiva mittfältare vilket gav mer speltid till Mateta, Edouard, Schlupp och Ayew. Men trots Zaha's frånvaro blev Eberechi Eze, som visade sig vara en avgörande faktor till vår framgång, kvar på bänken. Vieira gick från det frejdiga oväntade Palace till det förutsägbart trubbiga Palace utan att hitta lösningen på grundproblemet.
This Michael Olise free-kick is a crazy one ?? pic.twitter.com/52KrK00ysH
— King (@UtdKwamz) January 19, 2023
Vilket är ditt starkaste minne från säsongen?
- Mitt enskilt starkaste minne måste nog vara Michael Olises fenomenala frispark, på övertid, till 1–1 hemma mot Manchester United.
Vad får tränarna för betyg?
- Jag kan inte vara lika hård mot Vieira som Steve Parish var med att sparkade honom, men det är samtidigt svårt att ge en tränare som fått sparken, godkänt. Däremot får Roy Hodgson 10/10. Att han fortfarande ställer upp för den här klubben, gång på gång, förtjänar inget annat än högsta betyg! Glädjande är också att oavsett vem som blir tränare till nästa säsong, så verkar Hodgson bli
kvar i klubben på ett eller annat sätt - mest troligt som hjälp till kommande tränare.
Vem är säsongens största flopp?
- Det här är en säsong där det är svårt att peka ut en enskild spelare, det enda vore väl att jag önskade lite fler mål gjorda av våra anfallare, kanske främst Mateta, som endast lyckades peta in 2 mål på hela säsongen.
Säsongens mest positiva överraskning?
- Michael Olise - vilken spelare. Han gjorde bara 2 mål men stod för 11 assister. Han var vårt enskilt största offensiva hot tillsammans med Eze och Zaha. Jag har sagt det förut, men att se Olise och Eze spela tillsammans för mig tillbaka till Zaha-Bolasie tiden där de bägge hade lekstuga på varsin kant. Trots att vi förmodligen kommer spela utan Zaha från och med nu, så är jag inte orolig - vi har redan lösningen i laget.
Vad händer med Wilfried Zaha i sommar?
Avslutningsvis: hur ser den idealiska silly sommaren ut med Palaceögon?
- Det mest uppenbara vore såklart om Wilfried Zaha under sommaruppehållet påminns om hur älskad han är, och vilken frihet han har i sin moderklubb - och skriver ett kontrakt som sträcker sig till karriärens slut. Han har redan fått ett erbjudande värt 200 000 pund i veckan, vilket nästan dubblar hans nuvarande lön. Utöver det handlar det snarare om att inte lockas av frestelsen att sälja våra bästa spelare, trots stora summor, utan fokusera på vart Palace som klubb vill ta vägen. Vi har en bra startelva, men saknar kanske främst lite framtidsnamn på ytterbackar, trots att
vi nyss förlängt med Joel Ward, Nathaniel Clyne och Nathan Ferguson (som vi fortfarande inte sett röken av). Mateta har redan meddelat att han vill flytta, då han fått för lite speltid, så eventuellt någon mer forward. På innermitten har Milivojevic och McArthur redan tackat för sig, så det optimala vore ju om vi kunde få vår Gallagher tillbaka nu.
