Exit Talks - Everton: "Ångest och misär"

Everton tippades åtta inför säsongen men räddar kontraktet först i den 37:e omgången. Därmed är det också en besviken och lättad Per Malmqvist Stolt som vi intervjuar efter en tung säsong.

Förrförra säsongen slutade ni tolva, er sämsta säsong på 16 år. Nu slutar ni som 16:e lag efter att ni tippats som åtta inför säsongen. Får jag kalla er säsongens besvikelse?
- Det får du absolut göra. Skulle till och med kunna ta till värre uttryck.  


Fansen stormade arenan när kontraktet var klart.

Vilket är ditt starkaste minne från säsongen?
- Allt som har att göra med den näst sista matchen mot Crystal Palace finns fortfarande kvar som oerhört levande minnen. Det handlade dock mest om ångest och misär för några få underbara minuter av eufori. Orkade inte ens se början av matchen, utan tog en löptur och lyssnade på radio Evertons kommentatorer, vilka förmedlar samma känslor som man själv har. Det är något tröstande att veta att de sitter i samma sorgliga båt när det går tungt. Väl tillbaka han jag knappt slå på streamingen förrän det blev 1–0 och sedan 2–0. Lät radio Everton stå på i bakgrunden i något som började likna en gemensam likvaka. Jag hann faktiskt anpassa mig till tanken om Championship innan vändningen. Och vilken vändning! Jag följde ju ett liknande mirakel i nedflyttningsstriden 1994, då Everton också vände 0–2 till 3–2, men då tvingades jag sitta framför Text tv. Nu kunde jag se, höra och känna hur Goodison tog över hela köket, där jag satt och darrade med en öl i handen. Kommentatorerna på radio Everton skrek bara rakt ut när slutsignalen gick. Och sedan blev det tyst. Ingen slutsummering eller småsnackande. De bara lämnade. Antar att de redan korkat upp champagnen.
 
- Och… ska jag vara helt ärlig… den känslan, vid 3–2 och efterspelet, då alla Everton-fans – oavsett om vi satt på Goodison eller hemma i köket – bara exploderar av en lättnad från en ångest vi hållit inom oss så länge i en tryckkokare som på något sätt till slut bara måste brista… Den känslan handlade om livskraft. Lever fortfarande på den. Visserligen har vi inte vunnit något, men i så många år har vi bara gungat i en damm där varken framgång eller riktig motgång hotar. Det gör något med supporterhjärtat. Något negativt, passivt och blaséaktigt. Jag levde helt enkelt upp och jag älskade det. Åtminstone vid 3–2 och fram till nästa säsong.   

Vad får tränarna för betyg? Benitez var ju fel från första början och Frank Lampard känns ju som… en bluff. Eller?
- Jag vet att många – med rätta – anser att Benitez är en mycket kompetent manager, men i Everton var han en formidabel katastrof. På alla sätt. Jag kan fortfarande inte förstå hur resonemanget gick hos styrelsen (ja, eller ägaren Farhad Moshiri) när beslutet togs. Både klubben och Benitez var chanslösa.
 
- Det Frank Lampard visat hittills måste jag säga är oerhört positivt. Han ärvde ett lag som handlöst föll utför ett stup, helt utan självförtroende. Och han lyckades fånga upp dem. Hela hans personlighet utstrålade den värme Benitez saknade, vilket också ledde till att han inte bara fick med sig spelarna, utan personalen i övrigt och – inte minst – fansen. De senare bar ju fram laget under de sista omgångarna och med tanke på att vi klarade oss kvar tack vare uddamålsvinster där det definitivt kunde gått åt andra hållet, så får man nog tillskriva moralen som Lampard injicerade i sina spelare och fansens stöd som direkt avgörande. Det är någonting ingen kan ta ifrån Lampard. Det har han lyckats med, och det var väldigt många som ansåg att han inte alls passade för en klubb som kämpar mot nedflyttning. Så för mig har han hittills verkligen varit The Real Deal. Nu väntar dock nya uppgifter, som på många sätt är betydligt svårare.
 

One to watch over and over again... ??

Vitalii Mykolenko's first #EFC goal. From ALL angles! ???? pic.twitter.com/Nv5PKMcvbt

— Everton (@Everton) May 9, 2022

Mykolenkos mål mot Leicester röstades fram till säsongens snyggaste mål av de egna fansen.

