Efter det misslyckade mästerskapet i England 1966 hade det brasilianska förbundet bestämt sig för att göra en ordentlig analys av vad det var som gick fel. Den första slutsatsen var att man behövde lämna nostalgin från 1958 och 1962 bakom sig och bygga ett nytt och modernt lag. Vicente Feóla. som hade lett laget till deras första VM-guld 1958, hade återigen kallats in för att leda laget i England, och hans satsning på flera av de åldrande hjältarna hade visat sig vara ett stort misstag. Det brasilianska laget såg ut som någon som kommit till sin examen utan att ens ha öppnat böckerna.
Man hade alltså bestämt sig för att kasta ut det gamla och plocka in det nya. Men hur skulle man spela? Fortsätta med den brasilianska stilen eller bli mer europeiska? Prioritera fysik eller teknik? kreativitet eller disciplin?
Misslyckade efterträdare
Eftersom brassarna är svaga för gamla hjältar plockade man in guldmakaren från 1962,Aymore Moreira. Han ansågs vara rätt man för att leda laget framåt. Det skulle visa sig bli ytterligare en felsatsning. Moreira, med 32 egna landskamper som målvakt på CV:t, var en tystlåten och diplomatisk herre, och i det klimat som rådde i landet efter militärkuppen 64 så var det mer disciplin och hårdare nypor som eftersträvades.
In kom Dorival Knippel, eller mer känd som Yustrich. Det var en son till österrikiska immigranter, och om det hade saknats en konfrontativ tränare innan så skulle Yustrich inte göra dem besvikna. Med stenhård disciplin och aggressivt temperament så kom han att kallas för “diktatorn” av ett flertal av spelarna. Kasernliknande förhållande på lägrena gjorde inte Yustrich mer populär och snart var även hans period som förbundstränare över. Nu gjorde det brasilianska förbundet något som man i stunden säkert tyckte var logiskt, men som var både anmärkningsvärt och en smula absurt.
Mysteriet Saldanha
Joao Saldanha som blev det nya namnet var inte i första hand en fotbollstränare. Han hade i och för sig coachat sitt eget lag från ungdomen Botafogo. Han fick jobbet 1957, detta trots en total avsaknad av meriter. Hans legacy i Botafogo blev ett mästerskap i den så kallade Cariocan. Det var ett distriktsmästerskap i och runt Rio. Vid denna tid dominerades brasiliansk fotboll fortfarande av regionala mästerskap eftersom ett nationellt seriesystem ännu var logistiskt svårt att genomföra.
Saldanha avgick 1959 och riktade sedan in sig på en karriär som journalist. I denna roll var han mycket frispråkig och kritisk till såväl spelare som managers och klubbar. När vi skriver 1969 så var det den dåvarande journalisten Saldanha man vände sig till. Han som varit öppet kritisk till landslaget fick alltså uppdraget att vända skutan.
Vad kunde då denna frispråkiga journalist bidra med? Framförallt intelligens, analys och ett självförtroende som landslaget desperat saknade.
Men om man djupdyker lite i Saldanhas bakgrund så förstår vi snart att detta var en utnämning som hade mycket sprängkraft. Han var en frispråkig vänsterjournalist som var medlem i det brasilianska kommunistpartiet. Lägger man sedan till att den brasilianska regimen förklarat att kommunistpartiet var olagligt så ter sig anställningen av den bråkiga regimkritikern som rätt och slätt absurd.
Som om inte detta vore nog så hade han en djupgående konflikt med sin företrädare Yustrich. Detta hade sin grund i när de båda var tränare för de båda Rio-giganterna Flamengo och Botafogo. Yustrich anklagade Saldanhas Botafogo för fegt och osportsligt spel. Det hela eskalerade snabbt.
Saldanha dök upp på Flamengos träningsanläggning beväpnad med pistol. Vad som sedan hände råder det delade meningar om.”
Detta var en händelse som på många sätt sammanfattar klimatet i brasiliansk fotboll på 50 och 60-talet. Det var våldsamt,teatraliskt men framför allt fullständigt ofiltrerat.
Den slipade pragmatikerpampen
Vad fanns det då för tankar bakom att utse Saldanha? Vad ville man uppnå? Joao Havelange,den dåvarande ordföranden i det brasilianska fotbollsförbundet CBD, var en slipad maktspelare, och om han kunde få en tränare som vinna folkligt stöd och modernisera landslaget igen så var Havelange beredd att temporärt acceptera Saldanha.
Havelange var en pragmatiker samtidigt som en maktspelare. Att arbeta med människor som inte delade hans världsbild var inga problem så länge Havelange hade något att tjäna på det. I det här fallet var det framförallt fyra saker som Havelange ville ha ut av Saldanha, nämligen att förbättra:
- CBD:s image
- Landslagets resultat
- Brasiliens Prestige
- Och indirekt Havelanges egen status.
Fundamentet inför kvalspelet var lagt, även om det fanns ytterligare en knut att lösa. Man hade en superstjärna som tackat för sig.