Hur har nyförvärven skött sig under säsongen?
- Andros Townsend och Demarai Gray började bra och var viktiga under Benitez, men bleknade sedan lite. Dessutom drabbades Townsend av en trist skada i slutet av säsongen. Asmir Begovic är en perfekt stand in för Jordan Pickford. Salomon Rondon hade länge problem att hänga med i Premier League-tempot, men klev fram i slutet under Lampards ledning. Nathan Patterson hann väl knappt göra några matcher innan han blev skadad, men där har vi ett mycket intressant namn nästa säsong.
 
- Vitalij Mykolenko har varit riktigt bra, inte minst under Lampard. Anwar El Ghazi har inte fått många minuter och lär återvända till Aston Villa, då nog ingen någonsin förstod varför han togs in på lån. Dele Alli tycktes vara en skugga av sitt forna jag, men vaknade till i slutet och där finns ett vilande kapital i form av en storspelare. Hoppas verkligen Lampard kan få fart på honom till nästa säsong. Donny Van De Beek gjorde inte något avtryck, mycket på grund av skadeproblem och får återvända till Manchester United.
 

The difference 7 years can make, an idol turned into a team mate ?????? pic.twitter.com/jeCD0SRjar

— AG (@anthonygordon) December 19, 2019

Vilken spelare i ditt lag har du haft mest behållning av den här säsongen?
- Anthony Gordon! Utan tvekan. En local lad som vi alla följt i U18 och U23, där han ofta gjort spektakulära saker. I år fick han sitt genombrott även i A-laget. Blev bara bättre och bättre ju längre säsongen led. Jag måste även nämna Jordan Pickford vars räddningar – tillsammans med fansens insats – kanske blev avgörande för överlevnaden i Premier League.
 
Vilken spelare har överraskat mest?
- Anthony Gordon. Han gick från att kämpa om en plats på bänken till att bli en av nyckelspelarna.
 
Vilken spelare har varit den största besvikelsen?
- Om man glömmer euforin i slutet, så är nog hela laget en enda stor besvikelse. Undantagen är Gordon, Pickford och kanske några till. Men det var så många som underpresterade så länge och allra längst ned på skalan tycker jag vårt innermittfält och försvar hamnar.
 
Nu väntar Silly Season. Vad är det första du hoppas händer där?
- Kanske att man kan se någon form av logisk linje i de som kommer in och de som lämnar, och att det sker tidigt så man inte behöver blir orolig för klassiska Everton-fenomen som varför vi köper tre tior (Rooney, Sigurdsson och KlASSEn), vilket vi gjorde någon säsong under Ronald Koeman och man försökte trösta sig med att de nog visste vad de gjorde… De stämde inte, för de hade tydligen ingen aning och sedan har den ena konstiga affären efter den andra genomförts. Olika typer av spelare, beroende på vilken manager som sitter just då. Allt slutar i en enda stor mish mash.
 
Hur ser er talangstatus ut inför nästa säsong?
- Helt ok. Det finns alltid några som knackar på dörren för att ta sig in i A-laget. Kan dock inte se någon ta steget som Anthony Gordon gjort i år.
 
Och finns det något du fruktar ska hända under sommarens silly?
 - Att vi fortsätter med galna värvningar och samtidigt släpper alla våra tre dyrgripar (Calvert-Lewin, Richarlison och Pickford). Att vi måste släppa minst en av dem kommer vi inte ifrån, då finansiella regler kräver att vi säljer för att få köpa, men inte alla och framförallt måste de ersättas av vettiga nyförvärv. Skulle exempelvis Richarlison lämna tror jag ingen Everton-supporter skulle reagera på annat sätt än att önska honom lycka till. Han ger alltid allt, oavsett läge. Men då ska vi banne mig värva några riktigt bra lagspelare för pengarna.
 
Avslutningsvis: Vad behöver klubben göra för att leverera ännu bättre kommande säsong?
- Det kan tyckas som något självklart att allt handlar om att bygga ett lag som har moralen att lyfta sig när det går emot såväl som när man närmar sig en framgång. Allt handlar om det och det har – tyvärr – varit långt ifrån självklart i Everton under rätt många år nu.  Oavsett nyförvärv, resurser, managers, spelare och så vidare, så har vi aldrig kunnat bygga ett vettig lag.